Frågor
Idag lyssnade lite på Henke Larssons sommarprogram i mobilen. Jag tryckte bort det efter bara några minuter och började lyssna på musik istället. Kanske ger jag det ett försök till någongång när jag har hällt i mig minst fem koppar kaffe och därmed inte riskerar att somna av hans oerhört avmätta och knarriga röst. Kanske inte. Något som jag i alla fall snappade upp när jag satt där på bussen var i alla fall att "Som fotbollspelare är man aldrig bättre än sin senaste match". Det fick mig att fundera på om det gäller i allmänhet också. Är man kanske faktiskt aldrig bättre än sin senaste match? Är det så att man snarare är sina handlingar än sina drömmar, känslor och tankar? Låt säga att två personer uppfattas identiskt av omvärlden, men medan den ena personen är totalt likgiltig, om ens medveten, om sina sämre egenskaper så är de något den andra personen försöker förbättra varje dag, dock utan resultat. Tjänar ens den där andra personen något på att vara medveten om sina tillkortakommanden eller är det bäst att bara vara likgiltig för den inre husfridens skull? Eller får man kanske några extra plus i kanten den dagen man dör för att man har varit..medveten om sina dåliga sidor? Ja, och ifall ni undrar så frågar jag åt en kompis.
Jag tror man måste skilja på vem man är och vem man uppfattas som.
När man pratar om vem man de facto är så är det ju en svår fråga, men jag gillar definitionen att man är summan av sina upplevelser. Det är en ganska bekväm tanke, man har ett jag, men att man samtidigt har makten att förändra sig, även om det kan vara en stor och svår sak att göra.
Om vi istället pratar om vem man uppfattas som, så tror jag det beror lite på. För en fotbollsspelare så ska det nog till extremt mycket för att de ska ha mer luft under vingarna än sin senaste match, så att säga. Det är inte särskilt beständigt. Tittar du på ett område som vetenskap så räcker det ju med en stor upptäckt (ta Einstein som exempel), så blir man respekterad och beundrad länge därefter, oavsett vad man gör sedan.
För de flesta, som inte har något lika publikt ämbete, så handlar det nog mer om vad man visar. Jag tror att din förutsättning är svår, för att inte säga omöjlig att hitta i verkligheten. Skulle verkligen de två personerna kunna uppfattas likadant av sin omgivning? Kanske ytligt, men för någon som kommer dem närmre? Skulle inte den andre personens försök till förbättring märkas över huvud taget, oavsett om de lyckas eller ej?
Kan man ens vara likgiltig över något man anser vara ett tillkortakommande? Ovetande kan man självklart vara, men skulle inte likgiltigheten vara att man accepterar att det är sådan man är som person? Om man vill förändra de egenskaperna är man ju knappast likgiltig. En sådan vilja till förändring, som man aldrig försöker genomföra tror jag inte skapar någon slags inre frid. Jag tror man får mer inre frid av att försöka och misslyckas, än av att inte försöka alls. Då har man ju i alla fall gjort det man kunde.
Jag tror inte på något liv efter detta, jag tror att det liv vi har är det enda vi kommer få. Således tror jag inte på att man kan få några plus i kanten, någon karma, eller någon annan s.k. kosmisk rättvisa. Däremot tror jag att vem man är, vad man tycker om sig själv (och andra) avspeglas i hur man agerar, och att om man agerar på ett bra sätt (med självmedvetenhet, exempelvis), så kommer andra att märka skillnad, och det ger förhoppningsvis fördelar.
Det är mina två cent i alla fall.
Magnus: Tack för tankarna. Intressant att fundera på.
