Matil

Jag funderar på om gummistövlar verkligen är det optmiala att ha på fötterna när det är minusgrader och decimeterhög snö. Nuförtiden pulsar jag nämligen omkring i min mammas seglarstövlar vart jag än ska. Var på adventsfika idag - frös fötterna av mig på vägen dit. Var på långpromenad med ena hunden Ville igår - frös såklart fötterna av mig. Och inte är stövlarna särskilt fina heller. God day.

Idag köpte jag Allers Julmagasin. Ja, ni tänker på rätt tidning - pensionärstidningen Allers som bland annat innehåller stickmönster och anekdoter om läsarnas fantastiska barnbarn. Men man vet vad man får med pensionärstidningar, och jag skämtar inte när jag säger att det alltid är bra läsning. Tyvärr hälsar jag på min farmor (i Norberg) allt för sällan, så läsningen av Allers blir på tok för utspridd. Men idag slog jag till på julspecialen som innehöll recept på julgodis, tips på juldukning, instruktioner för hur man stickar en barntröja, och mycket, mycket mer. Vanligtvis är ju varken stickning eller barn några av mina direkta favoriter, och det är nästan så jag skäms lite när jag skriver det här, men den där bilden är ju faktiskt bedårande. Nu väntar jag bara på att min syster Mikaela och hennes pojkvän ska skaffa barn så att jag kan sätta igång att sticka barnkläder. Den maniskt stickande, lite annorlunda mostern. Jag kan vänja mig vid det.

Jag tycker att den här ovanstående utformningen av en skolbyggnad, där jag hänger alltså, är väldigt intressant. Vill man att de redan förvirrade och stresssymptomfulla stackars studenterna ska tappa det sista greppet om verkligheten? Lång trång gång, på riktigt. Den genomsnittlige studenten har uppenbarligen goda skäl att tro att synen har kollapsat totalt och att psykosen är nära. Själv vill jag bara lägga mig i ett hörn och blunda när jag är på det här stället. Alternativt springa så fort jag kan genom hela korridoren tills jag får en dörr uppsmackad i ansiktet.

Vi måste lägga in en för tillfället välspelad åt. Det måste vi. Men koden går inte att kopiera på någon av versionerna på Youtube = synd. Så det blir en fattig liten spotifyare, som dessutom, ja, för att kunna lyssna, kräver att man också är en spotifyare.  

Smashing Pumpkins – Disarm

Det är något som händer med luften när det ligger snö på marken. Allt är stilla, även om det råkar blåsa. En speciell känsla. Och jag gillar den. Kanske påminner snön om att det faktiskt kommer att bli jul det här året också. Och den snöklädda vägkanten är ju så mycket traskvänligare än en kal, förfryst sådan.

Jag lägger mig i tid idag. Jag siktar på 00.30. Jag måste trots allt ha ork att sitta sisådär tolv timmar och plugga imorgon. Bra planerat. Mm, verkligen. 

Glassbilen svängde förbi vår gata tidigare ikväll, åtminstone lät det så. Men glass alltså. Har alltid haft ett kyligt förhållande till det där söta, frysta. He..he. Det är okej att svalka sig med förslagsvis en Magnum Strawberry en varm sommardag. Men att sleva i sig plain vaniljglass på fredagskvällen är inte riktigt min grej. Inte för att jag inte äter om det bjuds. Så länge det ätbara ifråga har en viss procent socker äter jag tills jag mår illa. Det är så mitt belöningssystem är skapt. Idag fyllde jag sockerkvoten med sötmandlar, det enda i sockerväg som fanns hemma. Sockervälmåendet höll i sig ungefär så länge som jag tuggade på mandeln. Värdelöst. Inget att rekommendera.  

Aa.. läggdags nu. Godnatt. 

Okej, ut i vårvädret. Hej vad det går. Men man får skynda sig innan solen går och lägger sig igen. För sol-läggdags är väl ungefär klockan fyra numera. Väldigt sorgligt. Om det var sommar just nu skulle jag av ljuset att döma gissa att klockan var ungefär sex, halv sju. Snart middagstid, typ. Men klockan är två. Och snart jag ska bege mig ut på promenad.  

Jag läste Fredrik Strages krönika i DN På stan alldeles nyss. Så himla bra, känslosam. Fick tårar i ögonen. Jag som inte ens brukar bry mig när jag ser döende människor på tv. Och under den perioden jag följde en blogg av en kvinna som var dödssjuk i cancer kände jag mig märkligt distanserad där jag satt farmför skärmen. Det är lite intressant det där med vad som egentligen berör en på djupet. Kanske var anledningen den att jag helt enkelt inte var beredd på att krönikan skulle vara riktad till en tjej som som dog som tonåring, den där spalten som oftast bara brukar vara antingen lite cynisk eller handla om musik. Jag hann inte sätta upp det automatiska blaséförsvaret. Eller så kanske jag berördes för att det inte var särskilt längesen jag själv var 18 år. Eller kanske för att jag tänker mycket på döden. Antagligen var det alla tre.

För några inlägg sedan skrev jag om att jag tänkte baka cheesecake, och visst, det gjorde jag också. Själva cheesecaken blev faktiskt för en gångs skull helt okej. Tackar som frågar. Men ingen lycka utan missöden, tydligen. När jag som bäst håller på att krossa digestivekex med den gigantiska stenmorteln händer något med armen, vad vet jag inte, men om jag var den som var den skulle jag beskriva det som att allt fuckade upp sig. Plötsligt ligger allt jag haft för händerna på köksgolvet. Morteln i två delar. Mammas ärvda, antika stenmortel. Genomför baket med de resterande kaksmulorna, gömmer morteln uppe på rummet och springer snabbt som attan till macken och köper superlimmens superlim och limmar ihop den igen. Märks det att jag är rädd för min mamma? Men hon vet nu. Det är bara det att vi inte har pratat på några dagar. Jo, det har vi. Allt är okej.