Tittade just på tv-programmet TED Talks, där en av föreläsningarna hade det väldigt orginella temat "Ett leende förlänger livet". Säger du det. Människor som ler och skrattar mycket har längre liv, hållbarare äktenskap och är lyckligare än människor som ler mer sällan. Jag vet. Alla vet det. Ändå tycker jag att det känns lite jobbigt varje gång jag hör det, för det blir ju ganska uppbenbart att jag inte direkt är den som kommer att få det längsta, friskaste och lyckligaste livet. Jag är och har alltid varit rätt pessimistisk, oföretagsam och grubblat lite för mycket för mitt eget bästa. Sen ska man ju inte låsa sig vid sådan information och låta det bli en självuppfyllande profetia, för ens inre är ju inte etsat i sten och man är sin egen lyckas smed och så vidare och så vidare, men ändå. Föreläsningen avslutades med att mannen som lite klatchigt uppmanade publiken att le mer. Eh, okej. Ska bli. Pucko.