Matil

På tunnelbaneperrongen stirrar jag ner på en fast punkt bland betongplattorna, annars blir sammanhanget för stort för hjärnan. Känns det som. Jag är rädd att jag ser rätt knepig ut när jag står på det sättet, men så får det vara.
Råkar gå förbi något skyltfönster på stan, eller rättare sagt: jag tittar på min reflektion i varje skyltfönster jag passerar, och tänker "usch, vilken ful tjej" och "kanske ganska okej ändå" varannan gång. Det känns inte riktigt sunt. Jag inbillar mig att man kan ha meningsfullare saker och tankar för sig i den situationen.

Idag tävlar Anna Bergendahl i eurovision-semifinalen. Jag hatar att jag vet om det. Och jag hatar att jag kommer sitta bänkad, trots att jag kommer irritera mig till döds på dom dåliga bidragen. Istället borde jag sitta och skriva på min töntiga, meningslösa hemtenta i hjärnans biokemi. Även om det går dåligt för Anna så vinner hon i alla fall med hästlängder över hemtentan.
Jag är inte hungrig men jag har hört att man ändå ska äta. Det senaste jag åt var ändå en påse godis på 134 gram (man är väl ätstörd och vill kunna räkna ut kalorierna även om man inte har självdiciplin nog att begränsa dom). Nu får det bli en torr brödkant med ost till middag. Eller åtta.

Det går lugnt till hos mig ikväll. Tv:n är på, men ingen tittar. Jag sitter här i fåtöljen och roar mig med datorn. Elvis sitter i soffan och verkar lite rastlös. Eller, nu hoppade han ner. Elvis är en kanin. Som sagt, förutom att Elvis just nu springer runt på mattan går det lugnt till. Upp tidigt imorn. Så tidigt att jag borde ha lagt mig, kanske till och med somnat, för redan en timme sedan. Jag tror jag ska lyssna klart på Hannah Hellquists sommarprat som jag påbörjade på bussen på väg hem från jobbet idag. Jag har laddat ner det på min aajpod. Trots att jag började lyssna i eftermiddags kommer jag inte ihåg så jättebra, men hon sa en del vettiga grejer, den där Hannah. Kloka saker att skriva ner. Hennes bok Karlstad Zoologiska finns någonstans i någon bokhyllan, men jag har aldrig kommit mig för att ta upp den. Hannah har en rolig dialekt och verkar cool och lite annorlunda. Jag brukar läsa hennes krönikor i På stan och när jag tänker efter har jag verkligen lust att läsa hennes bok. Kanske imorgon. Men nu - godnatt.

Ofta när jag har en ledig dag skriver jag en lista över saker jag borde göra under dagen. Det är utan undantag tråkiga saker som jag har skjutit upp alldeles för länge, typ som att ringa om en räkning som sett knasig ut, beställa tid hos tandläkaren, betala räkningar eller hitta min mammas örhängen som jag lånade för en månad sedan. Ibland skriver jag också upp "säga upp mig från jobbet" som en punkt på listan, utan att egentligen mena allvar. Idag har jag varit ledig och vanan trogen gjordes en liten lista med att göra-saker. Lisatn har sett i princip likadan ut i flera veckor. Men idag har jag inte gjort en enda grej. Mest suttit vid datorn bara. Och planterat blomfrön i genomskinliga plastburkar. Men det stod inte på listan.

Om ni liksom jag läste Aftonbladet idag så vet ni att en matador blev spetsad av ett tjurhorn under en tjurfäktning häromdagen. Ja, det låter ju inte särskilt märkvärdigt, och om ni inte läste artikeln kanske ni tänker att sånt där händer ju varje dag. Läs den här om ni vill. Men - nu var det ju faktiskt inte så att tjuren spetsade matadoren på något vanligt ställe, typ som magen eller rumpan. Hornet ifråga gick rakt upp genom hakan och ut genom munnen. Det såg ut som om matadoren sträckte ut en gigantisk, grå spetsig tunga. Samtidigt som han knep ihop ögonen utav bara helvete. Det roliga är att när jag såg det här i tidningen tänkte jag direkt  att "Ha! Rätt åt honom!". Att showen som bygger på lagligt djurplågeri slutar med att tjuren - som är helt blodig av knivarna som blivit instuckna i ryggen - nästan dödar matadoren känns bara så himla rätt. Sen läser jag att "djuret avlivades sedan", som någon himla påföljd av att matadoren blev skadad. Ursäkta? Låt mig tänka, något känns fruktansvärt fel. Så dom vill ha..snälla tjurar? Typ som tjuren Ferdinand? Som inte kan försvara sig själva och som inte utgör någon fara för matadorerna? Snälla, lilla totalt sjuka djurplågarsport. Ni är inte bara väldigt elaka, ni är totalt puckade också.

Snart är det ju schlager-EM-final. Eurovision song contest. Men först massa semifinaler! "Inför schlager-EM" är mitt nya favoritprogram. Nej. Men det verkar däremot sändas ungefär hela tiden, så jag har liksom inte kunnat undgå att få ett hum om grejen. Men jag gillar den inte. Jag hejar inte ens på Sverige. Varje gång jag ser en pressbild på Anna Bergendahl blir jag arg. Låten är en fjösig (!?) prettosång sjungen av ett pretto. Intetsägande. Dessutom ser hon så oproportioneligt nyfrälst och euforisk ut när hon sjunger att jag vill örfila henne på kinden. För gosh, hur härligt kan det egentligen vara att bara sjunga en simpel låt, som dessutom inte ens är bra? Men jag skulle inte örfila henne hårt. Bara det som behövs för att hon ska komma ur den uppenbara psykosen. Anna, vi vill hjälpa dig!

Jag hyser lite hatkärlek till mitt bloggande. Jag tycker ju om att skriva. Det är KUL att bilda meningar. Helt enkelt en liten tillfällig egokick att låtsas att någon läser ens vardagliga pladder. Men det är också där skon klämmer. Efter varje inlägg föraktar jag mig själv för att jag håller på och lägger upp onödiga textrader till allmän beskådan, gång på gång. Som om någon brydde sig ETT ENDA DUGG. Som om jag tror att jag ÄR NÅGON. Varenda gång jag trycker på "publicera" känner jag mig rutten. Jag tror jag lever med föreställningen att jag som person är allmänt fel, och att jag därmed inte borde få dela med mig av mina tankar. Jävligt sjukt. Men, äh, jag vet inte. 

Ikväll, eller tidigare i natt om man så vill, studerade jag youtube-animationer av aktionspotentialen i nervcellen. Det ni. Och innan det blev det sex avsnitt av Big Bang Theory. Så med andra ord är jag en bra bit på väg att liksom huvudpersonerna i serien bli ett naturvetenskapligt geni. Socialt missanpassad behöver jag ju inte nämna, för där är jag ju redan i hamn. Big Bang Theory's popularitet tror jag dels beror på att serien bygger på ett ämne som ständigt är aktuellt för varenda människa på jorden, nämligen det sociala samspelet. För vissa är det något som är så självklart att dom aldrig reflekterar över det medan andra kan ligga sömnlösa för att dom helt enkelt inte blir kloka på alla ord, handlingar och gester som andra tydligen ser som en helhet men som istället framstår som ett psykedeliskt mönster (typ LSD). Omöjligt att utläsa. Jag tillhör den senare skaran. Därför är det så skönt att titta på Big Bang-nördarna som verkligen inte har någon social kompetens för fem öre. Dessutom är det väldigt roligt också.      

Lyssna noga nu. Läget är alltså som följer: 1) det är sjukt varmt ute. 2) om någon timme åker jag till skansen. Jag har nog inte varit på skansen på flera år. Ärligt talat är det aldrig någon som har velat följa med. Jag har frågat, men folk har alltså svarat nej rakt upp i mitt ansikte. Jävligt tröttsamt. Men idag åker jag med mina djurälskande familjmedlemmar som aldrig bangar på lite päls och dreggel. Mamma fyller nämligen år. Anyway, ska bli lite kul att se lite djur för en gångs skull. För det är ju inte så att vi redan har två hundar och en kanin hemma, nänä. Jo, det är ju just det vi har (har hört att ironi inte gör sig så bra i skriven form). Men något som vi inte har är getter, minigrisar, lemurer och sälar. Lookin' forward to it. På med solglasögon, keps och solskyddsfaktor och jag är fit for fight. Hej vad det går.

Skrev in funplanet.se i adressfältet och tryckte på enter. Det fanns fortfarande kvar. Funderade även på att ta en sväng in på Lunarstorm för att återuppleva gamla tiders tonårsångest eller något, men hejdade mig i sista sekund. Jag tror jag vill minnas lunarstorm som det var då, back in the days. På den tiden innan trettionåringar började se ut som fotomodeller och när varje lunarstormare hade en lista över sina bästa kompisar för tillfället på sin "press". Som mitt lilla fjortonårsjag stirrade sig blind på dom där listorna! Och den där ångesten över att inte hitta sitt eget namn på en lista man så himla gärna ville vara med på. Sen fanns ju alternativet att skippa namnen under "mina kompisar"-rubriken och rätt och slätt skriva "jag har inga kompisar". Jag tror jag körde den några gånger också. Så, det var nog dagens nostalgitripp. Godnatt.

Idag i DN PÅ STAN är det liten fyrsidig special om att hitta kärleken. Reportage om dejtingkurs, raggningstips och fakta på var folk egentligen hittar kärleken någonstans (bekanta/krogen/på jobbet osv.). Parterapeuter, psykologer och kärlekcoacher ger även sina allra bästa råd. När det handlar om att träffa någon via bekantskapskretsen ges rådet "../Men se först till att du är en person som dina kompisar vill rekommendera till sina kompisar". Allright. Så för att öka sina chanser att hitta en pojkvän/flickvän ska man tydligen helst vara en människa som andra människor gillar. Låter rimligt. En trevlig personlighet har nog sällan varit något negativt i dejtingsammanhang. Uppdrag innan jag börjar ge mig ut och leta efter en pojkvän: "se till" att bli en omtyckt person. Låter ju hur jävla lätt som helst faktiskt.
Jag fastnar även för ett citat från kärlekscoachen Carolin Dahlman: "Titta nyktert på dig själv. Är du lycklig? Först när min egen lycka är i ordning kan jag erbjuda något till någon annan". Suck. Det kryper i kroppen och jag dör lite inombords av kärleksråden och den där Carolins ord. Sen när behövde man vara socialt fulländad för att kunna hitta en partner? När blev att vara lycklig och trygg i sig själv ett kriterium för att någon ska vilja ha en? För mig var kärleksspecialen ingen munter läsning. De dumma råden bekräftade snarare vad jag redan hade på känn. Vad hände med att finna varandra i misären? Vad hände med att två trasiga människor fattar tycke för varandra och kanske, om det vill sig väl, blir lyckliga tillsammans? Buhu.

Gick upp klockan 05.30 för inventering på jobbet. Självklart oskönt men å andra sidan fick jag gå hem klockan halv tio, vilket var desto skönare. Märkte dock att konsekvensen av att gå upp tidigt är att dagen blir så sjukt jävla lång. Dom flesta skulle nog ta detta faktum som något positivt, men jag tycker att det är lite jobbigt. Har ni provat att gå upp tidigt någon gång? Man får jättemycket tid! Jag vet inte vad jag ska göra. Har suttit vid datorn från och till sedan tio, druckit kafffe, varit uppe och vilat en halvtimme i sängen, och suttit vid datorn igen. Försöker komma på om jag har några hobbies. Det har jag inte. Magen kurrar men vi har ingen mat hemma, och vem orkar gå en kvarts promenad till Ica? Jag ska nog baka muffins eller något. Det känns som ett jättebra lunchalternativ. Verkligen. 

Och just det, jag var ju i Paris. Bild, tack.



Utsikt från Eiffeltornet. Funderade på att leka Ted Gärdestad, men mamma var ju där.



Fisken blev inte glad av att bli uppäten.