Jag hyser lite hatkärlek till mitt bloggande. Jag tycker ju om att skriva. Det är KUL att bilda meningar. Helt enkelt en liten tillfällig egokick att låtsas att någon läser ens vardagliga pladder. Men det är också där skon klämmer. Efter varje inlägg föraktar jag mig själv för att jag håller på och lägger upp onödiga textrader till allmän beskådan, gång på gång. Som om någon brydde sig ETT ENDA DUGG. Som om jag tror att jag ÄR NÅGON. Varenda gång jag trycker på "publicera" känner jag mig rutten. Jag tror jag lever med föreställningen att jag som person är allmänt fel, och att jag därmed inte borde få dela med mig av mina tankar. Jävligt sjukt. Men, äh, jag vet inte. 

Ikväll, eller tidigare i natt om man så vill, studerade jag youtube-animationer av aktionspotentialen i nervcellen. Det ni. Och innan det blev det sex avsnitt av Big Bang Theory. Så med andra ord är jag en bra bit på väg att liksom huvudpersonerna i serien bli ett naturvetenskapligt geni. Socialt missanpassad behöver jag ju inte nämna, för där är jag ju redan i hamn. Big Bang Theory's popularitet tror jag dels beror på att serien bygger på ett ämne som ständigt är aktuellt för varenda människa på jorden, nämligen det sociala samspelet. För vissa är det något som är så självklart att dom aldrig reflekterar över det medan andra kan ligga sömnlösa för att dom helt enkelt inte blir kloka på alla ord, handlingar och gester som andra tydligen ser som en helhet men som istället framstår som ett psykedeliskt mönster (typ LSD). Omöjligt att utläsa. Jag tillhör den senare skaran. Därför är det så skönt att titta på Big Bang-nördarna som verkligen inte har någon social kompetens för fem öre. Dessutom är det väldigt roligt också.