Matil

Eftersom det faktiskt verkar vara vissa tappra själar som är inne och vänder här på bloggen ibland, trots att jag inte har skrivit på mer än två veckor, tänkte jag bara meddela att jag är vid liv. Men blogglusten går på sparlåga. Som så mycket annat i mitt liv just nu. Ehe. Jag kan inte säga när jag återkommer. Men tills dess, på återseende.

Vissa människor verkar ha fått full pott på personlighetslotteriet, några till viss del och andra helt enkelt inte alls. (Jag känner på mig att jag har ältat just det där förut någon gång).

Men. Kan till exempel en elak, missunsam människa verkligen ställas till svars för sitt inre? Förtjänar en godhjärtad och generös person verkligen mer respekt än den elaka? Varför värderas människor med bra egenskaper högre än de med dåliga? På ett sätt väldigt självklara frågor. Men samtidigt så väldigt avgrundsdjupa.  

För på riktigt, finns det någon människa på jorden som hellre skulle vara elak än snäll om han eller hon fick välja? Hellre känslokall än empatisk? Hellre inte ha humor än att ha humor? Hellre vara ledsen än glad? Hellre apatisk än pigg? Hellre dålig än bra? 

Nu ska jag inte tänka mer på det här. Det ska jag verkligen inte, för då känner jag mig sinnessjuk.

För sent.

Jag glider in i tomhetens mörker. Det är inte ens svart. Det citatet kommer från huvudpersonen Tessa i en bok som heter "Innan jag dör". (Kanske har jag skrivit om just den boken i bloggen förut, men i så fall har jag inget minne av det). Bra bok för övrigt, som jag läste för tre år sedan. Grät konstant under sista halvan. Om jag läste den nu känns det som om jag inte ens skulle bli tårögd. Möjligtvis skulle jag kunna få lite märklig andningsrytm av känsorna som antagligen undermedvetet skulle pocka på men också undermedvetet förhindras från att nå mitt medvetande. Jag har ju haft lite problem med känslorna på senaste tiden. Bara varit likgiltig och kall och känt mig som världens mest osympatiska människa. Det är synd. Det är ju inte så jag ser, eller har sett, mig hittills under mitt liv. Min personlighet verkar ha degraderats till något kallt och känslolöst, bara sådär. Men det kanske är sånt som händer, sånt som man får stå ut med i livet. Utan att bli galen och ha lust att krypa ur sitt eget skinn. Vad är man utan känslor egentligen? Jag försöker att inte tänka på det så mycket. För varje tanke krymper huden en storlek. Hur som helst. Tillbaks till citatet. Tomhetens mörker är inte svart. Huvudpersonen i boken hade rätt. Likgiltighetens mörker, eller tomheten om man så vill, är helt färglöst blandat med en touch av rastlös ångest. Ingen sorg, inga tårar. Bara tomt och en gnagande ångest. Ibland är den större. 

Som en liten sammanfattning skulle jag nog säga att bara man lyckas hålla sig inom den känslomässiga färgskalan (och utan ångest) så är allt egentligen ganska lugnt. Bara så att ni vet. Även om man råkar befinna sig på det sorgliga och hemska svarta så är man ju ändå kvar i samma dimension; färgskalan. Även om det säker är svårt och inte går i en handvändning så ger det ändå möjligheten att ta sig någonstans. I den genomskinliga likgiltigheten finns inte ens något som går att ta avstamp ifrån. Där det svarta skulle fungera som en någorlunda stabil avstampningsgrund sjunker foten igenom tomheten och likgiltigheten som om man skulle försöka gå på vattenytan.

Jag gillar det här med att dricka te. Inte för att jag njuter så oerhört av själva tesmaken, utan nog mest för att tesdrickande är väldigt synonymt med gemenskap för mig. Jag dricker kaffe ensam, men te är reserverat för sällskap. Och apropå te. Under loppet av drygt ett år har jag hört två av varandra oberoende personer säga att te med champagnesmak är gott. Det måste betyda att det är det. Så idag gjorde jag slag i saken och köpte en påse champagnete, i riktig teaffär. Men det fanns inget med bara champagnesmak, så jag tvingades köpa ett med champagne och jordgubb blandat. Synd. Jag hoppas att det går bra ändå, det här. Med den analkande testunden. Börjar bli lite darrig. Har så sjukt stora förväntingar.  

Kör mig i en hjärnscanner, analysera ett blodprov eller gör en hederlig handpåläggning. Gör vad du vill.

Förklara mig.

Förklara mina tankar, mina känslor, mina problem, min personlighet och allt jag är. 

(Och det skulle vara skönt om någon annan tog det som sin livsuppgift att ta hand om mig. Ibland blir man ju bara så trött. Sådär så att man bara vill sova i en bärsele på någon som man vet kommer att fixa allt.) 
 
Och gång på gång kommer jag på mig själv med att utgå från att mitt liv är en hollywoodfilm. Att lyckliga slut är en naturlag och att det som jag lever i nu är bara den där deppiga parentesen i filmen innan allt börjar gå bra igen för huvudpersonen. Men hur som helst. 

Förklara mig. 

Men glöm för guds skull inte att säga att allt är normalt och att allt kommer att bli bra.  

    

Dagens delmål är att lära mig spela en låt på synten. Synd bara att jag inte kan spela piano. Egentligen borde jag både göra och tänka på andra saker. Viktigare saker. Men låten som jag tänkte lära mig är så fin. Jag föredrar att se på det som ett viktigt steg i min personliga utveckling.

Tänkte mest bara täcka över det senaste inlägget som kanske var lite väl deppigt. Det är ju snart jul. 
 
Idag började jag få ont i benen, ungefär som växtvärk. Har känt ungefär likadant då och då genom åren men då har det bara varat i någon sekund. Men så idag har det varit konstant, och det har känts jättekonstigt. Googlade mig fram till restless legs syndrome, RLS, som jag diagnostiserade mig själv med. Blev livrädd, för det kan ju tydligen bli jätteallvarligt. En del klarar inte ens av att sitta en hel middag eftersom man måste upp och röra på benen eftersom de är så rastlösa och gör så ont. Det lät hemskt. Sen ökade ju tydligen självmordsrisken hos personer med svår RLS också. Jaha. När jag läste vidare verkade det i alla fall inte behöva bli så allvarligt hos alla. Men jag hoppas att det inte håller i sig eller blir värre. Pallar inte.

Jag har haft ingredienser till en sats lussebullar i snart fyra dagar nu. Någon gång kanske jag gör slag i saken. Time will tell.

Avvisningar. Nu pratar jag alltså inte om flyktingar utan om mig själv. Jag är nämligen väldigt bra på att avvisa folk. Godhjärtade själar som bjuder med och föreslår grejer. Genuint fina människor. Men jag avvisar, undviker. Inte alltid, men ofta. Jag ska inte gå in jättemycket närmre på varför jag håller på och duckar och väjer så här inför livet. Det skulle bli en ganska långtråkig utläggning. Men ja, ni vet, det är det där gamla vanliga med dåligt självförtroende och så vidare och så vidare och den destruktiva logiken att om man inte försöker kan man inte misslyckas. Man inbillar sig att de genuint fina personerna har fått för sig att man är så mycket bättre än man egentligen är, och om man tackar ja och lär känna bättre så kommer man ju avslöja sitt rätta imbecill-jag. I mitt huvud resonerar jag självdestruktivt att jag nog hellre är en avlägsen schysst bekant än någon som vid närmare granskning visade sig vara både konstig, obehaglig och långtråkig. Det är ett hemskt och dumt resonemang. Hemskt och dumt.

Men det sista jag vill är att de där fina personerna ska tro att jag avvisar dem på grund av att jag är otrevlig eller inte tycker om dem. Det är ju tvärtom. Visst förstår jag att människor bjuder med folk till höger och vänster och att om jag nu skulle råka framstå som udda och otrevlig i en situation så skulle det inte direkt göra någon sömnlös. Men jag vill ju ändå ge tillbaka. Vill ju att genuint trevliga människor ska få samma bekräftelse och trevlighet tillbaks från mig som jag får från dem. Rätt ska vara rätt. Men med min ängsliga kantighet tvivlar jag på att jag kan förmedla några större mängder glädje eller välbefinnande. Jag tror jag helt enkelt saknar den egenskapen. Det vore så mycket lättare om varje människa hade en osynlig like-knapp som man kunde trycka på så att människan i fråga på något omedvetet plan kände att man visst tycker om den. För man ska få cred om man är en fin människa. Det ska man.