Jag håller på att förfalla. Jag har en grådaskig utväxt på tre centimeter i mitt övrigt ganska fint bruna hår, men jag orkar bara inte färga om det. Då måste jag styra upp en hårfärgningsstund med den enda människan som är tillgänglig, det vill säga min mamma. Det krävs engagemang, motivation och framför allt någon slags vilja att se fin ut för omgivningen.
Jag har nått en punkt där jag inte riktigt bryr mig längre, och det känns lite sorgligt. Jämför mig gärna med valfri tjock white trash-kvinna med illasittande t-shirt med hundtryck på. Hon och sådana personer som henne har säkert sina glädjeämnen i livet, det tvivlar jag inte på, men som betraktare utifrån förstår man att något inom henne har gett upp.
Ändå färgade jag inte håret idag heller. Värt att notera är att förpackningen med hårfärg ligger EN decimeter från datorn i skrivande stund och har gjort så i flera dagar.
Det ofärgade håret är egentligen inte så stor grej. Men just nu är det en grej för mycket för mig. Få nu inte för er att jag brottas med svåra existentiella frågor eller går och har en alldeles särskild jobbig livssituation. Jag är inte förmer än någon annan.
Men säkert äckligare än dom allra flesta. I alla fall känns det så.