Matil

Jag betraktar mig själv utifrån och kan inte låta bli att hånskratta åt mina patetiska försök att få det som jag lever att se ut som ett liv. Att försöka springa på bensköra, kanske rentav amputerade, ben resulterar naturligtvis bara i tragiska dödsryck. Ändå haltar jag vidare, planlöst. Rabblar för mig själv i huvudet, som ett mantra som kan riktas mot egentligen vem som helst i mitt liv: "jag sa aldrig att jag var normal". Hör ni det. Jag har aldrig någonsin utgett mig för att vara normal. Vilket betyder att jag inte ställas tills vars. Blir så oerhört frustrerad när människor av någon underlig anledning verkar ta mig för en normal tjej. Fattar ni inte att ni bara kommer att bli besvikna?

Hej.

Funderar på att byta min profilbild på Facebook till en mer normal sådan. Som den ser ut nu så kan ju faktiskt folk få uppfattningen att jag är en tavla. Så vill vi inte ha det. För jag är väl en människa? Antagligen uppfyller jag inte alla kriterier, men ändå.

Funderar även på att masa mig till frisören snart. Håret bara hänger. Släpar i golvet. Och den gråa utväxten gör mig deprimerad. Jag förstår mig verkligen inte på folk som går till frisören och bara klipper topparna eller tycker att de har gjort en drastisk förändring när de har fått en liten uppklippning. När jag väl går och klipper mig är det för att jag är så trött på mig själv och mitt utseende att jag inte står ut längre. Det är oviktigt om frisyren bli finare än innan - det är förändringen som är viktig. Minst en decimeter ska det klippas. Gärna annan hårfärg också. Bara jag slipper känna mig som den jag var innan. Visst går det upp för mig efter några minuter att jag trots ny frisyr fortfarande är exakt samma människa inuti, men minuterna fram tills den bittra insikten brukar vara riktigt uppfriskande.

Idag råkade jag skicka ett mail till min 60-årige, manlige föreläsare som började med raden "Hej Evelina!". Istället för att vidarebefordra den rättade hemuppgiften han just hade mailat mig till min grupparbeteskompis hade jag alltså råkat skickat min kommentar till honom själv. Jag är djupt tacksam för att jag valde att vara kortfattad och framförallt för att jag inte skrev någonting om honom. Om det hade varit på det viset hade jag helt enkelt antagit att mitt liv var en dålig high school-film och aldrig vågat se honom i ögonen mer. Men att tilltala en professor med ett flicknamn.. Ännu en sak att lägga till meriterna.

Försöker peppa mig till att plugga inför tentan på torsdag till ljudet av Cotton Eyed Joe. Tänker dock bara på gympan i lågstadiet där vi, om jag minns rätt, alltid dansade armkrok som galningar till just den här låten. Pinsamt vad ung och dum man var när man var åtta år, alltså.

Men kan jag sluta och skriva onödiga saker i en onödig blogg? Eh. 

Igår började en tant prata med mig om den förfärliga halkan. Jag skulle se upp, för det var nämligen väldigt halt på tunnelbaneperrongen. Dagen innan hade hon halkat när hon skulle gå ner för en trappa. En man i en bil som såg det hade propsat på att köra henne ända till Vällingby Centrum dit hon skulle, men allt hade gått bra och hon ville trots allt klara sig själv. Men broddar, sa hon, det borde verkligen alla använda. Det var en rätt söt tant. Men det hindrar mig inte från att undra vad det är för hjärnförändring som gör att så många gamlingar verkar älska att prata med främlingar. Det där med att det skulle vara på grund av att dom är ensamma går jag helt enkelt inte på.

Fick just en obeskrivlig lust att stänga ner min facebook, deleta min blogg och gå under jorden. Den känslan kommer med jämna mellanrum. Jag står mig själv upp i halsen. Antagligen räcker det med att städa rummet och slänga lite gamla kläder - få lite lebensraum. Men sådant jobbigt får vänta till någon annan dag. Och apropå begreppet "lebensraum" är displayen på vår nyinstallerade diskmaskin på tyska. Det tycker jag är lite småroligt.

Det finns inget rinnande vatten i vårt hus. Vi märkte att vattenstrålarna var misstänkt svaga redan igår, men idag var det helstopp. Och jag måste duscha. Så jag håller mig kvar i sängen så länge som möjligt för att slippa konfronteras med det hemska faktum att jag måste tvätta ansiktet genom att använda vatten från en plastbunke och att vattnet faktiskt inte räcker till något duschaktigt. Det blir nog till att bara vaska av sig, vilket är ett uttryck och en aktivitet jag verkligen hatar. Primitvt, kallt och ofräscht. Ja.