Dejt i mörkret
Jag sitter och kollar på "Dating in the dark" för första gången och jag håller på och dör. Shit alltså. Tre killar och tre tjejer som dejtar varandra in the dark. Så långt allt okej. Som idé låter det ju roligt och underhållande, visst. Men vad händer? Det hela utvecklar sig till en hångelfest där alla deltagare hånglar med alla. Nästan. Den enda vettiga deltagaren - en tjej som stått över tungrullandet på alla tre dejterna - väljer att lämna tävlingen av vad jag antar är ren självbevarelsedrift. Nu ska jag fortsätta titta på freakshow.
Allt är finfint
Jag köpte ett månadskort igår. Jag tappade bort det idag. Men jag hann i alla fall använda det en gång. Så pengarna var inte helt bortkastade. Men en enkelresa till Solna centrum för 530 kronor.. Jag vet inte, jag. Det känns inte helt hundra.
Och så var det ju Earth hour igår. Kom ni ihåg att släcka lamporna? Någon kanske till och med var wild and crazy och stängde av tv:n? Själv hade jag sjukt mycket Earth hour. Jag låg nämligen och sov. Bara sådär, av just ingen anledning alls. Jo, kanske av trötthet då.
Fashion
Jag blev plötsligt trött på färg. Det enda alternativet, som jag ser det, är att skaffa lugg och färga håret mörkbrunt (eller svart). Jag kan ju tillägga att jag i skrivande stund faktiskt har mörkbrunt hår, så hårfärgen är ju egentligen ovidkommande. Inga färgglada acessoarer tillåtna dock. Kanske dristar man sig att bryta av sin uppenbarelse med någon klarröd detalj någon gång ibland, men inte mer än så. Mörklila skulle också funka. Men i frånvaron av detaljer och färg inbillar jag mig att min personlighet skulle fylla ut kroppen bättre. Varför tror jag det? Det vet jag inte om jag gör. Bara en hastigt påkommen tanke, utan vidare grunder.
Om man följer sina preferenser när man klär på sig på morgonen slash är inne på HM och slentrianshoppar så kommer ju resultatet bli att ens yttre speglar ens personlighet. I guess. Inte för att jag är den som kan definiera personlighet, men ändå. Ibland sätts mina få hjärnceller i gungning och jag börjar fundera på något, exempelvis det här med stil och att uttrycka sin personlighet genom stil och kläder. Vad är det egentligen man säger genom att se ut på ett visst sätt? Jag är ju inte helt bakom flötet, så självklart förstår jag att det är viktigt medel för att visa vilken typ av människa man anser sig vara eller vilken slags grupp man vill se ut att tillhöra. Vare sig man vill eller inte lär man ju sig att bunta ihop vissa utseenden med vissa personlighetstyper, varav en dit man kanske räknar sig själv.
Men hur symboliseras egentligen en människas personlighet utanpå? Går det att sätta likhetstecken mellan en viss "stil" och ett viss typ av personlighetsdrag? Vad är det som får en person att välja en batikfärgad farfarsskjorta på morgonen medan en annan sätter på sig ett urringat paljettlinne?
Jag kan ju säga att jag har några egna tankar om det här också, inte bara frågor (Edit: försöker visa att jag inte är heelt pantad). Men tankarna får vi ta någon annan gång. Kanske finns det allmänt kända redan självklara svar på dom här frågorna som alla utom jag vet om. Må så vara. Tills dess fortsätter jag att klura på varför inte alla ser likadana ut.
Sebbe, aka Pelle
Såg filmen "Sebbe" på bio tidigare ikväll. Den var bra, fast som väntat väldigt sorglig. Huvudpersonen, Sebbe, bor i en liten lägenhet tillsammans med sin mamma som ofta kommer hem full på kvällarna. Hon har fullt upp med sina egna problem och är inget vidare stöd alls för honom.
Karaktären Sebbe fick både mig och min syster (som också kollade på filmen) att tänka på en kille som gick i vår klass på lågstadiet. Vi kan kalla honom Pelle av den enkla anledning att jag inte känner en enda människa som heter så. Precis som Sebbe verkade Pelle inte ha det helt lätt hemma och ibland var hans kläder lite för trasiga för att det skulle passera som normalt. En gång hade Pelles katt fått kattungar och jag och min syster Mikaela fick följa med honom hem för att titta på dom. Vi gick upp i trapphuset och väntade utanför Pelles ytterdörr medan han gick in före oss och verkade prata med sin mamma. Kanske för att checka läget. Men hans mamma skrek och verkade arg och det slutade med att Mikaela och jag fick gå hem utan att ens ha fått komma in i lägenheten, än mindre fått se några kattungar.
Pelle hade en egen assistent i skolan på grund av raseriutbrotten som kom då och då. Jag kommer också ihåg att han i perioder hade en jobbig hosta som verkade komma djupt nerifrån bröstet. Men han var så himla snäll, Pelle. Han verkade helt enkelt inte ha något ont inom sig.
Mikaela och jag brukar prata om Pelle ibland (det är en av fördelarna med att ha en tvilling man har gått i samma klass som från ettan till sexan). Vi undrar båda vad det har blivit av honom och vad han gör nu. Oberoende av varandra har vi sökt efter honom på facebook och jag tror till och med att jag har försökt på gula sidorna. Men han går inte att finna någonstans. Vilken 21-åring i dagens samhälle har inte facebook? Hur som helst förtjänar han om någon att ha ett riktigt bra liv. Jag hoppas att hans fall, till skillnad från Sebbes, var ett av dom positiva - där allt blev bra till slut.
"I like turtles"
"Någon har kidnappat min kropp och mitt liv. Jag antar att denna någon är vad jag upplever mig själv som just nu. Men det är skönt på ett sätt, för den här personen lever ju åt mig, och det betyder ju att att jag slipper bekymra mig om verkligheten. Saker väger liksom lättare numera. På gott och ont."
Hon lyfte ena ögonbrynet för att markera att hon hört, men utan att lyfta blicken från kvällstidningen. "Allright.."
Jag fortsatte: "Tror du att 'jag' och 'mig själv' är olika saker? Jag menar eftersom jag sa att 'jag' upplevde 'mig själv'. Sådant där kan göra mig alldeles snurrig, vet du."
Hon tittade upp från tidningen och såg på mig, säkert flera sekunder. Jag la märke till att det smög sig fram en liten bekymmersrynka mellan hennes ögon. "Vad ska du göra i helgen?"
Stand by me
Ja, som ni märker är jag inte så jättepepp på att skriva här just nu. Det kommer varken någonting ur huvudet eller fingarna. Men det är aldrig roligt att läsa något som tvingats fram eller skrivits bara för skrivandets skull, så några redogörelser för vad som hänt under dagen kommer det inte att bli. Ni skulle somna innan ni hunnit säga booring.
Tills inläggen kommer får ni nöja er med ett litet youtubeklipp, här 4 the cause med Stand by me. För mig är den här låten verklig nostalgi. Vad kan det ha varit, sent nittiotal, tidigt 00-tal någon gång? I alla fall var det en av mina favoritlåtar. En sån man lyssnade på i bilen på väg hem från fotbollsträningarna eller när man följde med mamma och pappa för att handla. Mp3 väl knappast uppfunnet och min walkman hade jag nog inte fått än.
Låtar har ju den egenskapen att när man hör dom försätts man i samma känslotillstånd som när man brukade lyssna på dom. Och åh vad jag blir liten och bekymmerslös när jag hör den här. Samtidigt anar jag en liten känsla av vemod, som jag alltid gör när jag kommer ihåg saker från förr. Kanske är jag ensam om det, men varför ska det kännas så sorgligt att tänka på saker från det förflutna? Den där gnagande vemodskänslan känns så onödig på något vis. Visst, det är svunnen tid som aldrig kommer att komma tillbaka. För varje minut ökar avståndet mellan då och nu. Och med tiden bleknar minnena. Man vet vad man hade men inte vad man kommer få. Osv, osv, osv. Eller?
Böcker och naturfenomen
Jag misstänker att jag har börjat få ett märkligt minspel. Jag har naturligtvis inte sett mig själv utifrån, men att ansiktsmusklerna spänns kan man ju faktiskt känna fysiskt. I tid och otid har jag känt mina ögonbryn rynkas och min mun rycka. Mina ögon har farit fram och tillbaks likt pingpongbollar utan att riktigt kunna ställa in fokus på något i synfältet. Som en trasig kamera som inte vill ge ifrån sin fokuseringspipet så att man kan ta bilden. Man trycker ner knappen halvvägs gång på gång för att få bilden skarp, men objektet man vill fokusera på förblir suddigt. Den där galningen ni byter sida på gatan för på stan kan mycket väl vara jag.
På mitt överbelamrade skrivbord ligger några böcker som väntar på att bli lästa. På nattduksbordet ligger ytterligare två, men dom har jag i alla fall börjat på. Jag är så väldigt seg när det gäller att läsa böcker, förstår ni. Visst älskar jag att ta del av historian och sugas in i karaktärernas värld, men ärligt talat har jag faktiskt inte något vidare läsehuvud. Jag kommer mig liksom aldrig för att slå upp böckerna och när jag väl gör det tappar jag koncentrationen redan efter några sidor. Då känner jag mig som en riktigt dumbom. Det vill jag inte vara. Jag vill vara en sofistikerad bokmal som plöjer flera böcker i månaden. Det är så jag vill kunna roa mig.
För varje bok jag har avslutat känner jag mig betydligt rikare och lite nöjd med mig själv. Som läser. Varje avslutad bok har gett mig ytterligare några vänner, eller i alla fall bekanta, som jag kan tänka tillbaks på då och då. Ibland kanske jag till och med fantiserar om hur det vore om jag levde i deras värld.
Nu ska jag ta tjuren vid hornen och fortsätta på Haruki Murakamis Sputnikälskling som legat orörd på nattduksbordet alltför länge. Jag tycker om hans böcker. Även fast berättelserna mestadels utspelar sig i modern tid är det som om man slungas in i en värld där tiden står stilla. Karaktärerna är av dom mest udda slag och dom formulerar sig artigt och vältaligt. Dessutom utspelar sig alla böcker i Japan. På andra sidan jordklotet kan allt hända.
Om ni har läst Murakamis bok Kafka på stranden (vilken jag läste i somras) vet ni att det vid ett tillfälle i boken regnar fisk. Murakamis böcker är sjuka och påhittade, och ett fiskregn i det sammanhanget känns därmed inte ens konstigt. Men - igår kom jag över en notis på DN.se där det står svart på vitt att det faktiskt KAN regna fisk. Maneter, grodor och fåglar också för den delen. Det är tydligen ett meteorologiskt fenomen som kan inträffa när cykloner drar fram över hav och sjöar. Cyklonvindarna kan suga upp vatten och smådjur upp till två kilometer upp i luften för att sedan dra vidare och släppa ner innehållet på platser flera kilometer bort. Fiskregn. Plötsligt öppnar sig en helt ny värld för mig; tänk om fler till synes påhittade saker i böckerna även dom kan ha hänt på riktigt? Vem vet, pratande katter och parallella världar kanske behandlas i morgondagens tidning.
Den röda
La Roux-spelningen i onsdags var mycket trevlig upplevelse. Det första som slog mig var hur vackert det var inne på Berns. Det var första gången jag var där och jag blev hänförd. Lokalen verkade hur stor som helst, med trappor och rum vart man än tittade. Ljuset var dunkelt och softat, dom spegelprydda väggarna bidrog till en känsla av exklusivitet och väl vid baren kunde jag inte göra annat att beställa min stora stark med lite darr på rösten. Med varsitt ölglas i handen begav vi oss sedan in till själva konserthallen för att vänta in spelningen.
Gigantiska, rödbelysta kristallkronor i taket gjorde att hela salongen var insvept i ett slags trollskt ljus som fick folkhavet av minglande människor att skimra i rödrosa - något som tillsammans med Elly Jacksons hårfärg passar väldigt bra i sammanhanget eftersom artistnamnet La Roux betyder ungefär "den röda" på franska. Personerna som kommit för att se La Roux den här kvällen var väldigt medvetna människor, det syntes. Hos killarna körde man lite kortare hår på sidorna och lite längre där uppe, självklart kombinerat med glasögon för den kompletta intellektuella looken. Tjejerna var bara allmänt snygga.
Något som gav extra krydda till konsertupplevelsen var fyra särskilda personer som stod framför oss i publiken.
Dels hade vi dom två väldigt överförfriskade pojkarna som dansade hej vilt i en privat mochpit konserten igenom. Den ena av killarna sneglade bakåt varannan sekund och fyllelog mot mig som för att kolla vad jag tyckte om hans dansstil. I och för sig kan jag omöjligt veta om han kollade på mig eftersom jag aldrig tittade honom i ögonen, men eftersom hans bakhuvud upptog ungefär hela mitt synfält kunde jag liksom inte missa att känna mig betraktad.
Sen hade vi dom två fjortistjejerna som tvinnade varandras hår med fingrarna och åmade sig mot varandra. Deras ögonfransar var kolsvarta spindelben och finns det verkligen folk som förstorar läpparna när dom bara är arton?
I dagens kulturdel i DN har Fredrik Strage recenserat spelningen. Där går han på om att Elly Jackson, sångerskan i bandet, har en torr, platt röst och han kallar henne en "själlös nästäppa". Jag gillar både hennes röst och låtarna. Men jag kan nästan hålla med om det där med själlös. Mellansnacket mellan låtarna begränsade sig till högst några meningar och uppe på scenen gjorde hon visserligen coola dansmoves i sin guldjacka, men med blicken fastnaglad i golvet. Jäkligt nonchalant på något sätt, fast det är väl antagligen en del av hennes image.
Jag - en kvinna i farten
Jag ser fram emot att gå på konsert ikväll. Kul att se lite folk för en gångs skull, liksom. Faktiskt.
