Matil

..det jag upplever är inte normalt. Jag måste bli okej snart.

Är det normalt att bli yr av att flytta blicken?
Att vara supertrött hela tiden?
Att hjärnverksamheten fungerar i slow motion?
Att vara..varm i pannan allt som oftast?

Hm.. Bara ett infall. Men fortfarande, jag måste bli okej snart. Vad ska jag annars göra resten av livet?

*

Nu när jag ändå håller på och beklagar mig som en gammal tant kan jag lika gärna fortsätta. Så. Sedan ganska lång tid har jag ju faktiskt inte känt några känslor alls, bara varit avdomnad i huvudet, men så idag lyckades jag faktiskt identifiera en liten, bekant, känsla. Inte så att den var positiv på något sätt, men jag blev lite bättre till mods i alla fall, för en dålig känsla är bättre än ingen känsla alls. Den där känslan - som är lite för kompex för att ha ett eget namn - kommer jag ihåg från back in the days (okej, det kanske var ett halvår sedan) när jag fortfarande umgicks med människor frivilligt. Då, när jag..ville något, när jag fortfarande aktivt kämpade för att förändra mitt liv till det bättre, när jag kunde ligga i timtals och tänka på relationerna mellan mig och människorna runtomkring. Jag tänkte nog på alla möjliga; familjen, vänner och bekanta, men också på dom lite mer okända som mest utgör en del av möbelemanget i mitt liv. 

Men den där känslan, som jag inte har känt på länge, kan faktiskt beskrivas som att känna sig som en utomjording. Jag brukade göra det ganska ofta innan jag förlorade dom flesta förmågor en normalbegåvad människa innehar. Tankar på hur folk egentligen gjorde för att bli vänner med varandra varvades med förundran över att alla andra verkade vara så tillfreds med sina liv. Tillfreds kan man ju visserligen aldrig veta, men snarare att dom i alla fall såg ut att klara av sina liv, till skillnad mot vad jag kände när det gällde mitt eget. Alla andra verkade ha någorlunda tillräckliga förutsättningar att hantera vad som kallas verkligheten. Visste dom något som jag inte visste? Hade alla utom jag utrustats med en nödvändig dos upplysning? Många gånger har jag seriöst undrat om jag kanske saknar någon del av hjärnan som är betydande för förståelsen för samspelet mellan människor. Eller för förmågan att livet se livet i ett större perspektiv. Jag har i alla fall genomgående känt att jag aldrig kunnat greppa något utav det. Jag har famlat och famlat men aldrig fattat ett dugg. Frustrerat tittat runt och försökt förstå vad andras liv består av och hur dom underhåller det, men fortfarande inte förstått ett dugg. Det är ju ändå samma verklighet som jag lever i, så hur svårt kan det vara att göra likadant? Eller? Tyvärr inte, Matilda. Varje person upplever sin alldeles egna version av verkligheten: sin verklighet. Michael Greenberg skriver något liknande i sin bok "Dagen då min dotter blev galen". Att varje människas önskan är att bli förstådd. Att det enda man egentligen vill är att få andra att ansluta sig till ens egen version av verkligheten. Men om det är att verkligen bli förstådd kommer ingen någonsin att bli det. Vi är alla fångade i vår egen version av verkligheten, med våra alldeles egna funderingar om den. Vi är alla utestängda från varandras verkligheter och kommer aldrig kunna förstå varandra fullt ut. Så länge jag inte klurar ut något sätt att ta mig in i människors huvuden kommer jag aldrig få veta om jag verkligen är så ovanligt konstig som jag känner mig.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här pratet om verkligheter. Kanske att det enda jag vet är att det är något fel med min egen? Det kanske är något som saknas i min version? Eller är det så att alla andra kanske har accepterat att livet faktiskt är så kasst som det är och har utarbetat sätt att hantera det, medan jag fortfarande naivt går och tror att det finns massa genvägar? Jag blir inte ETT DUGG klokare av det här. Jag fattar fortfarande ingenting. Upplys mig någon.

Och förresten - jag känner mig fortfarande konstig och borta. Tankarna på livet tillhör en svunnen tid, en tid då jag fortfarande levde och var mentalt närvarande. Så se det som en flashback. Att tänka är egentligen inte jag numera.

Som jag förutspådde var jag ute i sista sekunden med att söka in till högskolan, eller i mitt fall - den sista halvtimmen. Halv tolv gick jag in på internet för att söka den utbildning eller kurs  - vad det skulle bli hade jag inte bestämt än - jag eventuellt ska läsa i höst. Men plötsligt känns något fruktansvärt fel. Felet är studera.nu's hemsida: den verkar inte gå att komma in på. Och när jag väl kommer in ser bokstäverna helt konstiga ut och det går inte att klicka sig vidare. Shit vad klyschigt, tänker jag. Här är man ute i bokstavligt talat sista sekunden och vad händer om inte det här? Jag hann tänka att jag nog fick skylla mig själv och att det kanske var meant to be att jag inte ska läsa någonting i höst, men innan jag han utveckla tankegången fick jag syn på en liten artikel på aftonbladet.se som fick min puls att slå normalt igen. Studera.nu's hemsida har kraschat under kvällen på grund av för stort tryck. Så pass. Här sätter man sig vid datorn och tror att man är den enda i Sverige som paniksöker kvällen innan deadline. Så det känns väldigt lättande att veta att jag inte är ensam om att vara en uppskjutande tidsoptimist.

Men frågan kvarstår kring vad jag ska söka imorn. Det är supersvårt. Båda 30-poängskurserna är på Södertörn, frågan är bara vilken. Så.. Svenska A med inriktning textproduktion eller Medie- och Kommunikationsvetenskap? Nu babblar jag bara på för att hjälpa mig själv att välja, skulle egentligen lika gärna kunna skriva ner det på ett papper och sen slänga i papperskorgen när jag väl bestämt mig. Hur som helst. Jag vill öva mig på att skriva, och det tror jag man får göra på svenskakursen. Men sociolingvistik och grammatik har jag ju redan läst på lingvistiken, och så roligt var det inte att jag vill repetera det. Å andra är min kunskap om medier och deras roll i samhället (osv, eftersom jag vet så lite att jag inte ens kan formulera det jag inte vet) väldigt liten. Det skulle vara kul att bli lite mer upplyst på den fronten. Det lutar åt det senare alternativet måste jag medge. Sen man får väl hoppas att det åtminstone blir några skrivuppgifter så att jag inte glömmer hur man formulerar skriftliga meningar. Jag kan väl läsa någon liten skrivkurs om jag har lust senare någon gång. Jag är ju ändå relativt ung. 

Tack för mig.   

Inför förra hösten var jag riktigt motiverad till att plugga. Det kändes fräscht och nytt, och jag såg fram emot att sitta och anteckna på föreläsningar och traggla tjocka kursböcker. Tanken på nystarten som en ny termin erbjuder, vare sig man går i mellanstadiet eller på högskolan, piggade upp mig. Det är alltid uppfriskande när man får börja från scratch. Förväntningar, visioner och storslagna planer virvlar i huvudet och det enda man kan se är framåt.

 Men allt eftersom kursen fortgick sjönk både lusten och motivationen. Så himla kul var det ju inte. Faktum är att sista delen av kursen kände jag mig mer död än levande. Jag ska inte uttrycka mig i cliffhangers så att alla (okej, baserat på besökarfrekvensen tre stycken som högst) tror att jag sitter och ruvar på hemligheter, men den senaste tiden, plus i höst och så, har det helt enkelt bara varit..lite mycket.



Kollar framtidsprognoserna för olika yrken på ams.se, med växande irritation. Man vill ju ha jobb när man är färdigutbildad, så lämpligt vore ju om man valde en utbildning med god framtidsprognos. Men synd då att det inte verkar finns någon. Inte om man inte vill bli sjuksköterska, tandläkare, fritidspedagog, logoped eller biomedicinsk analytiker. Jag tror jag är ganska säker på att jag faktiskt inte vill bli det. Sen klickar jag på yrken som verkar intressanta, yrken jag faktiskt tror skulle passa mig. Och plötsligt möts jag av meningar som "konkurrensen om jobben förväntas hårdna de kommande åren" och "det krävs både utbildning, skicklighet och envishet för att få arbete". Suck. Jag vet inte om jag skulle palla att konstant behöva hävda mig och att med ett bländande leende försöka övertyga alla i min väg att jag är bäst på det jag gör, när jag inte ens själv tror på det.

Men en viss konkurrens finns ju inom alla yrkesområden, så man kan ju aldrig helt komma ifrån det. Alltid kommer det vara några stycken som slåss om den där åtråvärda anställningen. Så utöver kompetens och skicklighet ska man tydligen besitta ytterligare förmågor för att just man själv ska bli den där som blir vald framför alla andra. Men vilka magiska förmågor då? Sjävförtroende? Social kompetens? Vara mysig? Och för övrigt - vem pratar egentligen om sig själv på en anställningsintervju? Inte jag i alla fall. Jag pratar enbart om fantasijaget jag önskar att jag var. Citat: "jag är social och tycker om att träffa människor" - ha! Jag kunde inte ha sagt något mer osant. Men jag fick jobbet jag sökte. Det är inget flashigt jobb jag har, men det är ett jobb. 

Så jag är inte en person som ser hård konkurrens som en spännande utmaning. Då kapitulerar jag hellre. Bara tanken på att konkurrera eller tävla mot andra gör mig uppgiven. Vad det än är räknar jag ut mig själv i förväg. Tyvärr. Därför känner jag mig väldigt osugen på att söka någon populär utbildning som säkert kommer generera hundratals hungriga, talangfulla arbetssökande. Och så eventuellt jag då.

Precis lagom till att gårdsplanen utanför skolbyggnaden har tömts på folk smyger jag försiktigt ut ur porten, samma port som de andra studenterna bara för någon stund sedan glatt vrålande sprang ut genom. Det enda som skvallrar om dagens firande är en trasig plastmugg som blåser över asfalten. Och så lite blågula serpentiner lite varstans i gräset, men inte mer än så. De förut så få molnen verka täcka mer och mer av himlen och efter en stund gör jag upptäckten att det har blivit så dunkelt att jag inte längre har någon skugga. Jag har sagt åt min familj att inte komma och gratulera mig, så jag åker tunnelbana hem ensam. Det är ganska glest med folk i vagnen så här runt klockan ett en mulen försommardag, folk har väl inte fått semester än, så jag får en fyra för mig själv och det är nog lika bra. Om någon skulle sätta sig mittemot mig vet jag inte om skulle kunna stå för mitt likgiltiga ansiktsuttryck eller frånvaron av naturliga ögonrörelser. En Cavalier King Charles Spaniel-valp med scarf runt halsen svansar förbi medan dess matte stolt går före, väl medveten om blickarna som kastas efter den lilla varelsen. Borde jag inte tycka att den är söt? Jag gillar väl hundar? Plötsligt får jag en känsla av jag har byggt hela mitt liv kring vad andra människor tycker. Har jag blandat ihop känslan av vad tycker om med den snarlika känslan att känna sig accepterad av andra? Och om allt jag någonsin gjort och sagt är ett resultat av vad jag tror folk vill ha, vem är då jag egentligen? Tåget kränger till då och då medan jag sitter innesluten i mig själv, och min oseende blick genom fönsterrutan är fäst någonstans i periferin. Jag vet att dom andra kommer gå ut ikväll, för att fira, men tanken på skrålande, sorglösa människor får mig att längta om möjligt ännu mer till min säng och en nerdragen persienn. "Se upp för avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av".