Redogörelse
Idag var jag på stan och köpte studentpresent åt min plötsligt väldigt stora kusin som tar studenten i dagarna. Passande nog körde ett studentflak med hoppande ungdomar och dunka-dunka-musik förbi precis som jag promenerade nerför hamngatan. I samma riktning några hundra meter bakom kom en polisbil med påslagna siriner. Mer kan jag tyvärr inte säga. Jag gick nämligen in i en inredningsbutik mitt emot NK och köpte en salladsskål med ärtgrön insida.
Annars då? Inget speciellt.
Eh, alltså.. Nyss så freakade min pekplatta eller vad man ska kalla det ur och förstorade hela skärmen gånger hundra utan att pekpilen rörde sig ett dugg när jag försökte. Nu fungerar det igen. Lika bra att publicera inlägget fort som attan. Hoppas det blir bra, det här med datorn. Mobilen gick ju sönder förra veckan. Jag kan slå vad om ungefär hundra miljoner att det är en vattenskada. Fast jag har liksom aldrig utsatt den för vatten. Mer bara haft den på handfatet när jag duschat. Jävla skitmobil. Nu använder jag en uråldrig mobil som låg bortglömd i ett skåp. Det är också en jävla skitmobil. Navigeringsknappen funkar knappt. Nu freakade pekplattan igen.
Konstigt inlägg.
Musik
Lyckades just formulera för mig själv att jag tycker om lugna, sorgliga låtar med elbas och fioler. Ett vinnande recept för mig, kan man säga. Både "Jag vet vilken dy hon har varit i" med Håkan Hellström och "The New Boy" med Mando Diao innehåller de ingredienserna. Jag tycker att det är skönt att kategorisera mig själv och bena ut vem jag är, även om det bara gäller något så trivialt som musiksmak. Man känner sig liksom lite skarpare i konturerna.
Zero
Jag verkar inte kunna bestämma mig för om den här bloggen ska innehålla så kallade "kvalitetstexter" (föreställ er med överdimensionerade citationstecken) eller om den ska få fungera som soptunna och stå för logistiken av mina töntiga, ogenomtänkta tankar för stunden. Just nu verkar den vara bådadera, om jag nu alltså skulle tillåta mig att vara så kaxig att jag vågar nämna ordet "kvalitet" och "mina texter" i samma mening. Dock tråkig diskussion. Men nu: soptunna.
Efter dagens i och för sig rätt korta pluggkväll drar jag slutsatsen att det verkar gå åt 1,5 liter Coca Cola Zero per ungefär trettio ord när jag skriver. På två timmar. Långsamt och kissnödigt - ja. Samt med rätt krystat resultat. (flackar med blicken och ler nervöst på grund av ordvitsen). Godnatt för ikväll.
Mingel
Bezta kompisar.
Stockholms stolpskott
De senaste dagarna har jag noterat mänsklighetens förfall oftare än vanligt. De verkar poppa överallt numera, människorna som uppenbarligen saknar antingen sunt förnuft eller uppfostran. Kanske är det våren. Kanske är de bara jubelidioter. Oavsett vill jag bara lugnt och stilla fråga hur de egentligen tänker.
Igår satt jag på bussen på väg hem, och i sätet snett bakom mig på andra sidan mittgången sitter en tjej i 15, 16-årsåldern. Hon är lite punkaktigt klädd men verkar annars hel, ren och rätt normal. Hennes kompis sitter i sätet precis bakom mitt och de pratar hjärndött tonårssnack om sina kvällsplaner, vilket i och för sig är tillåtet. Men i högra ögonvrån noterar jag plötsligt hur hon böjer sig fram och verkar lägga en loska på golvet. Fast jag är inte riktigt säker, så jag sitter uppmärksamt och väntar på att hon ska göra det igen. Och det gör hon. Den här gången hinner jag se. Sakta, en långsam spottsträng rakt på bussgolvet. Jag stirrar undande på henne för att låta henne förstå att de flesta människor inte uppskattar att sätta fötterna i andras spott. Blicken som möter min är svartsminkad och uttryckslös. Men jag vet att hon har fått mitt ordlösa meddelande och jag låter blicken åter falla ner i min Metro. Därför blir jag väldigt förvånad när hon bara någon minut senare böjer sig fram och skickar ned en tredje loska mot golvet. Själv sitter jag tyst och tittr in i stolsryggen framför. Knogarna vitnar bara en aning.
Det är väldigt sällan jag säger till i sådana här situationer. Det ligger också väldigt långt bort att jag skulle påpeka att de två ungdomarna på tunnelbanan idag kanske borde ta ned sina smutsiga skor från sätet framför, eller att säga till kvinnan som skalade apelsin på tunnelbaneperrongen och sedan i princip kastade skalet över axeln att ursäkta, du tappade faktiskt något. Nej, sådant där håller inte jag på med. Jag sitter så mycket hellre arg och knäpptyst och formulerar orden i huvudet istället.
Strangers
Jehovas
Rosaskimrande fast tvärtom
För att ytterligare ägna tankarna åt annat passade jag på att överföra lite bilder till datorn. Risken är stor att de kommande inläggen blir lite utav en bildfest. Men man vet aldrig. Här kommer i alla fall några bilder från igår när jag försökte göra allt annat än att plugga. Och vad passar bättre i just sådana situationer än att samla ihop alla rosa saker man har, göra passande installationer och fota dem?
Vardagshyckleriet
Ingen kan väl ha missat att Sveriges alla kor snart släpps ut på grönbete. I tidningarna, på mjölkpaketen, ja överallt, står det om denna tydligen överväldigande upplevelse att se ett gäng krumbuktande kor springa ut ur sin ladugård. Och enligt mellanmjölkspaketet var många av gårdarna också redan fullbokade, så nu gällde det tydligen att vara först till kvarn om man ville knipa en sådan där åtråvärd plats. (den nya raden är btw inte mitt eget påhitt - bloggen är knasig och gör så av sig själv)
Jag ska inte säga att jag inte skulle tycka att det var roligt att stå utanför staketet och och se de där glada korna. Mitt favoritintresse är ju för guds skull att titta på djur, oavsett art. Men något känns ändå skevt när det framställs som ett familjejippo att titta på kor som - självklart - blir överlyckliga när de äntligen får gå ut i friska luften efter att ha hållits inlåsta en hel höst, vinter och vår.
"Titta vad glad kossan är!", "Oj, vad fort de springer ut". Ja, hur fort skulle inte du springa om du hade varit inlåst i ditt eget hus sedan oktober förra året?
Jag kan inte hjälpa att jag skulle känna mig respektlös om jag stod där och tittade på kossorna. För att inte säga hycklande, även om det kanske låter lite väl magstarkt. Inte nog med att vi bestämmer att ni ska vara inlåsta större delen av året - när ni finally släpps lösa ska vi dessutom stå och peka och skratta och anse oss ha rätten att njuta av det.
När jag tänker efter är "hycklande" å andra sidan mitt mellannamn. Utan ett par rejäla skygglappar och en lagom dos dubbelmoral i vardagen skulle mitt samvete antagligen inte må särskilt bra. Låt mig ge er två exempel på min utomordentliga karaktär.
Jag blir ledsen i själen när jag går in i en djuraffär och ser några undulater sitta och trycka i en alldeles för liten bur. När jag däremot är i affären och ska köpa ägg likställer jag äggpaketet med vilken läskflaska eller mjölpaket som helst. Visst tar jag alltid ett paket där jag ser att det står "frigående","krav" eller "ekologiskt" på förpackningen, men längre än så försöker jag att inte tänka.
Och det här med att folk jagar djur i skogen för nöjes skull tycker jag är oerhört provocerande, rentav sjukligt. Att finna nöje i att jaga ett skräckslaget djur med hundar för att sedan döda det (även om det dör ögonblickligen) borde absolut vara olagligt. Ändå plockar jag skamset på mig det där 400-gramspaketet köttfärs som med all säkerhet kommer från en väldigt plågad ko, och gör mitt allra bästa för att låtsas som om det inte alls är ett dött djur jag har i matkorgen.
Bekvämligheten och vanan har segrat över samvetet, igen.
Spyr på hela världen och dör långsamt
I soffan framför tv:n nuddade jag som hastigast vid tanken på att titta på Babel. Jag valde kanal 5 och Jobbjägaren istället. Ni vet det där programmet där en väldigt rödhårig kvinna med sönderrökta stämband coachar (andra) dysfunktionella människor till att få ett jobb. I kvällens avsnitt kunde jag verkligen identifiera mig med en av personerna som jobbcoachen hjälpte. En 19-årig tjej med minimal ansiktsmimik och oerhört bitter uppsyn som inte verkade anstränga sig ett enda dugg för att vara trevlig när chefen från företaget hon hade sökt jobb på ringde upp henne och erbjöd henne deltidstjänst. Hon lät rentav väldigt cynisk och nedlåtande, även om jag inte tror att hon var medveten om det. Hon utstrålade rent hat mot omgivningen. Det var faktiskt rätt underhållande att se jobbcoachen som tvingades uppmuntra varje livstecken hon gav ifrån sig och besvara hennes genomgående socialt missanpassade beteende med idel överslätande skratt. Hehe. Mitt eget skratt fastnade lite i halsen, men vad gör det.
Tv-kvällen avrundades med det sista avsnittet av panelprogrammet "Inför Eurovision", där en panel bestående av Sarah Dawn Finer, Lotta Engberg, Christine Meltzer, Andreas Jonsson och en finsk schlagerkille kommenterar och betygsätter alla 124239 låtar som ska medverka. Eller något. Men väldigt trevligt program det där, måste jag ändå säga. Har sett alla fyra delarna. Känner mig som en i panelgänget nu. Kan sjunga refrängen i Bosnien-Herzegovinas bidrag i sömnen och har på känn att Moldaviens bidrag kommer att komma på exakt 34:re plats. Nej, inte riktigt. Men godnatt.
Godnattsaga:
Sitter i min alldeles för stora gungstol och dinglar med benen. Väntar på någon, men jag minns inte vem. Tittar hålögt på den gigantiska klockan som hänger på väggen. De tre svarta visarna går alla moturs och är lika långa och lika tjocka. Dregglar lite. Jag glider av gungstolen, slår bakhuvudet i heltäckningsmattan och hasar till ett angränsande arbetsrum. Där finfördelar jag min hjärna i en stor äggskivare/köttkvarn som först delar hjärnan i fina strimlor på längden, sedan på tvären och till sist på höjden. Efter den proceduren är det enda som återstår tusentals små millimeterstora hjärnkuber i en liten hög. Nästa steg i receptet är att knåda ihop hjärnkuberna till en befintlig hjärna och stoppa in den i kraniet igen. Lite ommöblering kan vara bra ibland.
Oroligt
Okej, det här är ett fedt onödigt inlägg, men jag måste ändå få ur mig att jag är djupt besviken (nåja) över att karaktären Ove Sundberg (Solsidan) tydligen ska vara chefen i svenska "The Office" som håller på/ska spelas in. Men blä. Jag har sagt det förut och säger det igen: hatar Solsidan och hatar Ove. Är det hela något genialiskt skämt i vilket sensmoralen är att man faktiskt aldrig blir av med Ove Sundberg? Det verkar inte bätttre.
Nattens gemenskap
(Hoppas att det gick fram att jag refererade till Johan Klings roman i förra inlägget. Är lite osäker. Och för dem som inte har hört talas om den boken så kan jag erkänna att jag inte ska skriva någon roman med ett sådant namn. För övrigt var den ovan nämnda boken rätt slätstruken, vilket i och för sig inte är särskilt förvånande med tanke på titeln.)
Igår natt var jag ute på promenad. Klockan 03.08 stegade jag ut genom ytterdörren och fyrtio minuter senare var jag hemma igen. Promenader runt den tiden på dygnet är något jag varmt kan rekommendera. Runt tre, halv fyra-snåret på morgonen är det dessutom väldigt fin färg på himlen. Djupblå och med bleknande stjärnor samtidigt som horisonten har börjat skifta i turkost. Gatorna som ligger öde och fåglarna som har börjat morgonsjunga. I gryningsmörkret ser jag två små harar hoppa sida vid sida. Jag går så tyst och regelbundet som möjligt för att inte skrämma. Det lyckas.
Merparten av husen jag går förbi är nedsläckta, men i något enstaka rum här och där lyser en lampa och i ett annat glimtar en påslagen tv. Det känns fint att vi är några tappra själar som revolterar mot den politiskt korrekta dygnsrytmen. Där och då är vi medlemmar i samma gemenskap: nattens. Det känns bra med lite sällskap. Nattens andedräkt är kylig och uppfriskande. Sommarjackan värmer bra men händerna måste jag emellanåt stoppa i byxfickorna.
Märkligt prasslande i en buske och jag stelnar till. Kvistar knäcks och ut ur radhushäcken kommer en igelkott, vankande på sina pyttesmå ben, upptagen med nosen djupt ner i gräset. När jag rör mig antar den formen av en boll och stirrar argt på mig medan den väser. Efter några sekunders bedömning verkar den kategorisera mig som något ofarligt och pinnar vidare. Mot nya horisonter. Eller i alla fall nästa häck. Jag går de sista hundra metrarna hem och på vägen möter jag en katt. Den jamar till och slinker in bakom ett elskåp. Godnatt, kära du.
Och godnatt, natten. Vi ses snart igen.
