Matil

Att laga grönsakslasagne är ett skämt. Nu står den i ugnen, men jag överdriver inte (i så fall bara en aning) när jag säger att jag jobbade med den i säkert två timmar. Men så gjorde jag ju min egen ost-/bechamelsås också. När den var färdigkokad stank den sur grädde. En tänkbar orsak till den tivelaktiga odören skulle kunna vara att jag använde mjölk som gick ut för två dagar sedan. Nåja. Vi får hoppas att sur grädde-lukten har kokat bort i ugnen. Nu kanske någon stilla undrar varför jag publicerar ett inlägg som enbart handlar om att det är så himla jobbigt att göra grönsakslasagne. Men det är ju för att det är det. Jobbigt, alltså.      

Konstaterande: när man tänder ett ljus med tändsticka luktar det jul, och när man blåser ut det luktar det födelsedag. Det var uppbenbarelsen jag just fick. Egentligen är det väldigt logiskt, så jag kommer tyvärr inte att brodera ut mig. Nu ska jag återgå till att titta på den danska tv-serien Lykke i svtplay tillsammans med min svalnande kopp kaffe. Jag ligger alltid ett avsnitt efter det som sänds på tv, vilket betyder att jag måste titta på en tråkig dator. Men nästa måndag så, då, då är jag minsann ikapp och får titta på en riktig tv-skärm. Det gäller att se de små sakerna i tillvaron.    

Hej. Det är trögt med bloggandet just nu. Har börjat skriva några gånger och bara nä nu ska jag minsann skriva ett blogginlägg men när jag sedan har läst mina fem meningar eller vad det nu är jag har fått ihop så har de bara sett så meningslösa ut och ekat så tomma att jag inte haft något annat val än att radera dem. Jag vet inte ens vad man skriver i en blogg. Dessutom kan jag erkänna att jag får lite ångest av att veta att personer som jag har träffat/träffar i verkliga livet läser min blogg ibland. Och då måste jag ju censurera mig. Får inte verka för pretentiös eller som om jag tar mig själv på för stort allvar (vilket jag i och för sig gör). Får heller inte verka för deppig, för störd i huvudet eller för larvig och tramsig. Inläggen måste alltså ligga på en så pass lagom nivå att jag slipper oroa mig för att folk ska ha en åsikt om mig eller det jag skriver om. När jag tänker efter så är nog min omedvetna mål när jag författar mina inlägg att de ska vara totalt jävla intetsägande. Hm. Jag antar att det är därför min blogg är så oerhört populär.

Får lite panik över mörkret som redan har lagt sig utanför fönstret. Klockan är liksom bara lite drygt halv nio. Jag hade ingen aning om att det blev mörkt så tidigt redan den första september. På riktigt. Varför har ingen sagt det till mig? Jag har aldrig varit med om maken. På riktigt. Men det är klart jag har. Det är klart jag har.

Mörkret säger att jag ska gå och lägga mig; fluffa upp duntäcket och sova i flera dagar. Om det vore så väl. Men tvätten rullar i maskinen, i köket har diskberget antagit gigantiska proportioner och middagen som jag ska äta idag och dessutom ha som matlåda imorgon är inte ens lagad. Och jag förtydligar: det finns inte direkt någon annan som kommer att göra de här grejerna åt mig. Således, ett uppgivet och trött adjö.