Matil -

Dagens debattämne: romer

Jag mår lite illa av alla skriverier och prat om romer. Eller, inte jätteilla, utan bara som om jag har ätit lite, lite för mycket när jag läser om det. Det står att vi inte får glömma att romer behandlas illa i Sverige än idag. Det står att romer inte får börja på sina speciella romutbildningar så att de kan komma ut i samhället. Och så vidare. Och i varje reportage dras diverse fördomar upp som övriga befolkningen antas ha om romer, till exempel att alla romer är tjuvar och att de inte vill arbeta. I en av artiklarna jag läste framhöll någon expert att romerna visst vill arbeta och göra rätt för sig. Jaha, säger du det.

Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt på romer som särskilt annorlunda än andra folkslag. Visst har man någon gång sett kvinnor med spetsblusar och gigantiska sammetskjolar i Solna Centrum (och så tänker man på historierna om att de ibland smusslar in alla sina femton barn under den där kjolen så att biobesöket blir i princip gratis), men udda figurer finns ju å andra sidan inom alla folkgrupper och samhällsklassser. Jag skulle inte känna igen en rom om jag såg en på gatan. Fördomarna mot romer har jag likställt med fördomarna mot judar eller vilken annan folkgrupp som helst - jag har utgått från att de är påhittade eller att kornet av sanning som kanske en gång fanns där för längesedan är borta. Alltså inget att fästa någon som helst vikt vid. Men. Frågan är om inte de allt mer frekventa skriverierna och upprepningarna av romer, romer, romer som ett speciellt slags folk med en speciell slags mentalitet inte håller på att omvända mig en aning.

Jag är tillräckligt smart för att förstå att egenskaper som att bryta mot lagen och inte vilja jobba omöjligtvis kan ligga i generna. Så oavsett om fördomarna mot romer har sanning i sig eller inte så vore ju ett första steg i alla fall att sluta prata om folkgruppen romer som en grupp med, som sagt, särskild medfödd mentalitet och särskilda behov. Självklart ska de romer som står utanför samhället få den hjälp de behöver, liksom alla andra människor i Sverige som har det svårt också ska få den hjälp de behöver. Men jag skulle nog helst se att fokuset på att de råkar vara något som heter romer minskade, tack, och att det istället riktades på att de är individer, människor, som är i behov av hjälp. Att se en människogrupp, vare sig det handlar om romer, invandrare, barn, en nationalitet, sjukskrivna eller vad som helst, som en homogen massa utan individuella skillnader har vad jag vet aldrig bidragit till att öka förståelsen eller minska utanförskapet för gruppen i fråga.

2011-12-08 @ 12:44:20 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Just nu läser jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och den är rätt intressant. Man får en inblick hur det är att leva med manodepressivitet, i Anns fall diagnosen bipolär typ 2. Att ständigt pendla mellan tillstånden hypomani och depression. Att i den hypomaniska fasen känna sig knivskarp och allvetande medan man under depressionen hela tiden är på gränsen till självmordet.

Jag har nästan hunnit klart med boken, men ändå jag kan jag inte direkt säga att jag bättre förstår hur det är att vara manodepressiv nu. Vi människor kan nog egentligen aldrig förstå sådant som ligger för långt bort från oss själva. Vi kan helt enkelt inte förstå saker som vi inte upplevt själva. Vi kan lyssna, nicka och inse av berättelsen och våra egna livsupplevelser att ett visst tillstånd måste vara väldigt, väldigt jobbigt. Men förstå? Nej.

Heberleins bok handlar följaktligen till en stor del om själva livet, som hon under sina depressiva faser ständigt funderar på att göra slut på. Hennes egna tankar om levandet och självmord varvas med teorier från diverse mer eller mindre plågade filosofer, varav förvånansvärt många tog sitt eget liv. Ja, hela boken handlar väl egentligen om självmord. Sånt tycker jag är intressant att läsa om. Sen är det ju alltid lite upplyftande att läsa om människor som har det svårt.

Man kanske skulle bli filosof. Då skulle jag skriva om människors verkligheter. Det fascinerar mig. Jag har till och med skrivit om ämnet här förut i bloggen någon gång. Det där att vi aldrig kommer att förstå varandra, aldrig helt och fullt ut. Ett visserligen väldigt självklart konstaterande eftersom vi aldrig kan hoppa in i någon annans huvud, men ändå. Nu är jag inte jättebra på filosofers namn, men någon del tycker ju (kan det vara Kant?) att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att varje människa skapar sin egen subjektiva verklighet av intrycken utifrån. Att var och en går runt med sin alldeles egna lilla illusion av verkligheten. Att vi därmed är lika hopplöst instängda i vår egen verklighet som vi är utestängda från varandras. Så inte undra på att man kan känna sig lite ensam ibland. Jag läste någonstans för länge sedan att varje människas yttersta önskan skulle vara att få andra att ansluta sig till ens egen versionen verkligheten. Och ja, det skulle ju vara väldigt skönt. Eh. Nu tappade jag tråden och glömde bort vad jag skulle skriva. Jag skulle aldrig bli någon bra filosof. Tack för mig.

2011-12-06 @ 17:30:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hej.

Ledig dag idag. Sov lite bättre i natt än de senaste nätterna, men mest ligger jag bara i något odefinierbart, ytligt stadium där jag upplever mig själv som vaken, men uppenbarligen sover jag eftersom jag drömmer massa konstiga drömmar. Hur som helst känns det ju jävligt hardore att ha fått grava sömnstörningar.

Solen skiner med bleka strålar, når knappt in genom fönstret. Kanske borde tända lamporna här inne. Kanske.

Nä, nu är det dags för kaffet som står klarbryggt och väntar. Det kanske får mig att vakna till lite.

2011-11-16 @ 14:56:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ger mig in i lågenergilampedebatten (utan att veta någonting)

En fråga rakt ut i luften bara: Det här med lågenergilampor alltså, som Sverige tydligen håller på och satsar på mer och mer (hänger inte riktigt med vad som gäller, men har uppfattat alternativt möjligtvis sett att vanliga matta glödlampor har börjat fasas ut och tydligen ska ersättas eller något av lågenergilampor), är det så att hela den här utfasningsgrejen och övergången till lågenergilampor bara händer i Sverige eller gäller det övriga Europa också? Det kom jag helt osökt att tänka när jag tidigare idag tände en lågenergilampa samtidigt som jag råkade snegla ut mot det becksvarta mörkret utanför fönstret. Klockan var fyra. Inte för att jag är en missunsam människa (eh), men jag hoppas verkligen att de i, låt säga Frankrike, också tvingas använda de där lågenergilamporna, som för det första lyser svagt och för det andra tar lång tid på sig att börja lysa. Det vore bara så komiskt om kalla, mörka Sverige är typ det enda landet i Europa som ska börja använda lågenergilampor bara för att någon har bestämt att nä nu ska vi minsann bli ett jätteduktigt föregångsland inom miljöområdet. Man ba men alltså hallå, chilla lite. Jag menar, finns det något mer deprimerande än ett dunkelt, grönaktigt ljus? Själv låter jag ofta lågenergilampor stå på vid tillfällen då jag vanligtvis skulle ha släckt en vanlig lampa, just eftersom jag vet att det tar så himla lång tid för dem att börja lysa bra. Hur miljövänligt är det då, ni som har bestämt att alla ska börja använda lågenergilampor? Va, va, va?

(Sen så vet jag ju att det finns LED-lampor och så vidare som tydligen ska vara mycket bättre än vanliga lågenergilampor, men jag orkar inte fördjupa mig i den så kallade lampdjungeln just nu. Jag är lite trött.)

2011-11-10 @ 22:42:32 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Update

Verkar bara bli ett inlägg varannan vecka numera. Men jag har liksom inget att skriva om. Livet lunkar på som vanligt, och ja, man hänger väl med av bara farten. Är som vanligt fastbunden i karusellen och släpas varv efter varv liggande i gruset bredvid. Skriker "Stanna, stanna!" allmedan den mardrömslika tivolimusiken i bakgrunden stegrar i styrka tills det ringer i öronen. Skrapsår på knäna. Munnen full av grus, hästbajs och sågspån. Nåja. Förresten så skulle det ju vara trevligt om man kunde bli frisk från den här tvåveckorsförkylningen snart. Har faktiskt saker att göra, ärenden att uträtta! Måste vara frisk och kry för att klara av LIVSPUSSLET, som visserligen bara utgörs av en bit men ÄNDÅ. Har lite ont i huvudet (aj, buhu). Det är så synd om mig.

2011-11-06 @ 19:16:41 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Att ta sitt ansvar

Idag i Metro läste jag en artikel som handlade om att en tjejs hund hade fått några klor avslitna när den åkte rulltrappa. Tjejens kommentar: "Två av hennes klor blev avslitna och hon skadade trampdynan i rulltrappan. Jag känner mig dum för det som har hänt. Men SL har ett ansvar att tydligt skylta vilka regler som gäller". SL har alltså ett ansvar att upplysa henne om vad som möjligtvis kan hända med hundtassar som åker in i skarven där rulltrappan slutar. Allright. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att man alltså givetvis borde sätta upp skyltar, precis som tjejen i texten säger, om vilka saker som inte bör åka ensamma i rulltrappan. Folk behöver ju uppenbarligen få veta. Att hundar inte ska göra det har ju redan framkommit, men halsdukar ska till exempel inte heller åka rulltrappa själva. Inte heller vantar och mössor. Lägg helst inte ditt spädbarn i rulltrappan. Åk inte rulltrappa handstående. Om du föredrar att ligga ned i rulltrappan, åk med fötterna först och inte håret. Var någonstans var de här skyltarna när man behövde dem?
SL måste ta sitt ansvar. Nu.

2011-10-21 @ 23:29:08 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

True

"De friska drömmer om att fly från vardagen. De sjuka drömmer om att återerövra den." De raderna, som jag häromdagen läste i en DN-artikel signerad författaren Åsa Moberg, fick mig att stanna upp med blicken lite. Fick mig att tänka på begreppet "vardag", som antagligen har lika många betydelser som det finns människor i världen. Och att en vardag kan vara oerövrad, erövrad eller återerövrad, det har jag aldrig funderat på. Men när man väl tänker på det känns det ganska självklart. Dock undrar jag om man verkligen hellre flyr från en erövrad vardag än en oerövrad? En erövrad vardag kan ju säkert bli långtråkig ibland, men en oerövrad vardag kan ju å andra sidan vara..inte så kul heller.

2011-10-18 @ 02:08:44 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Alltså.

Oleg. Idol-Oleg. Kan inte riktigt släppa honom, även fast han inte gick vidare. (Ja, jag tittar på idol). Men Oleg, alltså. Jag blir varm i hjärtat när jag ser honom. Han ser så glad ut. Som en liten hund som viftar på svansen. Och så klippet nedanför där han tackar alla för uppmärksamheten. Åh. Oleg med sin märkliga vältalighet och ryska accent. Så himla bra. Det var liksom bara det jag ville säga. (Klippet på hans audition har dålig kvalitet men jag hittade inget annat).

2011-10-10 @ 20:24:07 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

History

Häromdagen lyssnade jag på radiostationen Vinyl, och jag kom på, att det kan vara väldigt trevligt att lyssna på gamla låtar. De kanske inte är de bästa låtarna man har hört, men ändå är det något med stämningen i dem som gör att man inte vill stänga av. Glatt, snällt, och lite vemodigt någon gång ibland. Och sen har vi ju historiens vingslag som tillför en extra dimension. Hur saker var då. Hur folks verklighet såg ut. Inte för att jag orkar sitta och förkovra mig i sånt. Men jag råkade i alla fall snudda vid tanken.

2011-10-02 @ 23:56:36 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Cooking lasagna

Att laga grönsakslasagne är ett skämt. Nu står den i ugnen, men jag överdriver inte (i så fall bara en aning) när jag säger att jag jobbade med den i säkert två timmar. Men så gjorde jag ju min egen ost-/bechamelsås också. När den var färdigkokad stank den sur grädde. En tänkbar orsak till den tivelaktiga odören skulle kunna vara att jag använde mjölk som gick ut för två dagar sedan. Nåja. Vi får hoppas att sur grädde-lukten har kokat bort i ugnen. Nu kanske någon stilla undrar varför jag publicerar ett inlägg som enbart handlar om att det är så himla jobbigt att göra grönsakslasagne. Men det är ju för att det är det. Jobbigt, alltså.

2011-09-27 @ 19:23:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

26 september.

Konstaterande: när man tänder ett ljus med tändsticka luktar det jul, och när man blåser ut det luktar det födelsedag. Det var uppbenbarelsen jag just fick. Egentligen är det väldigt logiskt, så jag kommer tyvärr inte att brodera ut mig. Nu ska jag återgå till att titta på den danska tv-serien Lykke i svtplay tillsammans med min svalnande kopp kaffe. Jag ligger alltid ett avsnitt efter det som sänds på tv, vilket betyder att jag måste titta på en tråkig dator. Men nästa måndag så, då, då är jag minsann ikapp och får titta på en riktig tv-skärm. Det gäller att se de små sakerna i tillvaron.

2011-09-26 @ 22:27:10 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tja

Hej. Det är trögt med bloggandet just nu. Har börjat skriva några gånger och bara nä nu ska jag minsann skriva ett blogginlägg men när jag sedan har läst mina fem meningar eller vad det nu är jag har fått ihop så har de bara sett så meningslösa ut och ekat så tomma att jag inte haft något annat val än att radera dem. Jag vet inte ens vad man skriver i en blogg. Dessutom kan jag erkänna att jag får lite ångest av att veta att personer som jag har träffat/träffar i verkliga livet läser min blogg ibland. Och då måste jag ju censurera mig. Får inte verka för pretentiös eller som om jag tar mig själv på för stort allvar (vilket jag i och för sig gör). Får heller inte verka för deppig, för störd i huvudet eller för larvig och tramsig. Inläggen måste alltså ligga på en så pass lagom nivå att jag slipper oroa mig för att folk ska ha en åsikt om mig eller det jag skriver om. När jag tänker efter så är nog min omedvetna mål när jag författar mina inlägg att de ska vara totalt jävla intetsägande. Hm. Jag antar att det är därför min blogg är så oerhört populär.

2011-09-13 @ 18:33:05 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Mörkt

Får lite panik över mörkret som redan har lagt sig utanför fönstret. Klockan är liksom bara lite drygt halv nio. Jag hade ingen aning om att det blev mörkt så tidigt redan den första september. På riktigt. Varför har ingen sagt det till mig? Jag har aldrig varit med om maken. På riktigt. Men det är klart jag har. Det är klart jag har.

Mörkret säger att jag ska gå och lägga mig; fluffa upp duntäcket och sova i flera dagar. Om det vore så väl. Men tvätten rullar i maskinen, i köket har diskberget antagit gigantiska proportioner och middagen som jag ska äta idag och dessutom ha som matlåda imorgon är inte ens lagad. Och jag förtydligar: det finns inte direkt någon annan som kommer att göra de här grejerna åt mig. Således, ett uppgivet och trött adjö.

2011-09-01 @ 20:42:23 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Veckans filmrecension

Jag har aldrig riktigt fattat grejen med Johnny Depp. Har alltid tyckt att han mest bara ser knepig ut med sitt fula skägg och sina konstiga glasögon, och att hans ticksande Jack Sparrow egentligen är rätt löjlig. DOCK såg jag filmen Gilbert Grape idag, och jag kan säga så här: jag fattar i alla fall grejen med en 30-årig Johnny Depp som spelar karaktären Gilbert Grape. Hur som helst var det en bra film, som för övrigt säkert alla redan har sett utom jag eftersom den gjordes redan 1993.

2011-08-29 @ 02:50:04 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

27 augusti.

Idag åkte jag in till stan för att leta efter kläder. Jag har nämligen inte så många. Shoppingrundan bestod av att gå runt lite på Åhléns och sedan tvärs över gatan in på HM. Inne på HM provade jag en höstjacka som nog skulle kunna beskrivas som fulsnygg. Den var alltså från märket L.O.G.G. I'm just sayin'. Sedan blev jag trött och kände att det liksom fick räcka, så då köpte jag en latte med hasselnötssmak (det var ju trots allt fredag) och satte mig på tunnelbanan hem. Men jag köpte faktiskt två fina skrivblock, det gjorde jag. Inte för att jag skriver så mycket, men jag gillar skrivblock. Särskilt sådana med bladtunna sidor och smala rader. God kväll.

2011-08-27 @ 00:39:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Godnatt Mister Tom

Jag är en rätt slarvig person. I hela mitt liv har jag varit rätt borta och tankspridd. Jag är den som alltid har fått fråga en extra gång när alla andra fattat och som aldrig, och då menar jag aldrig, lär mig vägen till en plats förrän jag gått där minst fem gånger. Det är något som jag är rätt trött på hos mig själv. Man vill ju vara skarp och alert, liksom. Inte ha en hjärna lika trögstyrd som ett flyghangar. Möjligen överdrev jag lite där, men särskilt i samtal och diskussioner händer det att jag får känslan av att vara ovanligt kantig. Medan alla andra verkar kryssa runt som väloljade vattenskotrar, följsamma och känsliga, är det som om jag sitter och rattar en gigantisk finlandsfärja. Där vattenskotrarna girar lite snyggt över ett plötsligt hinder måste jag antingen stanna eller backa, vilket lätt känns lite dumt. Och med det säger jag och metaforerna godnatt.

2011-08-23 @ 02:31:51 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Frågor

Idag lyssnade lite på Henke Larssons sommarprogram i mobilen. Jag tryckte bort det efter bara några minuter och började lyssna på musik istället. Kanske ger jag det ett försök till någongång när jag har hällt i mig minst fem koppar kaffe och därmed inte riskerar att somna av hans oerhört avmätta och knarriga röst. Kanske inte. Något som jag i alla fall snappade upp när jag satt där på bussen var i alla fall att "Som fotbollspelare är man aldrig bättre än sin senaste match". Det fick mig att fundera på om det gäller i allmänhet också. Är man kanske faktiskt aldrig bättre än sin senaste match? Är det så att man snarare är sina handlingar än sina drömmar, känslor och tankar? Låt säga att två personer uppfattas identiskt av omvärlden, men medan den ena personen är totalt likgiltig, om ens medveten, om sina sämre egenskaper så är de något den andra personen försöker förbättra varje dag, dock utan resultat. Tjänar ens den där andra personen något på att vara medveten om sina tillkortakommanden eller är det bäst att bara vara likgiltig för den inre husfridens skull? Eller får man kanske några extra plus i kanten den dagen man dör för att man har varit..medveten om sina dåliga sidor? Ja, och ifall ni undrar så frågar jag åt en kompis.

2011-08-17 @ 22:19:36 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Café

När jag var i Estland i somras (jag tror att hösten kom för några dagar sen) startade jag ett café. Jag kanske glömde att skriva det. Pang boom, bara sådär. Eftersom jag inte själv bor i Estland (jag bor i Sverige) eller är est (jag är svensk) anställde jag några ester som jag träffade. En var den oerhört deprimerade kyparen på vårt hotell. Jag har ändå alltid tyckt att det är överskattat att alla ska le och vara trevliga hela tiden. Jag menar, man tror ju ändå bara att de låtsas och sedan skrattar bakom ryggen på en. På cafét säljer vi sjukt mycket tårtor. Jag har dessutom anställt Leila Lindholm, tv-kocken som bara bakar söta och färgglada saker. Fast jag måste komma ihåg att säga åt henne att hon måste lägga av med att hålla på och plira med ögonen och försöka se sexig ut och istället koncentrera sig på bakandet. Det blir nog bra. Mina anställda betalar jag med min veckopeng. Kom jättegärna förbi cafét någon gång. Jag bjuder på kaffe.

2011-08-14 @ 22:24:21 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

P(lätt)middag

Idag fick jag ett infall och gjorde plättar till middag. Visserligen i avsaknad av plättlagg, men ändå. Kan ju vara KUL att se hur det såg ut, tänkte jag. GI-plättar utan mjöl minsann. Receptet hittade jag på Katrin Zytomierskas blogg. Bara en sån sak.

Idag har jag lyssnat rätt mycket på olika radioklipp med karaktären Katla från P3-programmet Mammas nya kille. Samma humorgrupp - Klungan - har ju också gjort SVT-programmet "Ingen bor i skogen" som är baserat på samma karaktärer. Tyvärr har jag av någon anledning bara en enda Mammas nya kille-podcast nedladdad på mobilen, men den har jag å andra sidan lyssnat på minst tre gånger idag. Om man klickar här kommer avsnittet upp i ett eget fönster. Jag föreslår att man lyssnar.

2011-08-09 @ 00:51:06 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

5 augusti.

Var inne på Facebook för första gången på förhållandevis länge och klickade mig på måfå in på en kille som visade sig ha ett helt fotoalbum med bilder på särskrivningar. Det gjorde mig väldigt glad och kändes dessutom som en uppfriskande kontrast till de gamla vanliga facebookbilderna på skrattande människor som man aldrig vet vilka de är. Killens fotoalbum fick mig i alla fall mina tankar att vandra iväg till en viss thailändsk liten vagn som jag åker förbi med bussen på väg till jobbet. Bättre slogans har man ju sett, om man säger så. (Och här blev jag osäker om det skulle stå "slogans" eller "sloganer" så jag gjorde det enda som kändes rätt, det vill säga googlade, och fick fram att "sloganer" är det rätta men att folk inte använder det ordet. Inne på hemsidan där informationen stod var det för övrigt några medarbetare som listade sina favoritslogans(/-sloganer), och jag känner att jag självklart också måste göra det. Så, Matildas favoritslogan: "Fagersta - här får du livstid". Googlade på det också (ska börja googleavvänjning snart) och på första träffen i listan står det att den tydligen har blivit framröstad som vinnare i någon tävling för kommunslogans. Minsann. Nu måste jag ju in och läsa om det också. Attans Google, alltså. Man får ju aldrig gå och lägga sig.)

2011-08-06 @ 03:21:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg