Matil

Jag känner att jag bloggar lite dåligt för tillfället. Inte för att jag gör något annat direkt. Mest bara det gamla vanliga: sover alldeles för länge, går upp utan att hinna äta frukost, springer till bussen och åker till skolan alternativt jobbet, sitter av alternativt jobbar de nödvändiga timmarna, åker hem, äter näringsfattigt mellanmål, är som vanligt sjukligt trött och däckar framför tv:n, kollar på någon dålig amerikansk kriminalserie och fastnar framför det ännu sämre programmet som kommer efter bara för att jag inte orkar resa mig upp ur soffan, reser mig till slut upp med en sista kraftansträngning och får en hastig depression för att jag inser att jag har slösat bort ännu en dag i mitt liv (och att jag måste släcka alla lampor och borsta tänderna), lägger mig i sängen och slösurfar en stund på datorn när jag egentligen har tänkt vara duktig och läsa en god bok, och släcker till slutd sänglampan åtminstone två timmar efter tiden jag siktade på när jag satt vid tv:n. Puh. Det där lät verkligen sjukt tråkigt. Man kanske skulle ta och skriva en roman om det. Få en guldpalm eller augustpriset. Jag tänkte mig att den skulle heta "människor utan betydelse".

Tittarsiffrorna, eller besöksstatistiken om man så vill, på min blogg har dalat. Tycker att det är djupt sorgligt att massa (två, tre stycken kanske) människor uppenbarligen notoriskt har börjat strunta i att titta in här. Om jag ska lyckas med att försörja mig på bloggen måste vi ju alla hjälpas åt. Hur ska jag annars kunna bli eknomiskt oberoende så att jag kan köpa ett hus på landet och ha mitt eget miniskansen? Ett första steg skulle kunna vara att ni tittar i ert kylskåp och ser efter om ni hittar någon gudsförgäten kålrabbi eller gammal brödkant, och sedan skickar det till mig så att jag överlever tills imorgon.

Sen har jag hört att det ska vara rätt populärt med bilder på bloggen. Det skrev jag förra året också vid något tillfälle och postade en den fulaste bilden jag kunde hitta på mig själv, men jag kommer inte ihåg om det var fler besökare som återkom för det. Anyway. Ger det ett försök till.  
 


Idag i solen var jag glad.


Sen blev jag lite tankfull.


Nu ska jag ut med hunden. Hejdå.

När jag blir stor ska jag se ut som/bli Scarlett Johansson.




Eller kanske Drew Barrymore.




Eller varför inte karaktären Callie i Grey's Anatomy?



(Och ja, på min dator har jag en hel mapp med bilder på snygga tjejer som jag vill vara alternativt planerar att se ut som alternativt tycker är perfekta i allmänhet.)

Hatar den där hudproduktsreklamen som går på tv där en kvinnoröst säger något i stil med "det här är en hudkräm som gör huden len" och sedan bestämt lägger till: "inget annat", bara för att man som potentiell köpare ska förstå att här handlar det minsann om ett företag som varken förskönar eller ger falska förhoppningar. All cred till dem för det. Men jag kan inte hjälpa att varje gång jag hör det där "inget annat" så dör någonting inom mig. 

Jag som vill se skrattande fotomodeller med persikohy och höra en leende röst lova guld och gröna skogar. Jag som vill känna att om jag köper den där krämen, då, då kommer jag äntligen att bli allt det där jag egentligen vill vara. Men med det där "inget annat" slår de på en sekund hål på mina rosaskimrande förhoppningar och drar mig tillbaks till den bistra verkligheten. Jag lever på min föreställning om att sådant som quickfixar faktiskt existerar. Kan inte du barska kvinna ens låta mig få drömma lite?

En kräm är tydligen bara en kräm. Inget annat. Och hur är det då med alla andra saker om man ska gå enligt det påståendet? En stol är bara en stol - inget annat. Ett liv är bara ett liv - inget annat. Om man är död så är man död - inget annat. Jag är bara jag - inget annat. Deprimerande. Jag skulle aldrig köpa den där krämen.

Ibland när andan faller på och jag får lust att vara en språkpolis som värnar om svenska språket kan det hända att jag funderar på saker. Som till exempel varför CDON.com har döpt sin hyrfilmstjänst till "Video On Demand" och inte "Hyrfilm". När man söker på "hyrfilm" på deras hemsida får man inte en enda träff, vilket är lite frustrerande för sådana (läs: mig) som är knaggliga på engelska. Jag frågar mig också varför Alvedon kommer i "pocket pack" och inte fickförpackning, samt varför fåret i Tele2-reklamerna pratar på snabb och för mig lite för svår engelska trots att reklamen är gjord för Sverige. 
   Även om jag självklart förstår känner jag mig på något sätt exkluderad från målgruppen när hela budskapet är på engelska. Jag blir ointresserad och slutar att lyssna; utgår omedvetet från att reklamen inte är för mig. Jag förvandlas till en andra klassens medborgare som inte riktigt hänger med i högstatusspråket. Blir trött på att det verkar vara ett allmänt antagande att alla svenskar pratar engelska lika bra som infödda. Good day.

Tidigare ikväll plingade en pojke som sålde tulpaner åt sitt fotbollslag på vår ytterdörr. Han frågade om jag hade mina föräldrar hemma. Det tyckte jag var roligt. Jag sa så hjälplöst och mindreårigt jag kunde att nej, jag är alldeles ensam hemma. Och har tyvärr inga kontanter. Sedan stirrade jag ner i hans tulpanhink och fick dåligt samvete av de ynkliga buketterna. "Men kom gärna  förbi en annan dag" la jag till för att han inte skulle bli ledsen. Ärligt talat tror jag inte att han brydde sig ett dugg.

Apropå googling av tulpanbilder har jag kommit på att jag gillar tulpanbilder. Varför i hela fridens namn har jag aldrig googlat tulpanbilder förut? Kanske skulle det kunna bli min nya hobby. Odla, fotografera och måla tulpaner. Jag skulle kunna behöva en hobby. Tulpaner all over the place. Göra tulpaner i papier maché.