Jag är en rätt slarvig person. I hela mitt liv har jag varit rätt borta och tankspridd. Jag är den som alltid har fått fråga en extra gång när alla andra fattat och som aldrig, och då menar jag aldrig, lär mig vägen till en plats förrän jag gått där minst fem gånger. Det är något som jag är rätt trött på hos mig själv. Man vill ju vara skarp och alert, liksom. Inte ha en hjärna lika trögstyrd som ett flyghangar. Möjligen överdrev jag lite där, men särskilt i samtal och diskussioner händer det att jag får känslan av att vara ovanligt kantig. Medan alla andra verkar kryssa runt som väloljade vattenskotrar, följsamma och känsliga, är det som om jag sitter och rattar en gigantisk finlandsfärja. Där vattenskotrarna girar lite snyggt över ett plötsligt hinder måste jag antingen stanna eller backa, vilket lätt känns lite dumt. Och med det säger jag och metaforerna godnatt.