Matil

Med jämna mellanrum stöter jag på företeelser som jag aldrig riktigt har reflekterat över, men som jag efter att de börjat hemsöka min vardag helt enkelt tvingas ge mig i kast med. Oftast är det harmlösa ord, adjektiv, som under en period på några veckor plötsligt poppar upp var jag än tittar. Och det är inte förrän jag begrundat dem noga och förstått dem till fullo som de slutar irritera mitt synfält. Förra året var det eklektisk och senast för några månader sedan adekvat. Och episk. Alltså lite halvsvåra ord som jag är för lat för att orka förstå på riktigt. Men inte nu längre! Dom är som små spöken som dyker upp lite varstans, ogillar att försummas. Små förvirrade själar som inte kan slå sig till ro förrän de har fått människans förståelse.

Åter till saken. Trots att jag har gått i en vanlig svensk skola, läser böcker och borde vara ganska väl insatt i svenska språket finns det fortfarande en slags formulering, eller kanske ett skrivsätt, jag aldrig har förstått mig på. Och det har börjat förfölja mig.. Jag inget annat val än att tvinga mig själv att förstå. Det jag pratar om är alltså när folk skriver "som vore han" istället för "som om han vore", och liknande. Varje gång, jag överdriver inte, varje gång jag läser sådana formuleringar är min första reaktion att personen som skrivit har dyslexi eller något, för enligt min hjärna ser det ut som om någon har kastat om orden med våld. Två gånger, bara idag. Läser en artikel i Svd om The Wrestler-skådisen Mikey Rourke och jag noterar "Allt som oftast faller han in i en läkarjargong, som återberättar han sin egen psykiaters diagnoser". Senare på dagen klickar jag för första gången in mig på Veronica Maggios blogg och vad möts jag av om inte meningen "Det har lirkats med mig som vore jag ett känsligt geni.../". Är det ett resultat av att man inte orkar skriva det krångliga "som om jag vore" och istället drar till med "som vore jag"? Det är ju onekligen enklare. Men har ni hört någon säga "som vore jag" i dagligt tal? Även om talspråk och skriftspråk skiljer sig en del så är det ju ändå samma språk.. Men jag medger, personerna som skriver så här kanske inte har dyslexi trots allt. Men lite.

Okej. Nästa gång  någon har tänkt tilltala mig kan den gärna säga till i god tid innan. Liksom förvarna. Så att jag hinner fundera ut en normal reaktion istället för att behöva framstå som LITE KONSTIG eller ja, ertappad. Eller tappad. Det där normala kommer sällan av sig självt. Som sagt, det vore schysst om man kunde få förbereda sig någon minut. Med vissa människor lite längre. Ibland skulle jag också behöva en paus i ett pågående samtal. För att hinna andas, och se saker för vad dom är och inte bara för hur jag uppfattar dom. Annars ere finfint.

Fast vi aldrig har träffats känns det som om Edward Scissorhands är min bästa kompis alternativt min själsfrände alternativt jag.