Matil

Woah,

när jag sitter här vid min mammas high tech-dator, vars gadgets och nedräkningar  kan göra vem som helst grön av avund, noterar jag att det är exakt 42 dagar kvar till julafton. Den där känsloladdade dagen som efter månader av julskyltning,  förväntan och otåligt julmustdrickande ändå alltid lyckas smyga sig på utan att man märker det. En ganska oförtjänt orgie av sjukt stora mängder mat och presenter koncentrerad till alldeles för få dagar. Och det enda som kan matcha själva julaftonens intensitet är nog den överväldigande tomhetskänslan dagen därpå. Vafan hände? Måste man äta upp all mat? Vem fick jag alla presenter från? Och varför? Ja, jävlar vilken ångest. Kanske inte. Men lite ändå, där i bakhuvudet. Men det är okej. För nästa jul hörrni, ja då, då ska vi ju strunta i julklapparna och ge pengar till välgörenhet istället.