Igår kväll när jag satt i soffan och kollade på tv såg jag att det var något som lyste till utanför fönstret, och när jag tittade dit såg jag att det var ett blågrönt brinnande eldklot på himlen. Det verkade svischa förbi bara några hundra meter från marken och jag blev fullkomligt vettskrämd. Jag ropade panikslaget på min mamma som satt bredvid mig så att hon också skulle se, men eldklotet brann upp på någon sekund. Försökte mig på att börja förklara att jag just hade sett ett jättestort blågrönt eldklot, men något gjorde att rösten liksom dog ut efter bara några meningar. Men idag kunde jag äntligen pusta ut, för det verkar som om jag trots allt inte hallucinerade ändå. Tack flashback och aftonbladet för att ni bistår med sjukt viktiga upplysningar som gör att jag inte längre känner mig sinnessjuk. En meterorit, minsann. Tänka sig.
Är medveten om att det förra inlägget osar lite psykos (som i att jag inbillar mig att jag har kommit på meningen med livet, bara det att det inte makes any sense), men det är lugnt, jag tror att min verklighetsuppfattning är någorlunda intakt. Vi mår bara bra, tackar som frågar.
Idag var jag inne i stan med anledning av det väldigt spännande ärendet att hämta min mobil som har varit på lagning för andra gången på mindre än ett år. Väl inne bland alla butiker blev det även lite impulsköp i form av en klänning som jag redan nu vet att jag kommer känna mig utklädd och självmedveten i samt en vinröd, halvtransparent skjorta som möjligtvis var lite väl..vinröd. På vägen hem från bussen hamnade jag bakom en tjej med sådär trendigt überkorta shorts och jag stirrade förhäxat på hennes rumpa ända tills hon svängde av till vänster när jag skulle rakt fram. Konstaterande: hon kunde verkligen bära upp de där shortsen. Och kanske borde man faktiskt bege sig ut på den andra joggingrundan för i år ikväll.
En vardag förra veckan tog jag och min mamma för en gångs skull samma buss på morgonen, och eftersom vi båda hade några minuter att slå ihjäl efter ha gått av bussen så gick vi in på McDonalds. Där, klockan halv sju på morgonen, satt vi lite sömdruckna med varsin kaffe medan lugn, behaglig morgonmusik strömmade ut ur högtalarna i den folktomma lokalen. Och jag kom att tänka på att trots att jag knappt klarar av att ta mig upp ur sängen så är riktigt tidiga morgnar faktiskt något alldeles speciellt. Luften frisk och kylig, människor ur vitt skilda samhällsklasser på väg till sina lika vitt skilda jobb, någon stressad, alla en aning morgontrötta. Men hur olika vi än är så förenas vi ändå kring det grundläggande: att vi tvingar upp oss på morgonen för att betala räkningarna. Alla är vi små arbetsmyror i ett stort system, och vi har inget annat val än att underkasta oss det. Morgongemenskapen har en alldeles särskild doft. Så där satt vi, mamma och jag, och plötsligt spelades den här låten som förvandlade en nyvaken morgon på McDonalds till en religiös upplevelse. Med kaffemuggen i handen tittade jag ut på de jäktande, morgontrötta människorna från restaurangfönstret. Våra liv skiljer sig åt, men till stor del delar vi ändå samma verklighet. Livet är som det är, och det enda vi kan gör är det bästa av sitationen. Vi är bara små myror. Men vi får göra det bästa av situationen.
Och för guds skull, lyssna på låten. Utan låten blir ju mina ord bara tomma och klyschiga.
Tidigare i natt tittade jag på filmen Lust, Caution, och ja, den var väl helt okej. Men jag stör mig på det faktum att det verkar ses som något fult att ha lyckliga slut på filmer. Jag vill att huvudpersonerna ska leva lyckliga i alla sina dagar, så är det bara. Jag vill att handligen ska knytas ihop med en råbandsknop i slutet så att jag kan lägga karaktärerna bakom mig och somna med ett litet leende på läpparna. Men regissörerna vill uppenbarligen annorlunda. De verkar alltid, hur underligt det än låter, vilja säga något med sin film. När eftertexterna rullar i vitt mot svart bakgrund är tydligen målet att det ska gnaga lite i en, och helst ska karaktärerna inte försvinna ur huvudet på åtminstone ett dygn. Och där sitter man och funderar på varför det blev som det blev och varför han gjorde som han gjorde och varför inte hon gjorde så, men inte blir man särskilt klokare för det. Sensmoralen är ändå densamma i alla filmer i "olyckliga eller öppna slut"-kategorin: inget i livet är svartvitt och ingen person har enbart en god eller ond sida. Livet är sällan särskilt enkelt, det händer att vi ställs inför nästintill omöjliga beslut, och genom historien har många människor, såväl skyldiga som oskyldiga, fått sätta livet till av olika orsaker. Tack, nu har jag lärt mig. Kan ni börja göra lyckliga slut nu?
En av skådespelarna i filmen var de här killen, Wang lee hom. Of course googlade jag honom på momangen. Man ba ja tack.
Utanför fönstret duggar lätt det från de ljusgråa molnen. Kanske har det slutat nu, men jag kan inte säga med säkerhet eftersom jag ibland kan tycka att det ser ut som om det småduggar inomhus också. Jag googlade det en gång och fick reda på att det tydligen kallas visual snow på engelska. Tydligen en väldigt vanlig synåkomma och inget jag störs av, frånsett att jag inte får ut någonting av att titta upp på en grumlig himmel eller att stirra in i en enfärgad vägg vars struktur ser ut att spraka lite. Nåja, slut på synbesvärsparentesen. Även här inomhus går nyanserna i en gråskala eftersom jag inte har brytt mig om att tända lamporna. Och jag har inga planer på att tända dem heller, för jag tilltalas faktiskt av stämningen som ett grått, nedsläckt rum ger. Att vara melankolisk och plågad är ju så mycket coolare än att bara sitta rakt upp och ner och vara likgiltig till omvärlden. Inte för att jag är melankolisk nu. Det är jag inte, och brukar heller inte vara särskilt ofta. Men som sagt, att vara lite lagom plågad tror jag faktiskt är en rätt tidlös trend, och alla vill väl vara trendiga, right? Apropå trender så filar jag på ett onödigt, konstigt inlägg om mode som jag kommer publicera snart. Ja, där fick ni allt en "teaser". Jag förstår om ni inte kommer kunna sova inatt.
Igår lyssnade jag på den direktsända presskonferensen där man tillkännagav årets sommarpratare. Kände mig väldigt med, insatt. Blev dock lite besviken över utbudet. Å andra sidan vet jag inte vad jag hade väntat mig. Kanske är besvikelse och en aning tomhet helt enkelt de automatiska känslorna när man inte blir positivt överraskad. Hur som helst. Några namn som jag särskilt noterade bland de som ska prata i sommar var Leif GW Persson och Henke Larsson. Den ena med vad som verkar vara en konstant andnöd, den andra med en röst som mest består av ett enda knarrande. Det kan alltså bli två väldigt intressanta program. Som ni märker går jag verkligen in på djupet i min analys av årets sommarpratare. Men jag är faktiskt ett fan av sommarprat. Har betat mig igenom rätt många vid det här laget. Men nedladdade sådana då, från iTunes.
Eftersom sommarpratarna väldigt ofta är intelligenta och sympatiska människor som tar upp viktiga saker och säger kloka ord i sina program så har jag efter nästan efter varje färdiglyssnat program tänkt att det här får jag inte bara glömma bort. Att jag ska spara visdomsorden i en liten ask i huvudet som jag kan öppna när jag har lust. Men självklart glömmer jag bort. Fast några stycken har stannat kvar i minnet, som Johanna Koljonens, Nour El Refais, Morgan Allings och Hanna Hellquists, till exempel. Rekommenderas. Och så kommer jag ihåg Martina Lowdens också, men mest bara för att hon pratade med en så konstig rytm.
Om jag ska nämna ett sommarprat jag skulle vilja lyssna på nu i sommar är det nog Gustaf Hammarstens, han den rödhåriga skådespelaren som bland annat varit sidekick till Borat och som varit med i filmen Tillsammans. Han har en speciell röst och snälla ögon. Och han verkar så god och vän. Däremot kommer jag stänga av radion om jag hör Patrik Sjöbergs sommarprat. Det kommer säkert att vara jättebra, vad vet jag, men av någon anledning är jag totalt ointresserad av att höra hur han blev utnyttjad som liten. Jag antar att löpsedlarna har gjort mig proppmätt på den historien.
Ledsen för de senaste inläggen, alltså för frånvaron av typ..någon som helst substans i dessa. Men jag publicerar på. Matar ut mina tankar i sajberspejs. Ducka.
Change of subject. Igår gjorde jag ett av mina sällsynta besök i DN:s sportdel. Annars bläddrar jag ju i regel bara förbi för att komma till kulturdelen. I en av sportartiklarna skrevs det i alla fall om en 206 centimeter lång 16-årig baskettalang, som en bit in i intervjun, vilken handlade om hans karriär, fick frågan "Hur långt kan du nå?". Det tyckte jag var en väldigt rolig fråga. Men jag blev lite förbryllad över att den unge basketkillen började prata på om att han drömde om att ta plats i basketligan i USA någon gång i framtiden. Själv satt jag och väntade på ett svar på hur långt upp han kunde nå om han sträckte sig så mycket han kunde, vilket jag faktiskt tycker är en väldigt relevant fråga till någon som är så pass lång. Tre meter? Tre och en halv till och med kanske? Antagligen kommer jag aldrig att få veta det, och det tynger mig. Jag kan ju säga att det kommer dröja tills jag läser sportdelen igen.
Idag när jag var inne på Coop eller Konsum eller Hemköp eller vad det nu var så gick jag till chokladhyllan enbart för att köpa den där nya marabouchokladen med blåbärsylt i. Jag har alltid tyckt att man ska hålla choklad och frukt/bär/osv ifrån varandra så långt det är möjligt, men det här tyckte till och med jag var gott när jag smakade som hastigast. Tyvärr verkade den inte ha funnit sin plats i sortimentet än i butiken jag var inne i. Det slutade med att jag skamset lommade hem med en påse lösgodis. Nu ligger den och blänger på mig från diskbänken. Själv är jag väldigt mätt och väldigt trött och borde väl egentligen gå och lägga mig. Men jag vet hur det kommer sluta. Tills dess ligger godispåsen där och retar mig. När den är tom om någon timme kommer jag antagligen att kunna urskilja ett litet prasslande hånskratt om jag lyssnar riktigt noga. Osunt.
Idag var jag ute och promenerade med hundarna. En ganska lång runda: över en stor väg, förbi diverse busshållsplatser, igenom en bokskog, och så vidare. Jag satte på solglasögonen på huvudet för att ha dem med, men eftersom det känns som om jag har hjärnan fullproppad med bomull fort jag har solglasögon på mig så åkte de på och av rätt många gånger. På när det blev för soligt, av två minuter senare när tunnelseendet gjorde mig vimmelkantig. På - av, på - av. När jag har kommit ut ur den skuggiga skogen och möts av solen rör jag vid tinningen för att skjuta ned solglasögonen igen. Men de är inte där. Jag har tappat dem. Fan. Någonstans på den cirka två kilometer långa skogspromenaden, bland bruna löv eller trampad jord, ligger de. Hela promenaden känns plötsligt som en enda stor minneslucka och jag har ingen aning om var och hur och när jag har tagit av glasögonen. Går hem och lämnar hundarna, och tar sedan cykeln tillbaks till skogen. Inser själv det omöjliga och nästan självdestruktiva i att leta efter ett par tappade brillor på en två kilometer lång skogsstig, men de var faktiskt ett par ovanligt fina och prisvärda 129-kronorssolglasögon. Inne i skogen cyklar jag sakta på grusvägen och scannar marken med blicken efter solglasögonliknande föremål. Jag tittar ned i papperskorgen som jag slängde hundbajspåsen i. Där finns många andra bajspåsar, och så något glasspapper. Men inga solglasögon. Jag parkerar cykeln på vägen och går upp bland några träd där jag kommer ihåg att jag tog en liten avstickare på promenaden. Tittar förstrött ned på mattan av bruna löv. Tänker på vad de två tatuerade killarna som går förbi egentligen tror att jag gör. Känner mig dum och stirrar ned i backen igen. Och plötsligt. Där. Mitt bland de bruna löven. Där ligger de. Glasögonen. De små gulddetajerna på sidorna glimrar lite, och det känns som om jag just har hittat en dyrbar skatt. Sätter mig på cykeln igen och susar några sekunder senare förbi de tuffa killarna som passerade mig. Förstår inte varför jag kände mig så pinsam där jag gick runt bland löven förut. Jag skulle ju bara plocka upp mina solglasögon från marken.
För några veckor sedan gav jag mig sjutton på att lära mig spela gitarr. Jag satt nog tre dagar i sträck och tryckte in strängar och tragglade ackord. Låten jag gav mig på var "Strangers" med The Kinks. Men strängarna på gitarren jag använde sitter tyvärr ovanligt långt ifrån gitarrhalsen eller vad man ska kalla det, vilket får till följd att man måste trycka in strängarna utav bara helvete för att få det att låta bra. Efter de där tre dagarna var tre av fem fingertoppar på vänsterhanden totalt avdomnade. Dessutom ökade inte färdigheterna i gitarrspelandet i den takt jag hade hoppats på, och som den tålmodiga och diciplinerade människa jag är tröttnade jag och konstaterade irriterat att jag nog helt enkelt inte är gitarrspelartypen. Två veckor senare var fingertopparna fortfarande avdomnade. Jag övervägde om jag borde vara lite orolig - jag inbillar mig att det nog vore ganska normalt att vara det - men kom fram till att det är ju vänsterhanden, oc avdomnade fingrar kan man säkert leva med. Men idag, fyra veckor senare, är fingrarna faktiskt bättre. Än har vi inte riktigt samma kontakt som innan, fingrarna och jag, men jag måste ändå säga att rehabiliteringen verkar gå i rätt riktning. Att spela gitarr är ingen lek. Kanske försöker jag någon gång igen i framtiden. När tiden, och fingrarna, är mogna.
