Hej mina två läsare
Jag köpte alltså tulpaner. Jag är inte en sån som köper tulpaner. Men igår gjorde jag det.
Kameran gör inte stillheten dom utstrålar rättvisa. Man skulle nästan kunna tro att dom är gjorda av sten, så stilla står dom i sin vas. Dom här tulpanerna skulle aldrig i livet nedlåta sig till att vaja.
Får jag fortsätta min besatthet av dom här tulpanerna? Tack. Igår var dom finare, liksom ännu mindre utslagna. Det är så jag gillar dom bäst, tulpanerna jag aldrig köper. Det är faktiskt så jag gillar allting bäst. I det stadiet då det inte riktigt har slagt ut. För det är ju aldrig kul att vara utslagen. 
Blä
"Jag gillar att skriva". Vilken klyscha. Men jag kan inte hjälpa att det stämmer in på mig.
Jag är inne på internet och tittar på en journalistutbildning på en viss skola. Jag säger inte var, men jag kan ge ledtråden att om jag antas kommer jag inte ens behöva lämna kommunen för att ta mig dit. Men kursen verkar perfekt; allt jag läser om den tilltalar mig. Tankarna och tvivlen på att kanske inte räcka till eller att inte vara tillräckligt smart i sammanhanget kommer såklart som ett brev på posten, men jag försöker intala mig att man faktiskt inte kan veta innan man har provat.
Jag klickar mig in till utbildningens internettidning och läser artiklarna. Det ser proffsigt ut - som vilken vanlig tidning som helst. Artiklarna är välskrivna och man skulle aldrig kunna ana att tidningen drivs av studenter som fortfarande lär sig. Den här utbildningen tänker jag söka, konstaterar jag exalterat för mig själv.
Men så hajar jag till när jag läser ett av studenternas namn under en artikel. Jag känner igen det där namnet någonstans ifrån. Just det - den tjejen gick i min parallellklass i högstadiet. Jag hade ingen aning om att hon hade journalistambitioner. Men varför skulle jag ha någon aning om det? Jag kände henne inte ens.
Från att ha känt mig nyfiken och hoppfull har luften plötsligt gått ur mig. Jag är inte längre ensam om den här utbildningen (eh, som om jag var det förut?). En människa jag har vetskap om har redan gått den och dessutom klarat av den galant. Det som kändes nytt och intressant känns nu bara kravfyllt och jobbigt. Istället för att ta mig an utmaningen som den kommer, helt enkelt som en jätteintressant utbildning inom något jag gillar, känns det med ens som om jag bara har en massa saker att leva upp till. Om jag blir antagen kommer jag inte förmå mig känna mig stolt över det - för den där tjejen har ju redan klarat det. Om jag skriver en artikel jag blir nöjd med kommer det bara kännas som om jag står med näsan precis över vattenytan. Det jag gör har hon redan gjort (tänkt lillemans låt) och vad jag än gör kommer hon ha gjort det bättre. Inbillar jag mig.
Ni kanske noterar att det här tar sig sjukt stora proportioner för mig. Det blir lätt så när man inte har något liv. Kanske tycker ni till och med att min syn på den här tjejens medverkan i kursen är en aning..osund, rentav sjuk. Jag förstår synpunkten. Och håller med.
meeen
jag skrev värsta bra inlägget om maten jag lagade och om att jag har börjat gilla snön
det flöt på så jävla bra. flow. jag kunde stå för vad jag skrev
men så slinter man på någon tangent, vilken det nu var, och allt är borta. man är tillbaks på föregående sida och i mallen där man skrev inlägget så gapar textfältet som förut var fyllt med text tomt tomt tomt
asså..
inlägget var bra. man känner det när man skriver. man skulle nästan kunna tagit mig för begåvad!
Photo blog
Tidigare ikväll när jag öppnade ytterdörren för att gå ut med hundarna möttes jag av
gigantiska snödrivor. Visserligen ingen överraskning med tanke på att vädret har varit oförändrat i mer än två månader nu, men se just ikväll var det något speciellt med snön. Den gnistrade något otroligt. Som tusentals små diamanter, för att beskriva det lite målande.
Igår kväll hade vi grannarna över på middag och jag hörde någonstans att när man har främmande ska man se representabel ut, det visar tydligen på respekt. Således målade jag mig lite extra på ögonlocken och passade på att föreviga resultatet. 
Kväll
Jag måste säga att jag har det rätt behagligt just nu. Jag är alldeles ensam i huset, sånär som på hundarna. Jag småäter vindruvor och valnötter ur skåpen och P3 ljuder ur radion. Programledaren heter Matilda. Det är P3 Humor - Kristian Luuk är gäst och dom talar om Hassan. Jag har alltid gillat Kristian Luuk. Sympatisk människa. Jag måste kolla upp honom ytterligare. Under min så kallade sköna stund av egentid här hemma passade jag också på att ta och komponera ihop min alldeles egna müsli, bestående av boveteflingor, krossat linfrö och strödadlar. Om allt går som planerat ska den snart finnas i en butik nära dig.
För en nanosekund sedan spelades en ganska dålig, slätstruken låt på radion och det visade sig vara Miley Cyrus. Men hallå? Jag tänkte just börja lyssna på P3 systematiskt ( jag tycker att människor som lyssnar på P3 verkar lite coolare än genomsnittet och jag menar, vem vill inte vara cool?), men nu är jag inte så säker längre. Miley Cyrus? Men hon är väl inte cool? Är hon?
French braid
Skriver in i sökfältet på google: inbakad jävla fläta. Nej, så skrev jag inte, men jag hade god lust.
Jag hör till den imbecilla skaran människor (ta det inte personligt) som inte kan göra en, ja - inbakad jävla fläta. Jag måste ta hjälp diverse hjälpvideor och tutorials på youtube för att förstå hur jag ska göra en sådan. Jag hade tänkt sno ihop en i luggen imorgon bitti innan jag åker till jobbet, men efter en snabb titt på youtube-lektionerna känns den tanken lite väl överambitiös.
Dom söta flickorna på youtube är pedagogiska och visar steg för steg hur man delar upp hårsektionerna och lägger över, under och över igen. Men det ser fortfarande sjukt svårt ut. Tanken far igenom mitt huvud att jag kanske helt enkelt inte har hjärnkapacitet nog att lära mig inbakade flätor. För när jag stod och försökte framför badrumsspegeln tidigare ikväll kände jag mig riktigt efterbliven. Händerna gjorde inte som jag ville och fingrarna kändes onaturligt stela där jag stod och fipplade med hårtestarna. Det var som om jag hade parkinsons, händerna krampade nästan och snart hela jag eftersom jag var så irriterad att jag nästan ville gråta. Gud, vad vill du mig? Kan jag inte ens få lyckas med en endaste liten fläta? Tanken på att bara slita av mig allt hår för att avhjälpa problemet kändes lockande och jag övervägde på riktigt att i alla fall dra av en test.
På ett sätt kan jag inte låta bli att känna mig en aning patetisk när jag står framför spegeln och anstränger mig för att bli fin. Jag känner mig som prinsessan Fiona i Shrek. Med darrande, fumliga fingrar kämpar jag med den där flätan som plötsligt har blivit livsavgörande. Om jag inte klarar det är jag oduglig. En ensam tår rinner ner för kinden, munnen hårt sammanpressad. Vad är det för fel på mig? Jag misstänker att det inte bara handlar om flätan längre men orkar inte identifiera exakt vad det rör sig om.
Live
20.00 :
Ni har just nu äran att i det här inlägget få följa mig när jag livebloggar från melodifestivalens andra deltävling. Yay! Men med det varken sagt att jag är på plats i Sandviken eller tänker blogga om just själva melodifestivalen. Jag sitter med en dator i knät - och på tv:n sänds melodifestivalen, live.
Läste Aftonbladet idag på lunchen på jobbet, och fastnade lite för Johan Hakelius kolumn på baksidan. Kolumnen handlade om hur mycket människors minspel och ansiktsuttryck faktiskt berättar om dem själva. Om deras personlighet och vad de har varit med om. Ibland händer det att jag råkar läsa något sådant där, som faktiskt ger avtryck och inte lämnar mig helt oberörd. För, det är mycket som lämnar mig oberörd. Men att livet sätter spår i sättet hur man ler och till exempel i vilket ansiktsuttryck man har när man slappnar av - och att detta faktiskt är någonting som går att utläsa - tycker jag känns väldigt fint. Kolumnen fick mig till och med att betrakta mina medpassagerare ansikten på tunnelbanan och fundera på vilka människorna bakom ansiktena var. Visserligen tappade jag intresset efter någon minut och satte på ipoden medan mina tankar vandrade iväg någon annanstans, men I did like that column.
Nu är mellon slut och en OS-sändning från Vancouver har börjat. Jag önskar att det intresserade mig, men så är inte fallet.
Eh
Ojojoj vad trött jag är på stilmallskoder nu. Ändrar och håller på hela tiden. Och nu när jag kollar (på designen för tillfället) tycker jag inte ens att det är snyggare än den helvita grundmallen jag hade innan. Nu ser den om möjligt ännu tråkigare ut. Amatörwebbdesigner-tråkig. Stackars mig. Vilka problem jag har. Nu ska jag laga mat. Resten av familjen ska äta precis nu, men eftersom jag är seg med att laga min egen mat (egen, eftersom jag har fått för mig att jag är vegetarian) blir det nog så att jag får äta i ensamhet.
Min blogg är ett fuskbygge
Förlåt Lovisa Burfitt att jag använder din illustration som bakgrund på min blogg. Jag vet att det är både olagligt och otillåtet att använda sådana grejer utan upphovsrätthavarens tillstånd. Men om du bara visste hur ful min blogg var innan. Din fina teckning gjorde verkligen underverk. Dessutom har jag nästan inte några läsare. Bra va, Lovisa? Jag gillar din teckning. Cred till dig. Nu kanske hon inte kommer och tar mig.
Halli hallå
Om man kniper ihop ögonen så hårt att dom nästan åker in i bakhuvudet och samtidigt tänker "jag finns inte, jag finns inte", tror ni att det är ungefär så det känns att vara död?
Idag har jag socialiserat mig. Frotterat mig med människor. Spelat Alias och haft en trevlig kväll. Men jag pallade inte att följa med och partaja, att gå ut, på stan. Jag var trött, så trött. Ibland har man inte ork till att göra något annat än att tacka för sig och åka hem. Jag är ännu tröttare nu. Så en adekvat grej att göra skulle nog vara att gå och lägga sig. Det ska jag nu. Jag hoppas att jag sover i tre dagar eller något.
Människokroppen
Jag lyssnar på "Look what you've done" av Jet och läser en artikel på dn.se's Insidan om 29-åriga Malin som har varit sängliggande i ett år. Hon har drabbats av ME, kroniskt trötthetssyndrom, och klarar precis av att gå upp i några minuter i taget för att värma mat och gå på toaletten, innan hennes kropp säger ifrån och hon måste gå och lägga sig igen. Från att ha varit en pigg och framåt tjej som arbetade som arkeolog i England spenderar hon numera livet i sin säng. Malins mamma kommer till lägenheten en gång om dagen för att diska, städa och lämna matlådor i frysen. Malin själv orkar bara viska några ord åt gången när hon pratar. Hon undrar om hennes tillstånd någonsin kommer förbättras, och hon är rädd att hon kommer vara sängliggande resten av livet. ME är en sjukdom som är väldigt svår att diagnosticera eftersom undersökningar och provresultat oftast inte visar på att något är fel. Än finns inget botemedel mot den, utan behandlingen består av att underlätta de drabbades tillvaro.
Den mänskliga kroppen är ett mysterium. Jag undrar om den inte alltid kommer att vara det. Man tror att forskningen har kommit långt ("vi lever ju för guds skull på 2000-talet") men så tittar man sig omkring och inser hur många oförklarliga, och svårbehandlade, sjukdomstillstånd det finns. Jag blir med ens fyra år gammal och vill skrika "det är orättvist!". Men jag vet inte till vem jag ska rikta frågan. Frågan och frågan, förresten. Klart det varken finns någon gud eller någon rättvisa. Finns det verkligen människor som fortfarande tror på sådana grejer? Universum är med all säkerhet ganska likgiltigt.
Jag vill ge alla mina pengar till hjärt-, lung- och hjärnforskning. Och till all annan forskning om människokroppen. Hur svårt ska det vara att förstå exakt hur kroppen funkar? Hur svårt kan det vara att forska fram botemedel till all världens sjukdomar?
På torsdag ska jag på min tredje föreläsning i Hjärnans biokemi. Jag inbillar mig att det ska ge mig förutsättningar att lösa i alla fall hjärnans mysterier.
..och här är låten jag lyssar på. Look what you've done - Jet
Hey girl, take a walk on the wildside
Jag ska köpa sådana där strumpor som går över knät och upp till låren. Jag googlade på stay ups eftersom jag hade för mig att dom hette så, men upp kom bara massa bilder på lättklädda glamourmodeller med diverse genomskinliga saker på sig. Sådana är jag alldeles för pryd för. Dock var ju längden på dom svankande tjejernas strumpor rätt, men jag föredrar liksom lite högre täthet, och tjocklek, tror jag. På lördag ska jag ju göra stan (gå utanför huset och träffa andra människor än familjen, reds anm.) och jag planerar att vara uppklädd till tänderna. Jag och några från jobbet ska hem till en annan från jobbet och dricka öl. Chill, najs. Har för mig att det var någon sorts spelkväll. Så det blir väl att plocka ett av paljettlinnena från paljettlinnehögen i garderoben, och matcha det med någon väl vald kjol av något slag. Långkjol, förslagsvis. Så att jag kan visa mina nya stay ups.
Vargjakten, ja. Den är slut nu va? Tänkte leka smart och börja avhandla saker som är i ropet, typ vargjakt och politik, men eftersom jag inte har någon aning om någonting är förutsättningarna inte dom bästa. Men jag är ju emot dödande av djur i allmänhet, och så även vargar. Men den mest avskyvärda jakten måste vara den där jägarna bara jagar för sitt egna nöjes skull, för att kunna visa upp en trofé. Min syster och jag hade en diskussion om det här efter att hon hade läst en jakttidning på sitt jobb. I tidningen fanns en artikel om lodjursjakt, där glada jägare (okej, jag har ingen aning om dom var glada) pratade om hur roligt det var att jaga. Någon hade skjutit ett och bar det döda djuret över axeln på en bild. Då kan jag undra: men sen då? Vad ska dom göra av det döda lodjuret, som levde och sprang runt i snön för inte alls längesedan, när det väl är skjutet? Jag tror inte att lodjur är särskilt goda att äta. Kanske kan man göra en fin mössa av pälsen. Men frågan jag ställer mig om och om igen är vad som rör sig inuti jägaren när lodjuret väl är dött och ligger och stirrar ut i luften med sina döda, oseende ögon. Är man fortfarande stolt? Och det blev inte ens dödat för att någon behövde mat.
