Matil

Sitter och äter ostbollar och försöker bestämma parti. Nu när det börjar dra ihop sig känns det nästan som när man pluggar till ett prov; tidspressen finns där, man har krav på sig själv och varje minut är dyrbar. Och jag måste erkänna att det känns väldigt lockande att reagera som jag gärna gör så fort jag känner av någon slags press, det vill säga bli apatisk.

Det är en mycket enkel och bekväm väg. Man behöver bara tänka "varför i hela fridens namn ska jag slösa energi på den här ovidkommande saken när jag har bra mycket viktigare problem att ta tag som i?" och så har man övertygat sig själv om att det faktiskt är helt okej att ge upp vid minsta lilla ansträngning. Man gräver ner sig lite i sina problem och tycker synd om sig själv och så plötsligt framträder det så självklart att det minsta man kan göra för sitt välmående är ju faktiskt att skona sig från alla typer av stress och krav. Lätt som en plätt. För man ska ju inte behöva ta det det där jobbiga, inte det också.

Idag blir det minsann till att titta på utfrågningen mellan blocken. Tråkigt att erkänna, men instinktivt tycker jag att det mesta låter bra så länge det sägs av en sympatisk person. Snacka om lättköpt väljare. Men tid för självreflektion. Vad tycker jag egentligen, eller ännu värre - tycker jag någonting? Jorå. Men mest bara om saker som sticker uppenbart i ögonen på mig. Med abstrakta skatter och grejer (den formuleringen beskriver ungefär min politiska kunskap) är det däremot sämre med engagemanget. 

Mina åsikter blandade i en mixer: 
- Integritet är överskattat om det ska gå ut över möjligheten att lösa brott
- Att ta bort betygen i grundskolan (tror det var mp eller vänstern som ville) och införa skriftliga omdömen är inte smart
- Alla gymnasieprogram ska ge högskolebehörighet
- Om man har en generös bidragspolitik ska man skärpa kontrollen, om man har en generös flyktingpolitik måste man satsa mer på integrationen och följa upp. Borde gå hand i hand, men jag är inte säker på att det gör det.
- Alla tuffsiga djur med snälla ögon ska slippa onödigt lidande.

Ja, det var väl det.

Jag tycker inte att man ska dalta med dom som söker till idol. Människor som sjunger urdåligt ska få veta det,  gärna med ett "det där lät förfärligt" eller "du var nog den sämsta vi har hört idag" från juryn. Annars blir det ju ingen underhållning. Men vad som däremot inte är okej att börja hånskratta åt den stackars killen eller tjejen mitt under framträdandet. Hånskratta och bara skaka roat på huvudet, utan att ens säga att tack, det räcker. Ja, vad ska man som sökande göra då egentligen när man ser juryn sitta och skratta när man faktiskt gör ett uppriktigt försök till att bli popstjärna? Inte så konstigt att man kommer av sig totalt, flackar med blicken och ler nervöst för att på något sätta möta den oväntade responsen.
Förödmjuka gärna dom som skojsjunger eller verkar likgiltiga till om dom går vidare eller inte. Men för guds skull inte dom som darrar på rösten.

Sitter och försöker plugga. Är ganska frustrerad. Men inte över pluggandet. Eller jo, över det också. Men att läsa böcker och lösa uppgifter är ändå ett relativt konkret problem måste ju erkännas. Det finns abstrakta problem också. Ogreppbara. Sådant som bara verkar glida en ur händerna. Som mitt liv till exempel. Jag griper och griper men det är lika halt som en löddrig tvål. Jag tappar tvålen, halkar på löddret och slår huvudet i kaklet. Och där, här, ligger jag kvar utan att orka resa mig upp. Till den typen av problem finns det definitivt inget facit. Golvad av livet utan att det ens har hänt något.

Ser att folk börjar på utbildningar av alla de slag. Blir stressad. Folk jag faktiskt upplever mig mycket smartare än. Folk som jag vet att jag hade bra mycket bättre betyg än, när det begav sig. Återkommer ständigt till det där; betyg, som om det faktiskt vore ett mått på någon sorts värde, vilket det verkligen inte är. Det jag läser är däremot bara på låtsas, även om jag lyckas ta alla 30 högskolepoäng. Ändå är det inte riktigt där skon klämmer. Jag klär på mig representabla kläder på morgonen, vandrar runt på universitet och går på föreläsningar som vilken annan student som helst. Men samtidigt så himla fejk, nästan så att jag ibland undrar om det syns utanpå mig. Jag kommer alltid vara en främmande fågel.

Ett litet smakprov från mitt rum just nu..



..och en av låtarna jag nyss lyssnade på.

Mitt tangentbord är solkigt. Eller, jag har fått för mig att det är solkigt. Därför torkar jag av det med fuktat hushållspapper varje dag. Men det finns grader av ofräschhet, I guess. Det sjaskiga internetcaféet som jag var på i Paris, till exempel. Ja, för att inte säga alla internetcaféer. När jag satt där vid datorn reflekterade jag inte över det, men USCH VAD ÄCKLIGT, egentligen. Hundratals smutsiga mansfingrar som har klickat fram porrsidor på musen (ofrivillig ordvits, ursäkta) och besudlat tangenterna med äckliga bakterier. Och jag tror inte ens att jag tvättade händerna efteråt. 

Idag ringde jag till verkstaden där min kamera har reparerats och mannen som svarade i telefon pratade värmländska av något slag. Den gissningen ska i och fö sig tas med en nypa salt eftersom jag är sjukt dålig på dialekter. Men att höra andra dialekter än sin egen är alltid uppfräschande. Han uttalade bil som "bäel" och jag blev nästan glad.

Sitter i sovtröja och mjukisbyxor och varvar mellan att ligga under täcket och klicka planlöst på datorn. Rummet badar i ett obarmhärtigt kallt ljus och jag är tacksam över att jag aldrig satte upp någon spegel som jag kan råka se mig själv i.

Det finns många saker jag skulle kunna ägna mig åt. Men de flesta involverar fylla i-handlingar, bank:id, kursböcker och andra tråkigheter (=tråkigt). Dessutom dödar mitt stökiga, dammiga rum som jag sitter i den sista droppe livslust jag skulle kunna uppbringa till att ta mig för något. Och här sitter jag, kvar. 

Det är då jag kommer på den briljanta idén att bleka tänderna. För vad kan fungera bättre mot ett trist hösthumör än att köpa sig ett sprillans nytt leende? Att nå inre frid genom att förändra och förbättra det yttre. Inte för att det någonsin har fungerat långsiktigt i mänsklighetens historia, men hej, jag är för en gångs skull lite optimistisk!

Igår fick jag höra att jag tydligen ser norrländsk ut.

"Kommer du från Norrland?"
"Eh, va? Nej.."
"Jaha, för jag fick den känslan, sådär. Min fru kommer därifrån så jag tänkte, ja, att du påminde lite om henne."

Sagt av en alldels för pratglad, fryntlig medelålders man vars fru jag känner på mig att jag ska vara väldigt glad att jag inte har sett.