Matil

Imorgon ska jag tydligen färga håret. Det står klockan elva i min kalender i alla fall. Dock är jag egentligen  fullkomligt nöjd med den hårfärg jag har. Den råttfärgade utväxten är kanske lite tråkig, men den guldigare nyansen på längderna sure pleases me. Så att gå och färga håret brunt imorgon kommer nog till en viss del kännas som ett nerköp. Brunt är ju såklart jättefint, det går ju inte ens att diskutera, men om jag jämför hårfärg på en människa som haft både och tycker jag alltid att personen ser mycket ja, piggare ut i den ljusare nyansen. Men samtidigt är det brunt jag vill ha. Man har inte alltid lust att gå omkring i finkläder som lovar guld och gröna skogar. Ibland vill man för en gångs skull matcha det yttre med insidan och sluta låtsas. Jag vill inte på något sätt förknippas med alla dessa underbara ljushåriga (eller orangetonade, eller vad som helst, ja, brunhåriga också..), modemedvetna och smarta tjejer som man ser vart man än vänder sig. Kanske är det så att jag inbillar mig att jag slipper konkurrera med dom bara jag färgar håret? Jag läste en teori någon gång men vet inte av var, om varför folk blir "alternativa" och väljer grupptillhörighet genom utseende. Personerna ifråga skulle tydligen agera utifrån resonemanget att kan man inte bli snygg och bekfräftad i en grupp (t ex. populära tjejer) så kan man prova att bli det i en annan (t ex. emos). Jag har nog gett upp att mäta mig med dom vanliga tjejerna. Nu går jag vidare till nästa grupp: dom grå mössen. Kanske kan jag bli något där. Om det i sin tur skiter sig provar jag med  dom utvecklingsstörda. Därefter vet jag inte. 



 

Var ute och beblandade mig med folk i veckan och lyckades springa på dom här gamla rävarna. Märkligt att alla vi tre, oberoende av varandra, råkade vara på samma ställe just den kvällen! Både Markus och Oscar har ju fullt upp med sin musik just nu så det var trevligt att catcha upp lite. Det är så kul att stöta på (med betoning på på) gamla kompisar som man inte har sett på länge. Eftersom jag alltid har med mig en fet systemkamera i kuvertväskan passade jag på att ta lite kort under kvällen. Självklart har jag massor av fotografier där vi alla tre är med på bild samtidigt - det är klart jag har det -, men jag tyckte att just den här bilden på dom ihop blev så bra. Dom ser ju onekligen väldigt glada ut. Perfekta människor. Skulle inte världen nå sin fulländing om dom blev ihop med varandra? Eller kanske med mig? Vi skulle kunna leva i vår lilla bigami och vara lyckliga i alla våra dagar. Yes. Jag måste bara komma ihåg att fråga dom nästa gång vi ses. För dom är ju verkligen mina kompisar. Och dom vet ju verkligen vem jag är.


*

Komplettering, 23.25:

Snart är födelsedagen till ända, och facebook har pinsamt nog kollats var och varannan minut för att se om någon  noterat att jag fyller år. Några vänliga själar skrev faktiskt. Och här hemma har dom faktiskt både hurrat och sagt grattis. Firat och gratulerat mig. För att jag har lyckats överleva ett år till. Det är ju så svårt nuförtiden. Ni vet det naturliga urvalet; bara dom starkaste överlever. Så nog är jag stolt över bedriften alltid.  

Klockan är bara sju och det är redan mörkt. Bara och bara förresten, men känns det inte som om det precis var sommar? Och mörkare kommer det att bli.

Imorgon fyller jag år. Jippi yey. Men jag måste erkänna att det inte pirrar särskilt mycket i magen. Lite såklart (eehh), men inte direkt som när man var tio. Jag antar att jag håller på att bli vuxen eller något. Kanske äntligen pubrteten? Markus Krunegård sa något liknande innan han uppträde på P3 Guld i våras och jag har letat runt på youtube för att hitta något klipp på det, men det verkar tyvärr inte finnas..

Jag önskar att jag hade någon idé eller någon fundering jag kunde skriva en krönika eller något om, men nej, ingenting. Då kanske det här inlägget skulle bli lite roligare. Too bad. 

Födelsedag imorgon alltså, peppa, peppa, peppa. 

(gud vilken skit, jag vill bara radera allt jag har skrivit)   

Jag sitter och tycker synd om mig själv. Jag tror nämligen att jag håller på att bli sjuk, och det passar sig inte särskilt bra just nu. Jag känner den där väldigt oangenäma känslan av att något ont håller på frodas i mina näsgångar, att mitt huvud är angripet av bakterier, att min panna är flera grader för varm, samt att det kliar i halsen.. Usch. Och imorgon är det firmafest - förhoppningsvis med människor som dansar på bordet med slipsen runt huvudet och ger kärleksförklaringar dom inte kan stå för dagen efter - och jag vill gärna gå. Vi ska gå på Wallmans och se någon show. Att behöva stanna hemma i soffan med feber och förkylning skulle kännas lite B. Plus att jag ser fram emot att göra mig fin! Det var så länge sedan. Jag ska omsorgsfullt passa ihop olika klädesplagg till den perfekta outfitten, för en gångs skull föna håret, med säker hand rita ett klanderfritt kajalstreck ovanför övre fransraden, måla naglarna i mitt nyinköpta mörkblå nagellack, - allt det där jag aldrig orkar göra till vardags. Jag kommer bli bedårande. Sedan kan tillställningen bli hur tråkig som helst. Då har jag ändå fått mitt lilla roliga. Fast det kan ju mycket väl hända att jag slår upp ögonen imorgon och håller på att dö av förkylning. Det skulle vara mycket tråkigt. Men jag lovar, jag ska bannemig göra mig fin ändå. Trippa runt hemma med toapapper i näven och försöka hålla någon form av telepatisk kontakt med arbetskamraterna som pratar högt och lyssnar på musik. Nu ska jag äta några godisbitar och sedan gå till sängs.               

Jag har tydligen börjat inta min föda efter midnatt. Idag i alla fall. Fast  min omvändning av dygnsrytmen kan enkelt förklaras med att jag har sovit högst fyra timmar två nätter i rad nu (av just ingen anledning alls), och att jag helt enkelt behövde ta igen lite idag genom att sova från klockan fem till tolv. När jag vaknade vaknade antog jag att det var morgon och förundrades över hur det kunde vara så mörkt redan september, men sen hann förnuftet ikapp mig. Som ett storögt nattdjur smög jag upp och värmde middagen i mikron, åt med mig själv som enda middagsgäst och satte mig sedan här framför datorn med ett glas blåbärssoppa.  

I söndags fick jag nys om en skrivarkurs som skulle hållas i Katarina Kyrka och den verkade helt perfekt. Men efter att ha läst lite mer gick det upp för mig att sista ansökningsdatum var i fredags. Typiskt, va. Två ynka dagar. Mailade ändå men det hade tydligen hunnit bli fullt. Jag som verkligen skulle behöva göra något, så att inte mitt inre stelnar och mitt liv stagnerar totalt. Jag tror jag behöver uppleva ett nytt sammanhang och stimulera hjärnan, ja, och inte minst få det bekräftat för mig själv att jag faktiskt kan delta i en sådan där grej och klara mig lika bra om alla andra. Jag lever ju med föreställningen att jag är lite dum i huvudet..
 

Och jag griper krampaktigt tag kring kaffemuggen och ser för mitt inre hur jag krossar den så att kaffet skvätter och porslinsskärvorna yr. Men jag för den sansat och kontrollerat till munnen och tar två långsamma klunkar innan jag försiktigt sätter ned den på bordet igen. Som om jag vore en helt normal tjej som bara njuter av en kopp kaffe.



Fotnot: rubriken har inget att gör med personen på bilden, reds anm.

Jag har egentligen inte någonting att skriva. Vilket för övrigt måste vara den virtuella motsvarigheten till "Jag är ju egentligen ingen talare, men..". Hur som helst.


Jag är verkligen ingen musikkännare. Verkligen inte. Jag är brukar nog vara den sista i Sverige med att upptäcka artister eller band. Det brukar åtminstone krävas att dom a) gör ett pausnummer i melodifestivalen, eller att dom b) har varit halvkända i minst ett och ett halvt år. När jag stöter på något band eller någon artist som jag blir sådär fast på direkt blir jag alltid lite arg på mig själv för att jag har lyckats undgå deras existens så länge. Jag vill ju känna mig tuff! För.. jag när nämligen en hemlig dröm om att jag ska vara en av dom där coolingarna som följer sitt relativt okända favoritband från okändheten. Då kanske man är någon, typ. Sångaren i bandet kanske blir kär i en, typ. Musikintresserade människor verkar ju överlag alltid vara ovanligt intressanta, snygga, coola och allmänt smarta. Det jag egentligen ville säga, tror jag, är att jag faktiskt har upptäckt en artist jag gillar, som nog inte är så väldans känd. Eller jag vet ju att hon är internationellt känd, men inte sjuukt känd. Eller så är hon verkligen det. Det är faktiskt mycket möjligt. Men säg inget i så fall. Låt mig få leva i min coola bubbla några dagar till i alla fall. 


Så - dadam - La roux:
    

Okej, om jag gör min historia rättvisa kan det här bli ett väldigt värt inlägg. Ska försöka. Om ni bara orkar läsa.

Idag på väg hem från jobbet träffade jag världens konstigaste busschaufför. Där jag bor händer det att man allt som oftast måste byta buss för att komma dit man ska, och så även idag. Bussen jag hade åkt med från jobbet svängde in till "centrum", där två anslutande bussar stod och väntade på oss passagerare som skulle vidare ut i ödemarken. Jag ser att bussen jag sitter i svänger in precis bakom 342:an jag ska byta till (vilket är trevligt eftersom jag annars måste gå i tio långa minuter istället för två), men innan jag reser mig upp låter jag fritidsgården av osunt många ungdomar i femtonårsåldern vallfärda förbi mitt säte. Eftersom jag sitter långt bak i bussen går jag av i dörrarna längst bak, och börjar gå mot bussen framför. I helt normal takt. 

Jag noterar att den anslutande bussens bakdörrar inte står öppna så att man kan gå rakt in som man brukar kunna, så jag fortsätter mot dörrarna längst fram. Men dörrarna har stängt sig  och bussen hinner just åka några centimeter innan chauffören ser mig och öppnar dörrarna. Då säger han "Fort, du får ju skynda dig på", jätteotrevligt, och gör sedan en rivstart från busshållplatsen. Jag blir alldeles paff och säger "Va, men jag var ju inte långsammare än någon annan!" lite nervöst samtidigt som jag skrattar eftersom jag finner situationen så märklig. Det gick faktiskt folk både före och efter mig i raden, även om ingen av dem klev på just den här bussen. "Jo, du var sist" snäser han tillbaks. Han är invandrare, runt tjugofem. Jag rynkar lite på pannan och går och sätter mig på en ledig plats i bussen. Tänker på vad som just hände. Och blir mer och mer irriterad. Jag är trött efter att ha jobbat kväll och orkar inte med någon oförskämd busschaufför som inte har fattat hur man beter sig bland folk. Hur tänker en sådan människa egentligen? Jag hinner tänka att jag skulle kunna låta hans beteende passera, att jag verkligen inte behöver låta honom påverka mig. Och att om jag går fram nu kommer jag behöva erkänna att jag beter mig som en pretto tjatkärring fast jag bara är tjugo år. Men jag måste. Måste få byta åtminstone ett ord till med denna människa som tillåtit sig skrika argt på mig när det enda jag har gjort är att gå från en buss till en annan.

Så en bit innan det att bussen har nått min hållsplats går jag fram till honom, frågar: "När du sa att att jag skulle skynda mig, var du allvarlig då?". "Aaa". Han verkar överraskad över att jag frågar, men efter några sekunder lite road. "Vadå, så man måste springa för att hinna med bussen?" säger jag och skrynklar frågande ihop ansiktet. Snarare oförstående än argt. Vill så gärna höra vad han har att säga. "Men vi var sena, man måste anpassa sig efter tidtabellen" svarar han lite urskuldande, varpå jag säger något i stil med att det ju bara är bussen som är sen och att passagerarna inte ska behöva straffas för det. Vid det här laget ler han och verkar tycka att det är ganska trevligt att jag pratar med honom. Rycker på axlarna som om jag egentligen inte alls borde fäst någon uppmärksamhet vid vad han sagt. Vi är framme vid hållplatsen och jag gör en ansats att gå av, och stammar lite överslätande att "jag tyckte bara att det var en lite konstig sak att säga". Han säger okej, ler om möjligt ännu mer än förut och säger "trevlig kväll", och av vad jag kan utläsa är han uppriktig. Jag står stilla utanför bussen i väntan på att han ska åka så att jag kan gå över vägen, men han tror att jag vill säga något mer så han stannar på tomgång. Jag gör en gest med handen och förklarar mitt stillastående med "jag ska över här", och väntar lite till tills jag förstår att han nu faktiskt väntar för att låta mig gå över vägen. Han ler med hela ansiktet, och jag ler, obekvämt. Och jag går snabbt över vägen för att sedan sakta ner och promenera dom sista tvåhundra metrarna medan jag tänker på vad många olika slags människor det finns. 



Han blev inte irriterad när jag ifrågasatte honom, bara road. Förundrad över att hans beteende var skälet till att jag pratade med honom. Kanske hade han skrikit på folk i åratal utan att någon sagt något, kanske hade han bara en dålig kväll och var efter i tidtabellen. Men jag hade nog inte sagt något om det var en gammal arg gubbe vid ratten. Jag hade nog sorterat honom i kategorin "människor som jag inte kan identifiera mig med och aldrig kommer att förstå mig på" och låtit det vara. Men nu var det en ung människa som behandlade mig som en gammal disktrasa, och då vill jag förstå. Förstå varför han uppför sig som han gör trots att vi har växt upp i ungefär samma tid och samhälle. Det känns mycket värre att bli illa behandlad av en jämnårig än av någon äldre eller yngre. Varför vet jag inte. Kanske för att ju fler likheter personen har med en själv, desto större känns chansen att det ligger någonting i vad personen säger eller gör?

Åh, vad det är fint väder nu. Plötsligt har den där friska undertonen som kommer med höstluften försvunnit och ersatts av vindar som verkar komma från sydligare breddgrader. Jag undrar om det har varit fint väder hela dagen? Jag som varit instängd på jobbet till fyra kan ju inte veta så noga. Innan den kalla friskheten återkommer, vilket jag antar att den nog gör redan ikväll, ska jag ta och passa på att gå ut en hundpromenix och ta tillvara på brittsommaren.

Jag skulle vilja ha varit vara på Popaganda i helgen. Markus Krunegård spelade. I och för sig även MGMT, men Krunegård lockar så mycket mer. Den mannen. Åh, vad jag skulle vilja varit där och sett honom. Stått i publikhavet och sjungit med i "jag är en vampyr", låtit mig fyllas av känslan. Låten är antagligen officiellt sönderspelad, men inte för mig.  

Den här versionen gillar jag, men när jag står framför scenen (för det kommer jag göra, en dag) och sjunger med vill jag göra det till orginallåten.
(Tror dock att man måste ha Spotify för att kunna öppna låten..)

http://open.spotify.com/track/3zTk4Y5Pub2gyFxB7bqI3W