Drar iväg
På torsdag ska jag åka till fjällen. Fest hela kvällen. Antagligen inte. Men till fjällen ska jag. Skrika "bästa svängen - hökarängen" och svänga så att snön yr.
Jag började skriva ett inlägg om att jag hatar att läsa populära bloggar eftersom jag bara känner mig som en disktrasa i jämförelse med de där perfekta tjejerna som skriver, men sen kom jag på att jag redan har skrivit något liknande tidigare. Det händer ganska ofta, att jag redan har skrivit om mitt påtänka ämne. Som om mitt tankeregister bara omfattar ett bestämt antal ämnen som jag har någon åsikt om. Så. Jävla. Simpel.
Just nu lyssnar jag på Back Street Boys' "All I have to give" och drömmer mig tillbaks till mellanstadiet. Att se "Sanning och konsekvens" på VHS och gå på gymnastikträning fast jag inte gillade det något vidare. Följa med pappa och handla middag på fredagarna. Spela The Sims i fyra timmar och inse att man nog borde trappa ner. Och så skridskodisco, såklart. Killarna som åkte och kastade snö på tjejerna. Om man hade tur kunde man få lite bekräftelse i form av snö i nacken.
Osammanhängande inlägg. Godnatt.
Ibland så
För vad skulle egentligen jag med 2500 kronor till? Jag skulle säkert ändå bara ha lagt dom på sommarresa, sparat eller på något annat onödigt. Och som om inte rånet jag just blivit utsatt för vore nog är min tandläkare en riktig bitch. Okej, inte för att hon är utstuderat otrevlig, mer bara snipig och korthuggen. Men när man är en del av något som systematiskt länsar folks konton kan man väl åtminstone vara lite ödmjuk?
Tankar
Kanske var det det att jag kom på att det är nog ganska viktigt det här med att vi får ta del av andra personers - om än fiktivas - känsloliv, och förstå att var och varannan människa går runt och grubblar på samma saker. Vi är aldrig unika i vår olycka, även om känslan av att vara guds mest glömda person kan ge en förhållandevis skön känsla av total maktlöshet. Och vidare: när vi är bergsäkra på att vi har genomskådat livet och krasst konstaterar att det inte är värt att leva kommer vi ändå vara i gott sällskap med ett oräkneligt antal personer som har gjort, gör och kommer att göra exakt detsamma. Hanna Hellquist formulerade något liknande i sitt sommarprogram.
För det är löjligt vad lite man egentligen är ensam om att känna och tycka. För att anknyta till vad den bortglömda rapparen Lilleman sjunger: "det du gör har jag redan gjort och det du säger har jag redan sagt". Nästan som om vi alla har samma grundpersonlighet, bara med gradskillnader i egenskaperna. Vilket omedelbart får mig att associera till The Sims-spelet där man bara behöver ange läget för hur starka de olika egenskaperna ska vara hos simmen och så vips har man skapat något som kallas personlighet. I min värld känns det inte alls långt borta att det skulle vara något liknande när det gäller oss människor. Inte alls.
Jan, 23
Man kanske skulle gå och beställa tid för massage, eller något. Det är det enda jag kan komma på. Tack för mig.
Sylvester
Jag var inne och kollade på en mintgrön regnjacka på hipphippa American Appareil häromdagen. Jag skriver American Appareil eftersom att jag alltid har trott att det heter så. Men så fick jag lust att leta efter en bild på den där jackan idag och sökte således på butiksnamnet på google, och googleträffarna överraskade mig: butiken verkar heta American Apparel. Sjuk grej att snöa in sig på, men ändå. Jag orkar inte göra vidare efterforskningar om namnet, men lite ställd blev jag allt. På något sätt känns det som om en hund ligger begraven någonstans. Jag anar även ugglor i mossen.
Oavsett stavning av butiksnamnet var dock den blanka regnjackan väldigt fin. Jag är som en insekt eller en skata; dras till blänkande och färggranna saker. Och regnjackan glänste som bara den. Lite för mycket till och med, därav ickeköpet. Tyvärr kunde man inte heller lova att det skulle stå emot några större mängder vatten, trots att den såg ut som en fullfjädrad regnrock. Notera att den till och med hette "Rain Parka". Se där - ofunktionellt men läskigt snyggt. Typiskt hippa klädbutiker.
Konstnärsambitioner
Jag planerar att bli konstnär. Nej, det gör jag inte. Men när jag var riktigt liten vill jag minnas att det var allmänt känt bland den närmsta bekantskapskretsen att jag var bra på att rita. Det där lät antagligen ganska skrytigt, men jag gillar i alla fall tanken på att jag var ett litet underbarn. Men tiden gick och mina jämnåriga kom ikapp och många förbi, och plus att jag egentligen aldrig har haft någon riktig passion för att rita och måla. Så någon konstnär blir jag nog aldrig. Men kul är det ju. I alla fall tills man tröttnar.
Hur som helst ritade jag en liten bild alldeles nyss. Jag brukar kladda lite i mitt ritblock när jag inte vill lägga mig, som nu. Oftast blir det fult, ibland okej. Det här var nog första gången jag har gjort en människa som ser någorlunda normal ut.
Aggro
Anekdot
Andra förslag på namnpar till syskon:
Rikard och Drakir
Viktor och Rotkiv
Johannes och Sennahoj
Natt
Inte
Nu kanske jag ska lära mig några ytterligare grejer till tentan imorn. Det är ju trots allt fem timmar till jag ska gå upp. Natten är ung.
Skoj. Oj, så skoj.
Fick tydligen jobbet jag sökte = kul. Jag tror jag ska packa ner små elektronikdelar i lådor, alternativt räkna saker. Haha. Det kommer bli awesome. Bortsett från det att jag måste räkna på fingrarna oavsett hur små tal det gäller, förstås. Men då får dom omlokalisera mig till något mer hjärnbefriat om det skulle vara på det viset. Det känns skönt att än en gång ha lyckats lura i någon att jag är något att ha.
Men vad bra att klockan är tre och att jag inte ens har börjat plugga än. Dock har jag varit till skolan och köpt för tentan nödvändiga kompendier fram tills för en timme sen.
Söndag
Jag har egentligen inget att skriva. Jag är nog en tråkmåns. Hejdå.
In i garderoben
Jag har vaga minnen av att jag var på någon slags arbetsintervju i förmiddags. Det kan ha varit så, men jag är inte säker.
Och nu är jag så kall, så kall. Plötsligt känns bihålorna alldeles förkylda och jag fryser ända in i skelettet. Det måste vara anspänningen från imorse som släpper. Eller så är det bara jävligt kallt här i huset. Jag röstar för det senare, för vid närmare undersökningar så upptäckte jag att det bara var ett enda element som var på här hemma. Det är min mamma som stänger av elementen innan hon går till jobbet. Och det är ju ekonomiskt och bra. Det är bara det att hon inte tänker på att hon har en stackars dotter som är hemma och sakta fryser ihjäl. Nu har jag tre lager tröjor och två lager strumpor. Och snart är det promenad ut i snön med hundarna som gäller. Brr.
Sen ska jag se Narnia, den nya alltså, på bio. Jag gillar Narnia. Men jag är inte så överförtjust i de där knasiga, animerade figurerna som filmmakarna slänger in i filmerna för att få folk att skratta. Som den där krigarmusen med svärd till exempel, som var med i den förra Narnia-filmen och som jag tror kommer vara med i den här också. Det är liksom inte..roligt. Jag kanske är lite larvig, men när jag kollar på film gillar jag att känna mig smart. Lättköpta skratt och knasiga figurer som är knasiga just för för knasighetens och de lättköpta skrattens skull gör bara att jag känner mig fördummad som biobesökare. Samma sak när karaktärerna i filmerna säger överflödiga, förklarande repliker så att till och med mormor Agda på 90 år ska fatta händelseutvecklingen. Men så är ju Narnia en barnfilm också. Det kan ju ha lite med saken att göra.
Jan. 3, 2011
Ja, ni ser.
Fåglar klarar sig alldeles utmärkt utan människors försök till att hjälpa dem att överleva. Det enda vi vill är ju att känna oss behövda. Ge livet en mening. Vissa blir religiösa. Andra börjar knarka. En tredje matar fåglar.
