Matil

Jag har varit dålig på att blogga på sistone. Inte uppdaterat på hela fem dagar. Jag förstår om ni, mina trogna läsare, sliter ert hår av frustration.



Nästa onsdag kommer jag att vakna upp på en annan kontintent. Närmare bestämt i Thailand. Ja, om allt vill sig väl alltså, med flygresa och så. Fast jag antar att det inte tjänar någonting till att gå och oroa sig. Den eventuella kraschen kommer nog inte att bli mildare bara för att man oroade sig lite extra dagarna innan.. Men det känns ändå lite läskigt att flyga så långt, och länge. Jag är ju ändå bara en liten svensk som för första gången (bortsett från kanarieöarna) ska resa från det trygga Europa. Där jag kommer ifrån går det ju isbjörnar på gatorna och marken är täckt av snö. Det vet ju alla. Svenskarnas mentalitet har påverkas starkt av det ständiga mörkret och kylan, vilket har resulterat i att vi isolerar oss och aldrig pratar med främlingar. Men tro inte att jag kommer lämna mitt karga sinne hemma i Sverige bara för att jag beger mig till sydligare breddgrader. Jag ska nämligen inte prata med någon. Jag kommer bosätta mig i en solstol med parasoll och inte röra mig ur fläcken på två veckor. Låta den thailändska värmen tina upp min kropp och få en sån där läckert solkysst kropp som Gisele Bündschen i någon reklam. Mitt tema för resan kommer vara slappa, slappa och åter slappa. Kanhända följer jag med på någon utflykt om någon familjemedlem insisterar. Men då ska det vara till en apfarm där man får klappa apbebisar.

Eh, och dom senaste dagarna har jag sett två filmer. Illusionisten och Pans Labyrint. Båda två var riktigt bra, precis mina typer av filmer. Historier man sugs in i vare sig man vill eller inte och skådespelare som gör att karaktärerna känns som allt annat än just skådespelare. Men som vanligt känner jag mig lite för osmart för att greppa vad historierna egentligen handlade om på riktigt. Om jag ska förstå den underliggande handlingen, bortom det konkreta som händer i tv-rutan, måste jag se en film mer än en gång. Sån är jag.   

Imorgonbitti kommer massor av människor runtom i Sverige bänka sig i närmaste gymnasieskola för att skriva högskoleprovet. Det är väl egentligen det enda sättet för mig att komma in på någon utbildning med relativt högt snitt. Om jag nu skulle vilja det.. Men jag ska inte göra det, provet alltså. Jag gjorde det hösten 2007 - för två år sedan - och om jag gör det en gång till så är det för att satsa rejält och försöka få ett riktigt bra resultat. Men för tillfället pallar jag helt enkelt inte, som sagt. Plus att jag är så väldigt extremt rädd för att få ett mycket sämre resultat än förra gången. För vad skulle det betyda? Att jag har gått och blivit dum i huvudet sen sist?

   

Igår var första gången på evigheter som jag var ute på krogen, och stället som besöktes dagen till är var nattklubben Grodan på Sveavägen. Om kvällen kan man väl sammanfatta att det mest var en enda lång..kö. Kön utanför ringlade lång, och väl framme vid repen trängdes folk som grisar på väg till slakt. Buffliga, armbågande och alldeles för långa kids som tjoade för att få vakternas uppmärksamhet. Kändes som om jag nådde dom flesta till midjan ungefär. Väl inomhus kändes tumultet och trängseln utanför helt oproportionerlig. Vad var det folk egentligen varit så invriga att komma in till? Kö utanför, kö till garderoben, kö till toaletten - ingen av dem kortare än en halvtimme. Och själva lokalen hade den där sterila och opersonliga touchen med stort dansgolv och högt i tak, vilket aldrig riktigt fallit mig i smaken. Lite för mycket högstadiemegadiso-feeling. Trés trevlig kväll i övrigt med sällskap, tacos och så vidare, men nästa gång - det blir väl om ett halvår  eller så - faller nog valet på ett annat (jag vet inte, kanske lite..gemytligare?) ställe. 

Klockan 06.15: stänger ytterdörren bakom mig och möts av onsdagsmorgonens iskalla andedräkt. Höjer blicken och bländas nästan av måne och stjärnor som lyser på en mörkt djupblå himmel. Bara en liten turkos rand vid horisonten skvallar om att solen faktiskt kommer gå upp idag också. Och nu är det lika mörkt igen. Crazyness beyond compare, men jag antar att det bara håller på att bli vinter eller något.

Fortsätter att tänka på vad jag ska göra. Som vanligt har jag ingen aning. Intalar mig själv diverse saker. Du är fortfarande hur ung som helst. Behöver varken känna dig misslyckad eller stressad. Du är inte alls dum i huvudet - du är smart! Jag lyckas inte övertyga mig.

Idag kom Markus Krunegårds två skivor ut, om jag inte minns fel. Jo, 14:e tror jag faktiskt att det stod någonstans. Hoppas låtarna är upplagda på iTunes eller Spotify by now.

Knak i axeln och tankar på vad som ska hända nästa år.

Helst vill jag bara överlåta alla beslut som gäller mitt liv till någon annan. Varsegod, det är bara att bestämma. Om ni råkar känna någon som har lite engagemang, vilja eller tankeenergi till övers så tar jag tacksamt emot det. För här finns ingenting.

Har ni någon gång önskat att ni hade ett sådant där gammalt fickur man kan stoppa tiden med? Jag har hört att de finns på riktigt. Om jag har tur kanske jag får synd något mässingsfärgat gömt bland jord och höstlöv någon dag. Jag blir alldeles stressad av tiden som går. Tick tack, tick tack. Och innan man vet ordet av har bladen börjat gulna. Igen. 

Ge mig bara en månad, i en avstannad värld. Där virvlande löv fångats blixtstilla i luften och där en kostymklädd man på gatan stelnat mitt i en rörelse. Måste hinna..landa. Men jag skulle aldrig landa. Jag skulle bara fortsätta skjuta upp alla beslut, sova och kolla på dåliga tv-program (varifrån de nu skulle sändas om resten av världen stannat). Svejs.

Idag har det varit strålande solsken, och jag slutade redan tolv. Med andra ord rätt bra förutsättningar för en..bra dag. Men vissa saker irriterar trots fint väder. Till exempel att den efterblivna somaliern/gambianen som packar varorna i hemtjänstkassan jag sitter i om mornarna fortsätter med att envisas med att vi ska äta lunch tillsammans. Jag förstår inte om han skojar eller är allvarlig, så jag försöker skratta bort det samtidigt som jag är tillräckligt artig för att han inte ska kunna bli ledsen om han nu mot alla odds är seriös. Det är en balansgång. Han pratar så tyst så att jag sällan riktigt hör vad han säger. Ibland orkar jag inte fråga vad han sa ännu en gång så jag bara hummar och ler.     

Ingen bild, men det var bäst ljud på den här.

Jag funderar på att skaffa en kanin. Jag är ingen nybörjare, för all del, tro inte det. Jag har haft många kaniner genom åren. Sedan jag och min syster sex år gamla blivit lovade en hund men istället fick varsin kanin har vårt hem aldrig någonsin varit kaninfritt. Dom små långörade varelserna har kommit och gått, konstellationerna har skiftat och burar har köpts eller ställts undan. Min första kanin var en liten fläckig sak som fantasifullt nog fick heta Fläcken, och samtidigt köpte Mikaela "dvärgväduren" Nikolina som växte upp och blev bra mycket större än någon kunnat ana. Men sex år.. fattar ni hur liten man är när man är sex år? Och där gick vi och kånkade runt på våra stackars kaniner och fick lära oss av misstagen hur man bäst bar och klippte klorna. Tänk, dom fick till och med följa med och agera påskharar i en korg när vi gick påskkärringar.

Just nu finns det fyra kaniner hos oss: Lillemor, Doris, Rutger och Elvis. För er som är nyfikna är Doris och Rutger helsyskon (fast från olika kullar) och Lillemor är deras mamma. Jag skulle för egen del dö av tråkighet av sådan här information på någon annans blogg, men hur som helst.  

Så - egen kanin? Visst skulle jag ju kunna ägna mig åt dom vi redan har, men jag vill ha en egen liten skutt. Den ska bo inomhus och bli tam, till skillnad från dom vi har nu, som bor utomhus.

Kaninprat, kaninprat, kaninprat.. Man kanske skulle ta och gå och lägga sig istället? Visserligen är jag ledig imorgon, som alla måndagar, men jag ska ju träna och då kan det ju vara en fördel att inte vara så trött att man snavar på rullbandet och kastas in väggen.

Ursäkta, men sedan när började Criminal Minds ha cliffhanger-slut? Jag trodde själva definitionen av amerikanska enntimmeskriminalserier var att varje avsnitt bestod av ett fristående fall som sen löstes på slutet? Så döm om min stilla förvåning när slutscenen av Criminal Minds idag var att FBI-människorna hade hittat till gärningsmannens hus, dom går in i ett rum och finner en sängliggande man, varpå en av poliserna säger "är det här vår gärningsman?". Och plötsligt blir bilden blir svart och fram träder vita bokstäver som formar orden "to be continued", och den sedvanliga mystiska slutvinjetten börjar spelas. Jag känner mig..lurad. Kan det inte börja stå i programinformationen om programmet ifråga har to be continued-slut eller inte? Hmpf.´