Just nu läser jag Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva och den är rätt intressant. Man får en inblick hur det är att leva med manodepressivitet, i Anns fall diagnosen bipolär typ 2. Att ständigt pendla mellan tillstånden hypomani och depression. Att i den hypomaniska fasen känna sig knivskarp och allvetande medan man under depressionen hela tiden är på gränsen till självmordet.

Jag har nästan hunnit klart med boken, men ändå jag kan jag inte direkt säga att jag bättre förstår hur det är att vara manodepressiv nu. Vi människor kan nog egentligen aldrig förstå sådant som ligger för långt bort från oss själva. Vi kan helt enkelt inte förstå saker som vi inte upplevt själva. Vi kan lyssna, nicka och inse av berättelsen och våra egna livsupplevelser att ett visst tillstånd måste vara väldigt, väldigt jobbigt. Men förstå? Nej. 

Heberleins bok handlar följaktligen till en stor del om själva livet, som hon under sina depressiva faser ständigt funderar på att göra slut på. Hennes egna tankar om levandet och självmord varvas med teorier från diverse mer eller mindre plågade filosofer, varav förvånansvärt många tog sitt eget liv. Ja, hela boken handlar väl egentligen om självmord. Sånt tycker jag är intressant att läsa om. Sen är det ju alltid lite upplyftande att läsa om människor som har det svårt.  

Man kanske skulle bli filosof. Då skulle jag skriva om människors verkligheter. Det fascinerar mig. Jag har till och med skrivit om ämnet här förut i bloggen någon gång. Det där att vi aldrig kommer att förstå varandra, aldrig helt och fullt ut. Ett visserligen väldigt självklart konstaterande eftersom vi aldrig kan hoppa in i någon annans huvud, men ändå. Nu är jag inte jättebra på filosofers namn, men någon del tycker ju (kan det vara Kant?) att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att varje människa skapar sin egen subjektiva verklighet av intrycken utifrån. Att var och en går runt med sin alldeles egna lilla illusion av verkligheten. Att vi därmed är lika hopplöst instängda i vår egen verklighet som vi är utestängda från varandras. Så inte undra på att man kan känna sig lite ensam ibland. Jag läste någonstans för länge sedan att varje människas yttersta önskan skulle vara att få andra att ansluta sig till ens egen versionen verkligheten. Och ja, det skulle ju vara väldigt skönt. Eh. Nu tappade jag tråden och glömde bort vad jag skulle skriva. Jag skulle aldrig bli någon bra filosof. Tack för mig.