Sensommarkvällsmörkret
Varenda år sedan jag slutade gymnasiet har sensommaren, vars mättade kvällsluft och spelande gräshoppor skvallrar om att hösten snart är här, varit synonym med ett oroligt gnagande i magen från min sida. Framtidsångest. Det där irriterande välbekanta gnagandet som eskalerar i takt med att julikvällarna mörknar och som når sin kulmen någon gång runt slutet av augusti.
Men det här sommaren har jag inte känt av någon framtidsångest. Det känns väldigt synd. För så här i frånvaron av den kan jag göra det tråkiga konstaterandet att den där drabbande oron inför framtiden som jag brukade känna nog faktiskt var väldig positiv ändå.
