En jävel på kärlek
Idag i DN PÅ STAN är det liten fyrsidig special om att hitta kärleken. Reportage om dejtingkurs, raggningstips och fakta på var folk egentligen hittar kärleken någonstans (bekanta/krogen/på jobbet osv.). Parterapeuter, psykologer och kärlekcoacher ger även sina allra bästa råd. När det handlar om att träffa någon via bekantskapskretsen ges rådet "../Men se först till att du är en person som dina kompisar vill rekommendera till sina kompisar". Allright. Så för att öka sina chanser att hitta en pojkvän/flickvän ska man tydligen helst vara en människa som andra människor gillar. Låter rimligt. En trevlig personlighet har nog sällan varit något negativt i dejtingsammanhang. Uppdrag innan jag börjar ge mig ut och leta efter en pojkvän: "se till" att bli en omtyckt person. Låter ju hur jävla lätt som helst faktiskt.
Jag fastnar även för ett citat från kärlekscoachen Carolin Dahlman: "Titta nyktert på dig själv. Är du lycklig? Först när min egen lycka är i ordning kan jag erbjuda något till någon annan". Suck. Det kryper i kroppen och jag dör lite inombords av kärleksråden och den där Carolins ord. Sen när behövde man vara socialt fulländad för att kunna hitta en partner? När blev att vara lycklig och trygg i sig själv ett kriterium för att någon ska vilja ha en? För mig var kärleksspecialen ingen munter läsning. De dumma råden bekräftade snarare vad jag redan hade på känn. Vad hände med att finna varandra i misären? Vad hände med att två trasiga människor fattar tycke för varandra och kanske, om det vill sig väl, blir lyckliga tillsammans? Buhu.
På sätt och vis är det som Carolin Dahlman säger ganska underligt — att man inte kan erbjuda något till någon annan utan att själv vara lycklig — och jag tror det är en ganska typiskt kvinnlig roll att försöka ta på sig, att man alltid ska vara superhjälten i det fördolda, som ska stå bakom sin man och stötta honom (genom att ha maten på bordet när han kommer hem från sitt väldigt upptagna men karriärbyggande jobb, eller något annat stereotypt), och då kan man ju inte komma på tanken att vara olycklig.
I verkligheten är ju inte folk alltid så jävla lyckliga hela tiden, vilket ju gör att man sätter orealistiska förväntningar på sig själv, och det är inte bra på något sätt.
Samtidigt kan jag känna det inte är bra att fullständigt förlita sig på sin partner för att bli lycklig. Iofs så har ju alla människor någon slags bekräftelsebehov, och det är ju jättebra om ens partner kan uppfylla det, men alla par bråkar med varandra, och om ungefär samma saker. Pengar, barn, sex, andra (exempelvis om man är avundsjuk på någon på kontoret, eller svärföräldrar) och tid (exempelvis hur man ska spendera sin fritid). Även om inte allt bråk är dåligt bråk, så tror jag att det är bra att ändå ha en viss nivå av 'egengenererad' lycka i botten.
Missförstå mig inte, par som inte klarar av att vara lyckliga tillsammans (även om de är lyckliga var för sig) håller inte heller, men det är lite av en konst att kunna ha dispyter utan att ständigt trissa upp varandra, och ju mer känslomässigt påverkad man blir, desto svårare är det. Jag tror alla skulle må väldigt bra av att ta ett steg tillbaka och inte sätta upp för höga krav på sig själva, oavsett om det gäller lycka, självtrygghet eller annat.
Men vad fasen vet jag, jag har ju varit singel ett ganska bra tag nu, så jag kanske inte är den bästa personen att uttala mig :)
