Matil

Två saker som jag behöver väldigt mycket men som  inte har någon som helst koppling till varandra är vantar och en papperskorg. Båda lär ju finnas på Åhléns. Så jag tror att jag åker och köper vantar och en papperskorg. Igår frös jag händerna av mig när jag var ute med hundarna, jag led verkligen. Två koppel att hålla reda på med stelfrusna fingrar som skiftade i vitt, rött och lila, utan möjlighet att ens kunna värma ena handen i jackfickan. Så jag drog upp rocken tätare kring halsen och traskade vidare. Jag har visserligen ingen rock utan en vanlig mörkblå dunjacka, men jag läste den där formuleringen i en av min brors fantasyböcker och tyckte att den var för fin för att inte användas. 

Men först kaffe och utgång, dvs koppelparty, med hundarna. By the way, apropå det där med att värma händerna så funderar jag på om jag ska köpa tumvantar eller fingervantar eller kanske rentav ett par gedigna skinnhandskar. Jag kommer inte ihåg var jag står i skinnfrågan men magkänslan säger att det är dåligt och att man måste skämmas om man köper det. Men det är fint med svarta skinnhandskar, och dom i syntetiska material ser så..syntetiska ut. Jag får se.  

 

Himla meningslösa blogginlägg. Vad är grejen med att blogga och skriva ner vardagliga funderingar som inte når djupare än en millimeter ner i havet? Bekräftelsesökande i en tid där man får kämpa för att märkas? Bekräftelsesökande i ett liv med för lite bekräftelse? Strävan efter att bli uppmärksammad av någon, vem som helst. Tidsfördriv när man inte har någonting att göra? Kanske vill man visa att man faktiskt är mer än den halvstirriga eller inneslutna person man ofrivilligt blir bland andra människor. Kanske. Att det bakom det där till synes korkade, tomma och nervösa finns något mer, något som i sina bästa stunder skulle kunna liknas vid tankar och reflektion. Konturen av en personlighet. Eller så kanske man bara tycker om att skriva men har för dålig fantasi för att hitta på historier. Och lite för fattigt språk för att kunna formulera sig sådär målande som man önskar man kunde. Men vad vet jag.   

Sitter och slentriantittar på P3 Guldgalan och det är "Anders och Måns"-Anders som är värd. Förlåt, men jag HATAR honom. Jag hatar i och för sig "Anders och Måns"-Måns också, samt alla deras program. Har aldrig fattat grejen. Vad är det som är så kul med en människa som verkar grunda sin rolighet på att stå och prata bebisspråk? Modig grej att förlita sig på då jag aldrig sett honom göra något annat.
 
Nu kom visst Kitty Jutbring och några andra upp på scenen för att dela ut något pris. När jag ändå håller på kan jag ju säga att jag inte gillar henne något vidare heller. Alls. Förut innan jag hade sett så mycket av henne verkade hon helcool med sitt fina hår och sköna stil. Men inte nu längre. Så den gemensamma nämnaren för personerna som irriterar mig verkar vara att dom pratar bebisspråk. Måste försöka tänka ut lite fler personer som pratar bebisspråk och känna efter om jag ogillar dom också. Mycket troligt.

 

     


Edit: Jag gillar visst Kitty. Hon skriver bra krönikor.

Alltså, tjejgym. Om det fanns såna, eller i alla fall tjejavdelningar, skulle jag nog gymma oftare. Ja, oftare än de noll gångerna i veckan/månaden/året jag gymmar nu alltså. Men om det finns tjejavdelningar måste det ju självklart finnas killavdelningar också. Motiveringen från gymmet är att man vill skapa "en fristad från den i media och reklam utbredda exponeringen av kvinnor med sexuella övertoner och med stereotypa förhållningssätt kring utseende, uppträdande och skönhetsideal." Som om det bara är tjejer som kan känna sig besvärade av det andra könets närvaro när man tränar, och inte tvärtom? Som om det bara skulle vara tjejer som faller offer för de stereotyper och könsroller som media skapar? Konstigt tänkt, JämO. Läs mer här.
 
Btw, normal tid man sitter och skriver på..