God fortsättning
Julklappar. Jag fick julklappar i år också. Bland annat en fågelbok med tillhörande uppspelningshögtalare så att man kan titta på fotot av fågeln i fråga samtidigt som man hör hur den låter. Jag veeet att den där fågelboken inte är någon ny grej och att jag är fett efter när det gäller införskaffandet av de senaste fågelböckerna, men ja, ingen är perfekt. Låg och bläddrade i den i sängen innan jag skulle sova igår, och hann lära mig att den väldigt fina fågelsången jag hörde en gång i somras kom från en näktergal och att den häftiga fågeln jag fotograferade på landet för några år sedan var en gröngöling. Det är kul att lära sig saker.
Julen kanske inte sträcker sig ändå till påsk, men åtminstone till julafton. Därför kommer en julsång här nedanför. Ja. Det var nog allt för idag.
Jul
Tänkte mest bara täcka över det senaste inlägget som kanske var lite väl deppigt. Det är ju snart jul.
Idag började jag få ont i benen, ungefär som växtvärk. Har känt ungefär likadant då och då genom åren men då har det bara varat i någon sekund. Men så idag har det varit konstant, och det har känts jättekonstigt. Googlade mig fram till restless legs syndrome, RLS, som jag diagnostiserade mig själv med. Blev livrädd, för det kan ju tydligen bli jätteallvarligt. En del klarar inte ens av att sitta en hel middag eftersom man måste upp och röra på benen eftersom de är så rastlösa och gör så ont. Det lät hemskt. Sen ökade ju tydligen självmordsrisken hos personer med svår RLS också. Jaha. När jag läste vidare verkade det i alla fall inte behöva bli så allvarligt hos alla. Men jag hoppas att det inte håller i sig eller blir värre. Pallar inte.
Jag har haft ingredienser till en sats lussebullar i snart fyra dagar nu. Någon gång kanske jag gör slag i saken. Time will tell.
Cred
Avvisningar. Nu pratar jag alltså inte om flyktingar utan om mig själv. Jag är nämligen väldigt bra på att avvisa folk. Godhjärtade själar som bjuder med och föreslår grejer. Genuint fina människor. Men jag avvisar, undviker. Inte alltid, men ofta. Jag ska inte gå in jättemycket närmre på varför jag håller på och duckar och väjer så här inför livet. Det skulle bli en ganska långtråkig utläggning. Men ja, ni vet, det är det där gamla vanliga med dåligt självförtroende och så vidare och så vidare och den destruktiva logiken att om man inte försöker kan man inte misslyckas. Man inbillar sig att de genuint fina personerna har fått för sig att man är så mycket bättre än man egentligen är, och om man tackar ja och lär känna bättre så kommer man ju avslöja sitt rätta imbecill-jag. I mitt huvud resonerar jag självdestruktivt att jag nog hellre är en avlägsen schysst bekant än någon som vid närmare granskning visade sig vara både konstig, obehaglig och långtråkig. Det är ett hemskt och dumt resonemang. Hemskt och dumt.
Men det sista jag vill är att de där fina personerna ska tro att jag avvisar dem på grund av att jag är otrevlig eller inte tycker om dem. Det är ju tvärtom. Visst förstår jag att människor bjuder med folk till höger och vänster och att om jag nu skulle råka framstå som udda och otrevlig i en situation så skulle det inte direkt göra någon sömnlös. Men jag vill ju ändå ge tillbaka. Vill ju att genuint trevliga människor ska få samma bekräftelse och trevlighet tillbaks från mig som jag får från dem. Rätt ska vara rätt. Men med min ängsliga kantighet tvivlar jag på att jag kan förmedla några större mängder glädje eller välbefinnande. Jag tror jag helt enkelt saknar den egenskapen. Det vore så mycket lättare om varje människa hade en osynlig like-knapp som man kunde trycka på så att människan i fråga på något omedvetet plan kände att man visst tycker om den. För man ska få cred om man är en fin människa. Det ska man.
Dagens debattämne: romer
Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt på romer som särskilt annorlunda än andra folkslag. Visst har man någon gång sett kvinnor med spetsblusar och gigantiska sammetskjolar i Solna Centrum (och så tänker man på historierna om att de ibland smusslar in alla sina femton barn under den där kjolen så att biobesöket blir i princip gratis), men udda figurer finns ju å andra sidan inom alla folkgrupper och samhällsklassser. Jag skulle inte känna igen en rom om jag såg en på gatan. Fördomarna mot romer har jag likställt med fördomarna mot judar eller vilken annan folkgrupp som helst - jag har utgått från att de är påhittade eller att kornet av sanning som kanske en gång fanns där för längesedan är borta. Alltså inget att fästa någon som helst vikt vid. Men. Frågan är om inte de allt mer frekventa skriverierna och upprepningarna av romer, romer, romer som ett speciellt slags folk med en speciell slags mentalitet inte håller på att omvända mig en aning.
Jag är tillräckligt smart för att förstå att egenskaper som att bryta mot lagen och inte vilja jobba omöjligtvis kan ligga i generna. Så oavsett om fördomarna mot romer har sanning i sig eller inte så vore ju ett första steg i alla fall att sluta prata om folkgruppen romer som en grupp med, som sagt, särskild medfödd mentalitet och särskilda behov. Självklart ska de romer som står utanför samhället få den hjälp de behöver, liksom alla andra människor i Sverige som har det svårt också ska få den hjälp de behöver. Men jag skulle nog helst se att fokuset på att de råkar vara något som heter romer minskade, tack, och att det istället riktades på att de är individer, människor, som är i behov av hjälp. Att se en människogrupp, vare sig det handlar om romer, invandrare, barn, en nationalitet, sjukskrivna eller vad som helst, som en homogen massa utan individuella skillnader har vad jag vet aldrig bidragit till att öka förståelsen eller minska utanförskapet för gruppen i fråga.
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Jag har nästan hunnit klart med boken, men ändå jag kan jag inte direkt säga att jag bättre förstår hur det är att vara manodepressiv nu. Vi människor kan nog egentligen aldrig förstå sådant som ligger för långt bort från oss själva. Vi kan helt enkelt inte förstå saker som vi inte upplevt själva. Vi kan lyssna, nicka och inse av berättelsen och våra egna livsupplevelser att ett visst tillstånd måste vara väldigt, väldigt jobbigt. Men förstå? Nej.
Heberleins bok handlar följaktligen till en stor del om själva livet, som hon under sina depressiva faser ständigt funderar på att göra slut på. Hennes egna tankar om levandet och självmord varvas med teorier från diverse mer eller mindre plågade filosofer, varav förvånansvärt många tog sitt eget liv. Ja, hela boken handlar väl egentligen om självmord. Sånt tycker jag är intressant att läsa om. Sen är det ju alltid lite upplyftande att läsa om människor som har det svårt.
Man kanske skulle bli filosof. Då skulle jag skriva om människors verkligheter. Det fascinerar mig. Jag har till och med skrivit om ämnet här förut i bloggen någon gång. Det där att vi aldrig kommer att förstå varandra, aldrig helt och fullt ut. Ett visserligen väldigt självklart konstaterande eftersom vi aldrig kan hoppa in i någon annans huvud, men ändå. Nu är jag inte jättebra på filosofers namn, men någon del tycker ju (kan det vara Kant?) att det inte finns någon objektiv verklighet, utan att varje människa skapar sin egen subjektiva verklighet av intrycken utifrån. Att var och en går runt med sin alldeles egna lilla illusion av verkligheten. Att vi därmed är lika hopplöst instängda i vår egen verklighet som vi är utestängda från varandras. Så inte undra på att man kan känna sig lite ensam ibland. Jag läste någonstans för länge sedan att varje människas yttersta önskan skulle vara att få andra att ansluta sig till ens egen versionen verkligheten. Och ja, det skulle ju vara väldigt skönt. Eh. Nu tappade jag tråden och glömde bort vad jag skulle skriva. Jag skulle aldrig bli någon bra filosof. Tack för mig.
