Matil

Idag behövde jag döda lite tid inne i stan, varvid jag greppade visakortet och gick ut på shoppingrunda. Jag tillät mig inga impulsköp (inte för att jag hade lust heller - det var ju hur svettigt varmt som helst), utan jag hade siktet inställt på högst nödvändiga saker som shorts och kjolar. Jag har nämligen typ två stycken sådana plagg, och ja, det har ju inte direkt börjat gå mot kallare tider än. Inne i provrummet efter några provade plagg i min vanliga storlek tänker jag irriterat att det var väl väldigt vad små storlekar HM har nuförtiden. Kjolen ser ut som katastrof på. Shortsen är ännu värre! Efter en sekund för mycket inser jag det uppenbara och ser för mitt inre hur  jag dunkar huvudet i väggen som straff för min intelligensbefriade tanke. Tänker trevande "men jag har ju ändå tänkt gå ner i vikt.. om några veckor kommer dom säkert sitta finfint", men nej, tyvärr, inte ens då kommer dom passa för jag är ju faktiskt inte ens i närheten av att få igen gylfen. 
När jag köper shortsen i en storlek större känns det väldigt odramatiskt. 
Det var väl bara det jag ville berätta.

Träffade på en gammal klasskamrat från gymnasiet idag som jag inte träffat på tre år. Han pluggade visst till "sjuksyrra", som han utryckte det. Good for you. Han stod aldrig ut något särskilt under skoltiden vad jag minns. Snarare var han väldigt nervös av sig, och jag vet att han inte hade särskilt bra betyg. Men jag hade bra betyg. Bokstäver på ett papper. Det känns så längesen.

Klockan fem på midsommarafton. Ja, idag. Eller igår. En stackars tant. Det såg ut att vara något fel på henne, men jag kan inte sätta fingret på vad. Hon var kort, krum och hennes plufsiga ansikte hängde lite konstigt. Lite virrig i bollen verkade hon också. Nu satt hon på en stol intill cigarettautomaterna och hade väntat på hemtjänsttaxin i nästan en halvtimme. Det såg verkligen inte ut att vara något optimalt sätt att fira midsommar på. Tre fulla papperskassar i kundvagnen bredvid henne. Så mycket mat. Om hon nu handlar till släkt och vänner, varför följer de inte med och hjälper? Lilla tant. Glad midsommar.

När jag var ute med hundarna häromdagen gick jag förbi ett hus med en vildvuxen, nästan mystisk trädgård, och det fick mig att tänka på en bok som heter "Den gömda dockan" som jag läste när jag var runt tio år. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att berättelsen utspelade sig i en trädgård full med rosor, men det måste ha varit en bra bok eftersom den uppenbarligen har stannat kvar i mitt undermedvetna. Egentligen gjorde nog alla böcker ett väldigt starkt intryck på mig när jag var yngre, eller ja, ett barn. Jag var en riktig bokslukare. Nej, bättre upp - en läslus. Jag tänker tillbaka på klunskarunellerna i boken "Kung Midas" och kan känna både smaken och konsistensen i munnen. Men med tiden trubbas man av antar jag, hänförs inte lika lätt längre. Eller så är man bara lat, vilket jag tror är sanningen i mitt fall.

Måste. Ta. Upp. Läsandet!

Och på tal om läsande - Haruki Murakami har ju tydligen kommit ut med en ny bok. Om löpning. Jag förstår ingenting. Nu känner jag mig cool som skriver om en himla japansk författare, shit vad coolt. Men jag kan ju lika gärna gå och lägga mig.  

Zappar mellan bröllopsfesten på SVT och Saw ll på femman. Dom kompletterar varandra ganska väl måste jag säga. För varje dos cerisefärgad sidenklänning behöver jag en tidsinställd dödsmaskin som slår igen över ens huvud om man inte hinner låsa upp den med nyckeln, vilken irriterande nog har blivit inopererad i ens eget öga, och som man därmed själv måste operera ut med en slö kniv för att rädda sig själv. För varje bild på en konsant skrattande Victoria måste jag ha någon som blir brutalt skjuten genom ögat. Men det är ju fint det här med bröllopet. Det är det.  

Vid schizofreni är det många saker som inte fungerar på topp i hjärnan, bland annat språkcentrum. Det gör att gravt schizo personer ibland har väldigt svårt att föra ett vardagligt samtal eller skriva sammanhängande meningar. Meningarna dom får ihop skapas snarare av direkta associationer från föregående mening, vilket helt enkelt får till följd att det kan låta väldigt underligt när dom pratar eller skriver. Det har jag läst i min hjärnbok, så inga personliga erfarenheter där.

Jag åt just en nektarin. Nektariner smakar sommar. Snart är det sommar. I sommar ska jag åka till mitt landställe i Söderbärke. Söderbärke är fint. Mycket fiskmåsar.

Typ.

Det var nog dagens anekdot. ROLIGT VA?

Det är ingen som läser min blogg längre. På min lilla statistiksida ser jag att besökarantalet har dalat. Eller ja, så mycket som ett från början väldigt litet besökarantal kan dala då. Hur som helst har besöken blivit FÄRRE. Jag visste väl att jag var en sjukt tråkig person! Buhu. Och jag pallar inte kommentera på andras bloggar bara för att göra reklam för min egen. Någon måtta får det vara.

På tal om bloggar så blir jag så matt av alla de där bloggtjejerna. Ni vet de där tjejerna? Inte? Okej, jag förtydligar. Jag uppskattar att 80% av landets bloggar är skrivna av tjejer i den kategorin. De är alternativa och snygga och skriver om vackra pojkar, jobbiga känslor och vackra pojkar. För övrigt ryser jag när ordet "pojke" används om någon över 14 år. Texterna består vidare av egenhändigt sammansatta ord, metaforer och meningar som aldrig verkar vilja ta slut. Även dom svåra sakerna verkar vackra och allt är insvept i ett romantiskt, svårmodigt skimmer. Känner mig så jävla underlägsen. Jag vill också vara vacker och intellektuell och om inte det så vill jag åtminstone kunna joina människorna som kommenterar "gud vad vackert skrivet". Kanske är det avundsjukan över att inte själv kunna skriva sådär fint som gör att jag inte kan uppskatta ens när andra gör det. Väldigt charmigt personlighetsdrag det där. Jag blir riktigt stolt över mig själv.

Idag under en av mina vanliga facebook-sejourer sitter jag och klickar runt bland bekantas bekantas fotoalbum, förstrött. Nyupplagda biler. Egentligen bryr jag mig inte ett enda dugg om vad dom här människorna gör (för jag är så himla cool!), men jag har inget bättre för mig. Men plötsligt fångar en bild mitt intresse. Det är inte människorna på den som får mig att reagera, utan ångvälten dom sitter på. Drar mig till minnes att det var igår som jag såg en nästan identisk bild, med en helt annan facebook-kompis men på en likadan ångvält. Dom här två människorna känner alltså inte ens varandra. Märkligt. Min magkänsla säger mig att det är högst troligt att det är en och samma ångvält. Dessutom ser husen i bakgrunden misstänkt lika ut. Tjejen på nedre bilden och killen på övre har alltså vid två helt olika tidpunkter råkat passera gatan där ångvälten står parkerad och fått exakt samma briljanta idé - att hoppa upp på den och ta ett kort. Det här sammanträffandet gör mig nästan lite upprymd. Men varför man vill ta kort på sig själv på en ångvält kommer jag nog dessvärre aldrig att förstå.

(märker ni att det är världens drag här i bloggen? Känns som om jag spottar ur mig inlägg hela tiden. Det kanske inte är drag i kvaliteten, men väl i frekvensen)

Jag hatar facebook. Den hemsidan är jävulens påhitt, for real. Facebook är den nya innedrogen som ger ett kortvarigt rus tätt följt av en fadd eftersmak som aldrig vill försvinna. Efter att man har varit inne tänker man "det var verkligen inte värt det", men likväl loggar man in med sin töntiga e-mailadress tre timmar senare bara för att "kolla läget". Eller kanske för att mata sina hungriga babyfiskar i Fishville, vad vet jag. Hur som helst handlar mitt agg mot facebook inte om att mata fiskar, utan om att jag hatar all information som facebook gör tillgänglig för mig och som jag inte kan motstå trots att jag vet att att jag inte direkt blir glad av den.

Tekniken blev för bra för människors eget bästa redan för många år sedan, och inte blir det bättre med tiden. Det ska liksom inte vara tekniskt (eller fysiskt, vad vet jag) möjligt för en människa att kunna sätta sig ner vid en strömlinjeformad elmaskin och bara genom några knapptrypp kunna få upp ett helt register över alla personer man någonsin känt. Världen går under när man får den möjligheten, förstår ni inte det? Eller var det jag? Jag vill inte veta vad gamla kompisar gör nuförtiden. Inte för att jag har någon anledning egentligen, men jag blir bara sorgsen och börjar tänka konstiga tankar med ordet "om". Fast det är klart att jag är intresserad av vad dom gör, alla människor. Men bara för det vill jag inte veta.