Stream of consciousness
nu ska jag varva ner från datorn med super mario på nintendo ds:et. måste..klara..värld..4! sitter och lyssnar på melissa horn just nu för att förstå vad grejen med henne är. det är säkert mitt fjärde försök dom senaste månaderna att förstå hennes storhet, men jag fattar inte. helt enkelt inte min grej tror jag. sjukt varmt här inne. jag klibbar fast i sängen, i täcket, i väggen, som en ihjälslagen mygga. nästa tisdag börjar jag jobbet igen. yay = inte yay. idag lovade jag mig själv att lägga mig tidigt. tjadå.
Det smakar plast, rök och sprit i din mun
Markus Krunegård-spelningen som jag såg på Åland häromveckan fick mig faktiskt att komma ihåg att han gör rätt okej musik. Ibland behöver man helt enkelt påminnas. När han släppte dubbelalbum i vintras var jag dock snabb med att döma ut det. Det var liksom inte lika klatchigt och lättillgängligt som på den första skivan. Jag blev förvirrad; försökte bara lokalisera refränger och bryggor. Okej, där skojade jag. Men ibland känns det som om man blir så van vid slagfärdiga melodier att man glömmer bort att även lite mindre uppstickande låtar kan vara minst lika sköna fast på sitt eget lågmälda, subtila sätt. Den här låten är nog något slags mellanting mellan de nämnda kategorierna. Hur som helst gillar jag den.
Jag tycker om när artister sjunger på svenska, för då förstår jag låttexterna. Så enkelt är det. När låten är på engelska måste de någorlunda svåra orden, om det vill sig väl alltså, passera genom ett översättningsfilter i hjärnan så att jag förstår vad låten handlar om. Men oftast struntar jag i det där och lyssnar bara på rösten och melodin precis som ett litet barn, och förstår därmed inte särskilt mycket av innehållet. Den upplevelsen räcker ofta gott och väl, men det jag gillar med Markus Krunegård är att han gör bra musik och DESSUTOM på svenska. Jag menar, om någon undrade alltså..
Om jag var en färg skulle jag vara transparent
Jag har nog inte gjort något riktigt intryck på en enda människa i hela mitt liv. Jag säger det inte men sorg eller så; bara ett krasst konstaterande. Man kan säkert leva ett gott liv även fast att man är lite färglös som person, så jag antar att det inte går någon nöd på mig. Men jag har aldrig varit typen som berört folk runtomkring mig. Inte kompisen man ringer först, direkt. Men så har jag ju aldrig givit någonting av mig själv heller. Inte så mycket som jag velat i alla fall. Har inte vågat, alltid hållit tillbaka. På gymnasiet, när skolveckan var slut och det blev fredag började kompisarna alltid göra upp planer tillsammans för helgen. Själv tyckte jag bara att det skulle bli skönt med en paus från allt vad socialt liv heter. Helgen var lika mycket ett välbehövligt avbrott från skolarbetet som den var från osäkerheten och känslan av att alltid vara lite annorlunda. Det var bara på helgerna jag riktigt kunde slappna av.
Om man bor själv kan man verkligen slappna av och göra som man vill, har jag hört. Därför vill jag skaffa en egen lägenhet, så att jag kan leva min destruktivitet fullt ut. När man bor tillsammans med andra kan ju ett sådant beteende aldrig nå upp till sin fulla potential. Alltid någon annan att ta hänsyn till; man vill ju inte oroa. Jag vill ha en egen lägenhet så att jag kan ligga i sängen hela dagen utan att behöva tvinga upp mig själv vid två-snåret bara för att mamma inte ska tro att jag har dött. Jag vill ha en egen lägenhet så att jag kan ta nattliga promenader i spöregnet och gå in i kolsvarta skogdungar och lägga mig på rygg en stund bland löven utan att någon undrar vad fan jag håller på med. Hur underbart vore inte det? Dessutom kommer jag nog säkert dubbas till stadens retard om jag inte skaffar mig eget boende snart. Just det fan, det håller ju på att byggas speciella demensbostäder nere vid centrum kom jag på nu. Det blir perfekt.
Någonting i kameran gnisslar med en väldigt ljus ton när jag försöker ta kort. Det låter som när någon putsar en fönsterruta. Fokuset ställs inte in när jag trycker ner knappen, det hörs bara idel gnissel. Den åkte i golvet igår, kameran. Från vardagsrumsbordet när jag laddade över bilder och den satt ihop med datorn med sladd. Om man vill leka smart kan man ju dra slutsatsen att det var då den gick sönder.
Och bilen går bra
Jag har varit och flängt ute i landet. Eller rättare sagt utanför landet, närmare bestämt till Åland. Det såg ut som i Sverige, folk pratade svenska, men man betalade i euro. Till min oförställda förvåning spelade människan här nedan på en festival i närheten av där vi bodde. Klart att man drog dit! Mitt kameraobjektiv når inte så långt med zoomningen, men jag hoppas att man ser vem det är. På den andra bilden syns jag. På en gris, av sten. En gris på en gris (fniss). Jag får alltid en obehaglig känsla när jag ser tvivelaktiga bilder på mig själv. Men guud vad ful jag blev, buhu buhu, typ. Jag får lust att ge mitt fotojag en rak höger, bara så att jag slutar göra den där förjävligt medvetna fotominen. Men alltså, när jag läser andras bloggar så tycker jag alltid att det är mycket roligare att få ett ansikte till den som skriver. Så, jag offrar mig för konsten.
Klichéångest
Syrsorna har börjat låta på kvällarna. För några veckor sedan vid ungefär samma tid kunde man på sin höjd höra någon dygnsrytmstörd koltrast som sjönk och steg i skalorna, dess sång som ensam skar, eller kanske porlade, över villaområdet. Nu var det längesen jag hörde någon koltrast. Men syrsorna tillsammans med de allt tidigare mörknande kvällarna gör mig uppmärksam på att det snart är augusti. Jag önskar att den månaden inte var en så stor grej för mig. Men det är den alltid numera.
För likt januari är augusti förändringens månad. Fast innan dess måste man ju bestämma sig. Som vanligt har jag tittat på utbildningar, och jag läser yrkesbeskrivningar tills texten dansar framför ögonen. Och som vanligt konstaterar jag matt att det enda jag vill är ju att ha ett okej jobb, bara så att jag kan försörja mig och ha ett eget boende. Men efter ha lusläst ams's alla yrkeslistor verkar det som om varje yrke är till för någon annan. För någon initiativrikare, någon säkrare, för någon smartare - någon bättre. Inte ska väl lilla jag, liksom. Men den tankegången är jag inte ensam om att ha haft, antar jag. Och jag antar vidare att det bara är att träna bort eller att inte bry sig om. "Utsätt dig för obehagligheterna så ska du se att det inte var lika hemskt som du trodde". "Om du inte försöker gör du inte en positiv förändring möjlig". Ord, ord, ord.
Apropå ingenting (eller, ja, egentligen apropå en essä i dagens DN om "human-animal-forskning") finns det ju många läror och dicipliner som har åsikter om just människa, djur och vad skillanden egentligen är mellan oss. Jag tycker om tanken på att jag bara är en djurart bland alla andra. Då ser jag plötsligt mina misstag och tillkortakommanden i ett annat ljus, ett mer förlåtande sådant. Ingen kan förvänta sig att jag ska vara perfekt - jag är ju bara ett djur. En liten skygg men snäll ekorre.
Hej hopp
Jag är trött nu. Mycket trött. Men en 200-grams marabou helnöt är beställd av mamsen som är och handlar proviant så här efter en lång dags resa. Det ska bli gott. Mycket gott.
Det här blev ju ett så lagom roligt inlägg kan tyckas. Så jävla sjukt skittråkigt, kanske någon rentav tänker. Men jag ville ju bara berätta att jag är välbehållen. Det händer ju så mycket hemskt i dessa dagar; man kan inte vara nog försiktig! Nej, nu ska jag sluta leka vältalig domedags-jag-vet-inte-vad och istället äta den där chokladkakan, för mami har kommit hem med maten nu.
PS. Jag ska börja lyssna på Eminem. Gillade låten "Stan" väldigt mycket när det begav sig, och dessutom, hur coolt är det inte att kunna säga att man lyssnar på Eminem?
Edit: Glömde bort att jag i förra inlägget lovade att skriva titeln på boken jag läser. Not that anyone cares (citat av goth-tjej i The Big Bang Theory, reds anm.). Hur som helst, boken heter alltså "Den hemliga historien" och är skriven av Donna Tartt. Jag skriver säkert någonting när jag har läst ut den, om några dagar.
Till dalarna i Dalarna
Eftersom min efterlysning av boktips i förrförra inlägget besvarades med en kompakt tystnad har jag bestämt att det här med frågor till läsarskaran aldrig kommer att ske igen. Kommentarer rörande detta undanbedes.
Okej, men en bok att börja på har jag i alla fall valt. Vad den heter kommer jag inte ihåg, men det är i alla fall en pocket med grönt omslag. Då kanske ni vet vilken jag menar? Nej, men ärligt talat. Jag må vara tappad, men inte så tappad att jag går och köper en bok som jag sedan glömmer bort namnet på. Jag kan berätta vad den heter efter att jag har läst den. Då kommer jag förhoppningsvis att veta titeln. Om jag inte gör det är jag officiellt tappad.
Lika som bär - ett enkelt nöje
Låt mig komma in, jag vill bli din
Men tillbaks till Markus Krunegård. Han fick en fråga om sitt förhållande till vampyrer och mumlade med sin lite släpiga röst om hur han hade läst lite vampyrböcker och fastnade för det här behovet av att behöva göra andra illa för att kunna överleva själv. Jag har inte tänkt på vampyrer så förut, men det var ju lite roligt att känna att ordet "vampyr" kunde stå för något, typ ett beteende som i det här fallet.
Inte för att jag brukar gå runt och tänka på vampyrer. Inte ens på Edward. Jag irriterar mig på Edward. Var är självdistansen hos den mannen? Och Robert Pattinson verkar tyvärr inte ett dugg bättre än sin rollfigur. Däremot tycker jag om Jacob, men bara i boken. Jag är nog fortfarande lite kär i honom, trots att det var år och dar sedan jag avslutade twilight-serien. I boken är han lång och har kolsvart, blänkande hår ner till axlarna. Jacob är så snäll. Jacob är en rejäl, reko kille. Jag vill läsa en, till skillnad från Twilight-böckerna, välskriven bok fylld med någon som Jacob. Det vore något, det. Jag är i stort behov av en bra kärlekshistoria. Tips, vänner?
Merci
Ett gammalt japanskt visdomsord lyder "det är inte lätt att vara nyttig när det finns choklad i kylskåpet", och jag kan inte annat än hålla med. I mitt kylskåp finns just nu en massa onyttigheter som min mamma och lillebror har köpt med sig hem från charterresan i Turkiet. Marianne, Mentos, Merci. I extra stora taxfreeförpackningar förstås. I'm just a girl, standing in front of a fridge, trying to be healthy. Men det går inte så bra.
Grejer
Vissa stunder känner jag mig innehållslös som person. Jag känner mig som en fiskmås med ett känsloregister på cirka tre känslor. Märkligt. Mitt eget “jag”, eller personligheten om man så vill, upptar nog inte ens hälften av utrymmet för en personlighet. Vissa människor verkar ha tio tårtbitar av tio. Sprudlande, speciella, ödmjuka, underbara! Det är ett under att deras huvuden inte sprängs av allt som verkar finnas däri. Jag skulle säga att jag kanske har, låt mig se, fyra tårtbitar. Jag undrar vad resten består av. Sockervadd?
