Avvisningar. Nu pratar jag alltså inte om flyktingar utan om mig själv. Jag är nämligen väldigt bra på att avvisa folk. Godhjärtade själar som bjuder med och föreslår grejer. Genuint fina människor. Men jag avvisar, undviker. Inte alltid, men ofta. Jag ska inte gå in jättemycket närmre på varför jag håller på och duckar och väjer så här inför livet. Det skulle bli en ganska långtråkig utläggning. Men ja, ni vet, det är det där gamla vanliga med dåligt självförtroende och så vidare och så vidare och den destruktiva logiken att om man inte försöker kan man inte misslyckas. Man inbillar sig att de genuint fina personerna har fått för sig att man är så mycket bättre än man egentligen är, och om man tackar ja och lär känna bättre så kommer man ju avslöja sitt rätta imbecill-jag. I mitt huvud resonerar jag självdestruktivt att jag nog hellre är en avlägsen schysst bekant än någon som vid närmare granskning visade sig vara både konstig, obehaglig och långtråkig. Det är ett hemskt och dumt resonemang. Hemskt och dumt.

Men det sista jag vill är att de där fina personerna ska tro att jag avvisar dem på grund av att jag är otrevlig eller inte tycker om dem. Det är ju tvärtom. Visst förstår jag att människor bjuder med folk till höger och vänster och att om jag nu skulle råka framstå som udda och otrevlig i en situation så skulle det inte direkt göra någon sömnlös. Men jag vill ju ändå ge tillbaka. Vill ju att genuint trevliga människor ska få samma bekräftelse och trevlighet tillbaks från mig som jag får från dem. Rätt ska vara rätt. Men med min ängsliga kantighet tvivlar jag på att jag kan förmedla några större mängder glädje eller välbefinnande. Jag tror jag helt enkelt saknar den egenskapen. Det vore så mycket lättare om varje människa hade en osynlig like-knapp som man kunde trycka på så att människan i fråga på något omedvetet plan kände att man visst tycker om den. För man ska få cred om man är en fin människa. Det ska man.