Företeelser som hånar
Jag scrollar i newsfeeden - ni vet på vilket ställe - och ser en notis som basunerar ut att någon har blivit ihop med någon. Tänka sig, muttrar jag för mig själv och fortsätter förstrött att skära mig i handlederna. Att dom två fattat tycke för varandra. Där ser man. Sådana där notiser, ja, facebooknotiser i allmänhet faktiskt, irriterar mig något väldigt. Var och varannan minut påminns man om att folk har pågående liv därute, och att dom faktiskt GÖR saker. Det blir så lätt att jag går här hemma och antar att mitt liv är normalt, men facebook får mig att inse att så kanske inte är fallet. Folk träffar nya personer, relationer utvecklas, man kanske hittar en ny vän, eller som i notisen - upptäcker att man är lyckligt kär. Vad kul, för dom. Verkligen. Och vilken tajming sedan, med bara veckor kvar till alla hjärtans dag. Eh. Nu kanske ni sitter och tycker att den självklara lösningen på problemet är att jag avaktiverar mitt facebookkonto, men ni förstår.. jag kan inte. Jag måste tyvärr logga in på fejjan varje dag. Det är inte något jag kan kontrollera. Mina händer skriver in lösenordet och klickar runt på hemsidan och mina ögon bara följer med utan att jag kan styra dom. Det är synd, men så är det.
Idag, min lillebrors födelsedag till ära, har jag haft på mig min nya snorgröna top från HM. Den matchade marsipantårtan perfekt. Så.. det var väl allt.
Jeudi
För ungefär första gången i min bloggs historia tänkte jag redogöra för vad jag har gjort under dagen istället för att skriva ner konstiga tankar på måfå. Konkret och lättbegripligt inlägg, check.
Jag har just målat naglarna klarröda med mitt splitternya nagellack som jag inhandlade på Åhléns idag. Bara på Mavala-hyllan fanns det säkert åtta röda nyanser att välja på, vilket resulterade att jag stod och valde i en evighet. När jag hade stått där i flera minuter och vänt och vridit på burkarna såg jag plötsligt mig själv från en utomståendes perspektiv och jag blev med ens väldigt irriterad på den veliga tjejen som inte kunde bestämma sig för vilken av dom tre snarlika nyanserna hon skulle ha. Jag gav mig själv en uppfriskande örfil och grabbade tag i ett lack med namnet "Paris", som alltså nu sitter på alla elva fingernaglar.
Idag var det första kurstillfället i 7,5-poängskursen Hjärnans biokemi. Jag ska härmed bli hjärnforskare. Jag hade befarat att jag skulle vara rätt ensam på uppropet, men vi var säkert fyrtio personer där. Ja, inte för att jag pratade med någon. Jag satt självklart och lyssnade stenhårt på föreläsarens prat om neuroner, dendriter och myelinskidor. Det känns faktiskt spännande.
"Bry dig inte om vad hon säger, hon yrar"
Vissa dagar har man inte lust att göra någonting. Inte för att man är ledsen, utan för att man helt enkelt inte vill. Ibland, som idag, kan det hända att jag bara känner för att flytta in i en liten, liten lägenhet och få stänga dörren om mig. Sätta mig i min lilla läsefåtölj och förstrött bläddra i en bok utan att orka läsa texten. Jag kanske intar en lättlagad middag vid halv åtta-snåret om jag är tilltäckligt pigg, men det går lika bra att jag somnar i soffan med kläderna på. Det går liksom för sig, ingen kommer jiddra. Ibland, som idag, känns det väldigt lockande att ha ett eget..place. Där de enda rösterna man behöver stå ut med är dom i sitt eget huvud, och där det enda man behöver förhålla sig till är sitt eget medvetande. Kanske kan man förhoppningsvis landa i sig själv, förstå vem man är och vad man vill, sådär i ensamheten. Eller var det så att det var tillsammans med andra man lärde känna sig själv, och inte i frånvaron av dem? Jag kommer inte ihåg. Som myndig medborgare förväntas jag tydligen veta mitt eget bästa. Men inget kunde vara mer fel. För det är ju faktiskt jag som dras med ett tvivelaktigt medvetande och diverse ologiska känslor. Så när jag väl ska fatta ett beslut angående något i mitt liv är det ju i själva verket väldigt liten chans att valet blir bra. Istället borde ju, självklart, någon mer kompetent person än jag ges rätten att bestämma över mig.
Faktiskt
Livspussel
Idag råkar jag vara på ett alldeles sjukt strålande humör, så jag tänkte ta tillfället i akt att nämna några saker jag ogillar för att balansera upp min sinnesstämning lite. Jag tänkte slå ett slag för väldigt betydelselösa saker som man bara irriterar sig på om man redan är arg eller helt enkelt inte har något liv. Allmänt irriterande/fula/fel/opassande grejer. Två stycken som poppar upp i mitt huvud just i denna stund är a) folk som visslar eller nynnar för sig själva bland främlingar, och b) baggybyxor på tjejer (ja, baggybyxor på killar också för den delen). Satan i gatan vad arg jag blir.
Orkar inte skriva någon motivering (eller som smarta tjejer brukar säga i dokusåporna - motivation) just nu, men jag hoppas att jag har er förståelse. Lördagskväll, you know. Hetsigt som vanligt. Urdrucken kaffekopp som väntar på att bli undanplockad. Dom gamla vanliga tv-programnen som vill bli sedda. Ett huvud som helst av allt bara vill vila på soffkudden. Pimpim och djungelvrål som snart ska hetsätas. Någon gång kanske jag skriver någon hilarious wannabe-krönika om något av dessa irritationsmoment. Men fram tills dess fortsätter jag att kämpa med att passa ihop livspusslet, vilket betyder att fördela tiden någorlunda rättvist mellan datorn, sängen, soffan och hundarna.
Tydligen behövde jag hjälp
Okej. Idag på jobbet har två personer, oberoende av varandra, behandlat mig som om jag vore, vad ska man säga..mindre begåvad. Tappad. Den ena gången förklarar en person, utan att vara tillbedd, noggrant (och med väldigt snäll och len röst) hur jag ska sätta upp en plastlist på en hylla. Fast jag redan vet exakt hur man gör det. Andra gången öppnas inte dörren inne på lagret automatiskt som den brukar, och jag drar slutsatsen att jag då måste öppna den på det där lite speciella manuella sättet. Men innan jag har hunnit röra ett finger kommer en av mina överordnade blixtsnabbt till undsättning och öppnar dörren åt mig. Eh, tack? Som om jag aldrig skulle fått upp den om jag inte fått hjälp. Som om jag tafatt skulle stått och tittat på dörren i flera timmar om ingen varit i närheten. Jag vet mycket väl hur man öppnar den där dörren. Och bara genom att titta på den där plastlisten kan jag klura ut hur man sätter upp den. Så vad är problemet?! Dom här två på varandra tätt följande händelserna får mig att undra. Säg mig.. ser det ut som om jag är dum i huvudet? Eller är det så att jag går omkring och ger sken av att vara efterbliven? Kanske har jag en sådan hjälplös och nervös uppsyn att folk känner sig tvingade att hjälpa mig med vad än jag verkar vara på väg att ta mig för? Någonting är det ju. Hur som helst måste jag uppenbarligen börja jobba på och tänka över min image. Tona ner den gamla invanda hej-kom-och-hjälp-mig-looken och börja anstränga mig för att uppfattas som en normal jävla människa. Kul.
En natt, en dag, inatt.
Jo. Ja.
Jag sätter mig ner för att skriva ett nytt inlägg här på bloggen. Jag måste hålla uppe frekvensen, kan inte hålla på och sega. Tänker att något måste jag ju ändå kunna knåpa ihop i textväg. Ett normalt jävla inlägg, till exempel. Dom senaste fyrtio minuterna har jag ju ändå besökt tiotals bloggar där smarta och underbara människor skrivit både tänkvärt och intelligent. Något måste jag ha lärt mig. Texter som var tänkande och reflekterande. Välskrivna. Personliga, ibland till och med gripande. Författat av unga människor som drivs av något jag inte kan relatera till. Sådana som har hela livet framför sig och alla möjligheter i hela världen etc, etc, osv. För jag är ju så himla gammal. Lastgammal.
Jag söker igenom min hjärnas vindlingar efter något, vad som helst. En tanke kanske, eller en känsla. Vad vet jag. Det är som att gå in i ett tomt rum fyllt med dimma. Det faktum att man inte ser särskilt bra spelar egentligen ingen roll eftersom det ändå inte finns någonting att se. Jag känner mig som Nakata, om det nu säger någon något. Nåja.
Jag såg Avatar på bio igår kväll. Den var rätt bra. Idag jobbade jag kväll. Det var rätt tråkigt. Som vanligt. Snart ska jag sova. Jag har sällan sömnproblem utan somnar oftast fort utan att ligga och grubbla. På morgonen äter jag min frukost över morgontidningen. Sedan åker jag till jobbet och utför mina sysslor. Jag gör det som förväntas av mig. Få nu inte missuppfattningen att jag går runt och är en enstöring. Jag umgås visst med människor. Jag tror att jag gör det mesta rätt. Jag svarar på tilltal, skrattar när man ska och ställer passande frågor när konversationen börjar gå på sparlåga. Hummar och höjer ögonbrynen på rätt ställen. Ibland skämtar jag. Jag kan dom flesta sociala koderna och vet hur jag ska bete mig för att framstå som trevlig och normal. Men jag anstränger mig. Varje dag.
Over and out.
1 friend request
Men JA; så sitter man här med datorn i sängen igen mitt i natten, passande nog dagen innan man ska upp klockan 05.30. Klockans minutvisare har hunnit snurra mer än tre varv sedan jag borde gått och lagt mig egentligen. Usch och usch. Istället för att ligga och sova sitter jag och stirrar mig ännu mer sömnig på facebookbilder och tänkbara utbildningar. Jönköping kanske vore en trevlig liten stad att promenera runt ensam och inte känna någon i? Vem vet. Som någon väldigt, väldigt, väldigt klok människa kom på någon gång: man vet aldrig innan man provat. Jag undrar hur det skulle vara. Att flytta ensam till en ny stad utan att känna en kotte, och att därmed tvingas bygga upp en egen tillvaro - förhoppningsvis en ganska okej och fungerande sådan - från grunden. Fast oavsett hur bra man lyckas har man ju ändå en tillvaro, och det kan man ju i alla fall skatta sig lycklig för. För det är inte alla som har en egen tillvaro. Eller..?
