Jadu
På tunnelbaneperrongen stirrar jag ner på en fast punkt bland betongplattorna, annars blir sammanhanget för stort för hjärnan. Känns det som. Jag är rädd att jag ser rätt knepig ut när jag står på det sättet, men så får det vara.
Råkar gå förbi något skyltfönster på stan, eller rättare sagt: jag tittar på min reflektion i varje skyltfönster jag passerar, och tänker "usch, vilken ful tjej" och "kanske ganska okej ändå" varannan gång. Det känns inte riktigt sunt. Jag inbillar mig att man kan ha meningsfullare saker och tankar för sig i den situationen.
Idag tävlar Anna Bergendahl i eurovision-semifinalen. Jag hatar att jag vet om det. Och jag hatar att jag kommer sitta bänkad, trots att jag kommer irritera mig till döds på dom dåliga bidragen. Istället borde jag sitta och skriva på min töntiga, meningslösa hemtenta i hjärnans biokemi. Även om det går dåligt för Anna så vinner hon i alla fall med hästlängder över hemtentan.
Jag är inte hungrig men jag har hört att man ändå ska äta. Det senaste jag åt var ändå en påse godis på 134 gram (man är väl ätstörd och vill kunna räkna ut kalorierna även om man inte har självdiciplin nog att begränsa dom). Nu får det bli en torr brödkant med ost till middag. Eller åtta.
Jag må inte vara Stockholmsbo (än), men jag tror inte du behöver oroa dig för att se knepig ut på T-baneperrongen. Folk kollar inte på varandra i kollektivtrafiken.
Var det någon slags Eurovision-grej idag alltså? Jag är ganska stolt över att kunna säga att jag inte visste förrän jag läste ditt inlägg ;)
Med risk för att göra bort mig med mina dåliga neurokemikunskaper så önskar jag dig ändå en trevlig kväll och en något förhöjd dopaminnivå.
Ärligt talat har jag inte pluggat tillräckligt mycket för att kunna ge någon smart kommentar vad gäller dopaminnivån.. Men jag vet i alla fall att dom som har parkinsons har underskott på det, och att dom som har en psykos har ett stort överskott. Så precis som du säger är nog en något förhöjd nivå det allra bästa :)
