Matil

Ogillar starkt Comedy Central's beslut att inte sända South Park-avsnittet med mohammed i nalledräkt i Sverige. Jag skulle gärna se det. Antar att det inte sänds i övriga Europa heller. Men jag tycker att det är så synd att  någon liten grupp (stor grupp?) kan påverka ett stort tv-bolag så starkt. Genom ett litet dödshot bara. Ett ynka brev. Det känns så otidsenligt på något sätt. Som om vi levde i en laglös värld där man kan bete sig hur som helst. Naiv tanke. Önskar bara att alla tv-kanaler, tidningar och böcker i hela världen kunde bestämma sig för att sluta gå omvägar runt allt det där man inte får driva med. Alla, på en gång. Å andra sidan kan jag förstå att man böjer sig när det kommer in dödshot i bilden. Det kan jag förstå. Det är ju inte så att hoten är tomma direkt.

Jag åker till Paris imorgon. Jag hoppas att det blir trevligt. Jag har en guidebok nedpackad. Jag har inte turistat i någon storstad förut. Men jag läste lite franska på gymnasiet. 
Jag brukar hånskratta inombords åt japanerna och tyskarna som har fula kläder och lusläser stockholmskartor i kollektivtrafiken. Nu blir jag en av dom.

Hängde i rummet en eftermiddag för några dagar sedan och dokumenterade det som hände. Det är ju tydligen i vardagen det händer, enligt Felix reklamfilm. Men som ni ser hände det ingenting. Bara gamla vanliga grejer som hundar, katter och mina egna naglar. Jag blev fett besviken.  

Hemkommen från stan med en nyinköpt skokartong och tillhörande skor. Smutsbrun skokartong, smutsbruna skor. Har jag blivit en sådan där modeblogg nu där man skriver vad man har gjort för fynd på stan? Kör till. Men jag behövde verkligen köpa nya. Conversen som jag införskaffade i Thailand i november höll visserligen måttet och gör det fortfarande, men minuset med dom är att dom är minst ett nummer för stora. Skitstora. Jag har alltså gått runt med glappande skor och sett ut som en clown större delen av våren. Nu är jag trött på att bli skrattad och pekad åt. Vågar jag lägga upp en bild på dom? Självklart ingen ta själv-bild, men kanske att jag skulle googla fram en.. Shit vad jobbigt, beslutsångest. Näe, eller ska jag? Eller nej, det känns för pretto. Jag har typ två läsare! Tillbaks till verkligheten, Matilda. Gosh, nästan storhetsvansinne där.      

Tog en Nöjesguiden i en av skobutikerna jag besökte och läste på bussen på vägen hem. Hittade en artikel som handlade om att ålderskriser börjar krypa allt längre ner i åldrarna. Folk får det tydligen redan i 20-årsåldern numera. Dagens ungdomar! Jag kan bara skaka besviket på huvudet. Åt mig själv alltså. Tog jag jag verkligen studenten för snart tre år sedan? Ja. Men vänta, har jag gjort ett enda dugg vettigt sedan dess? Nej. Gamla klasskompisar som började plugga direkt efter gymnasiet kan vara färdiga med sin utbildning om två månader. Jag har inte ens någon riktig plan för hösten. 

Enligt artikeln är en av dom potentiellt krisande typerna "20-åringen som ett par år efter gymnasiet fortfarande bor hemma hos mamma i Hägersten och inser att livet har börjat ställa till synes orimliga krav på ambitioner". Jag får kalla kårar av igenkänning. Efter studenten förväntades man helt plötsligt pysa över av egen vilja och saker man ville göra. Här skulle det upplevas och förverkligas drömmar. Sorgligt nog är det så långt bort ifrån mig som person man kan komma. Den tryggt snitslade banan som gymnasiet utgjorde passade mig perfekt.  När blev livet bara en massa krav som jag inte känner att jag kan uppfylla? När kommer någon och tar mig i handen och visar mig snitslarna jag ska följa? Va, kommer det ingen? Det här var ju väldigt jobbigt som ni märker. När får man gå hem?

Hej-jag-heter-Matilda och skulle vilja träffa någon att dela vårsolen med! Helst av allt en kanin eller en gullig hundvalp, men i brist på annat funkar även mänskligt sällskap. Nu vill ni såklart veta mer om mig. Et voila:

Utseende: Lägger hellre pengar på upplevelser än på det yttre (och med upplevelser menar jag hetsätning av lösgodis och vitt bröd)
Träna: Absolut! Minst en gång om året.
Resa: Gärna det! Minst två gånger om dagen med buss.
Hatar: Ofta och mycket. Mina toppkandidater för ett "vådaskott" i huvudet är för tillfället barnen som åker skateboard utanför mitt hus hela tiden (jag får ont i öronen) och så rent allmänt personer som inte anstränger sig för att vara trevliga mot mig. Det är viktigt att se i ögonen och bekräfta varandra! Inte minst mig.
Gillar: Pizza?

Så, vad väntar ni på? 
 

Hallå, kompisar..?

Idag tog jag en liten lur på eftermiddagen, och påmindes om hur sjuka drömmar man drömmer när man förlägger sin sömn på dagtid. Jag är medveten om att det finns få saker som är så ointressanta som när folk berättar sina skruvade, osammanhängande drömmar. Så nu ska jag berätta om drömmen. Jag skapade alltså en groda. Den var en leksak när jag köpte den, men den fick liv, precis som jag hade planerat. Ärligt talat var den en fisk när jag köpte den. En liten gullig, oskyldig fisk. Sen så blev den en groda. För var tioende minut  evolutionerades den vidare till en ny art, likt varelserna i filmen "Evolution". Från att ha varit en fisk och sen en liten groda blev den till slut grodan från helvetet - säkert 20 centimeter lång. Den jagade oss i familjen och jag var lite rädd att den var giftig, så jag var ju helt enkelt tvungen att döda den. Jag kastade två skor på den och så var det över. Det var en läskig dröm.

Idag gjorde jag en god gärning. På vägen hem från bussen noterade jag en ensam skinnhandske upphängd på ett staket intill vägen. Upphittade vantar är ju inte direkt ovanligt, speciellt inte så här på vårkanten när dom åker av och på och kanske av en gång för mycket. Men det var något speciellt med den här handsken! "Hmm" tänkte jag. Hade jag inte sett en exakt likadan handske upphängd i en buske bara hundra meter från platsen jag stod på? Jag tog handsken från staketet och fortsatte på vägen, och där var busken jag hade tänkt på, och på en gren - den andra hansken. Wow! Jag trädde handsken jag hade med mig på en gren bredvid sin kamrat. Återförenade. Det kändes väldigt fint och jag kände mig som en GOD människa. Dock såg det rätt creepy ut..

     

Jag är väldigt långsam när det gäller att läsa böcker, men idag läste jag i alla fall ut Haruki Murakamis "Sputnikälskling". Och inte undra på att det tog lång tid, så seg som den var.

Efter att ha läst tre böcker av Murakami urskiljer jag ett mönster som alla hans böcker verkar hålla sig till. Handlingen utspelar sig alltid i eller i närheten av Tokyo. Huvudpersonen: en komplicerad kille i 20-25-årsåldern med mycket funderingar och få vänner. Frånvaron av nära vänner är dock inte något han verkar störas av. Av en slump möter han en en konstig, jämnårig tjej som han förälskar sig i. Men kärleken är aldrig lätt - antingen är tjejen kär i någon annan eller så har hon sådana problem med sig själv att de inte kan ha en normal pojkvän-flickvänrelation. I böckerna återfinns också på olika sätt ofta en äldre, elegant kvinna som berättarjaget får en djup kontakt med och så småningom också sexuella känslor för. Berättarjagens personligheter i böckerna påminner märkligt mycket om varandra, nästan som om det i grund och botten vore samma kille. Eller kanske Murakami själv? Ytterligare kännetecken för dom här romanerna  är tonvis lösa trådar som slängs ut utan att knytas ihop i slutet. Folk försvinner utan att hittas och gåtor ställs utan att lösas. Genom läsandets gång samlas frågorna på hög, men tyvärr får man aldrig några svar (eller så är det jag som är dum i huvudet). 

Men på något sätt är dom ändå bra. Av någon anledning fortsätter jag bok efter bok. Atmosfären i historierna är speciell, nästan magisk. Stilen och formuleringarna är sjukt fantasifulla och vidgar ens språkliga vyer. Murakamis romaner är allt som ens egen verklighet inte är, och det menar jag varken som något positivt eller negativt.


Off topic:  
Klipp från filmen "Keeping the faith". Edward Norton är..fin. Notera ordvalet. Notera även tiden  0.29 in på klippet. Situationen. En del av mig smälter samtidigt som en annan del vill gå och hoppa från närmsta bro eftersom jag ändå aldrig kommer bli lika snygg och perfekt som Jenna Elfman, och hur ska jag då någonsin få Edward Norton eller någon annan kändishunk (okänd person funkar i nödfall) att titta på mig så där?