Matil

Jag är en rätt slarvig person. I hela mitt liv har jag varit rätt borta och tankspridd. Jag är den som alltid har fått fråga en extra gång när alla andra fattat och som aldrig, och då menar jag aldrig, lär mig vägen till en plats förrän jag gått där minst fem gånger. Det är något som jag är rätt trött på hos mig själv. Man vill ju vara skarp och alert, liksom. Inte ha en hjärna lika trögstyrd som ett flyghangar. Möjligen överdrev jag lite där, men särskilt i samtal och diskussioner händer det att jag får känslan av att vara ovanligt kantig. Medan alla andra verkar kryssa runt som väloljade vattenskotrar, följsamma och känsliga, är det som om jag sitter och rattar en gigantisk finlandsfärja. Där vattenskotrarna girar lite snyggt över ett plötsligt hinder måste jag antingen stanna eller backa, vilket lätt känns lite dumt. Och med det säger jag och metaforerna godnatt.

Idag lyssnade lite på Henke Larssons sommarprogram i mobilen. Jag tryckte bort det efter bara några minuter och började lyssna på musik istället. Kanske ger jag det ett försök till någongång när jag har hällt i mig minst fem koppar kaffe och därmed inte riskerar att somna av hans oerhört avmätta och knarriga röst. Kanske inte. Något som jag i alla fall snappade upp när jag satt där på bussen var i alla fall att "Som fotbollspelare är man aldrig bättre än sin senaste match". Det fick mig att fundera på om det gäller i allmänhet också. Är man kanske faktiskt aldrig bättre än sin senaste match? Är det så att man snarare är sina handlingar än sina drömmar, känslor och tankar? Låt säga att två personer uppfattas identiskt av omvärlden, men medan den ena personen är totalt likgiltig, om ens medveten, om sina sämre egenskaper så är de något den andra personen försöker förbättra varje dag, dock utan resultat. Tjänar ens den där andra personen något på att vara medveten om sina tillkortakommanden eller är det bäst att bara vara likgiltig för den inre husfridens skull? Eller får man kanske några extra plus i kanten den dagen man dör för att man har varit..medveten om sina dåliga sidor? Ja, och ifall ni undrar så frågar jag åt en kompis.

Var inne på Facebook för första gången på förhållandevis länge och klickade mig på måfå in på en kille som visade sig ha ett helt fotoalbum med bilder på särskrivningar. Det gjorde mig väldigt glad och kändes dessutom som en uppfriskande kontrast till de gamla vanliga facebookbilderna på skrattande människor som man aldrig vet vilka de är. Killens fotoalbum fick mig i alla fall mina tankar att vandra iväg till en viss thailändsk liten vagn som jag åker förbi med bussen på väg till jobbet. Bättre slogans har man ju sett, om man säger så. (Och här blev jag osäker om det skulle stå "slogans" eller "sloganer" så jag gjorde det enda som kändes rätt, det vill säga googlade, och fick fram att "sloganer" är det rätta men att folk inte använder det ordet. Inne på hemsidan där informationen stod var det för övrigt några medarbetare som listade sina favoritslogans(/-sloganer), och jag känner att jag självklart också måste göra det. Så, Matildas favoritslogan: "Fagersta - här får du livstid". Googlade på det också (ska börja googleavvänjning snart) och på första träffen i listan står det att den tydligen har blivit framröstad som vinnare i någon tävling för kommunslogans. Minsann. Nu måste jag ju in och läsa om det också. Attans Google, alltså. Man får ju aldrig gå och lägga sig.)