Det verkar inte bättre än att jag har gått och blivit en öronvuxen. Inom snar framtid ska jag operera det, örat alltså. Om jag hade haft ett jobb skulle jag enligt operationsfoldern behöva vara sjukskriven i två veckor. För övrigt hade jag nog hellre haft ett bra heltidsjobb än ha behövt operera örat. Om det av någon oklar anledning skulle stå mellan de två sakerna. 

Nu kommer lite sjukt upphetsande information om mina öronbesvar. För det första har jag ju fel på örat, och felet har ett eget namn och felet med eget namn ska opereras. Men så har jag lite diffusa symptom vid sidan av också. Till exempel så har jag sedan någon månad haft tinnitus. Det var verkligen inte den värsta stortens, men var ganska jobbigt ändå att ligga där i sängen ackompanjerad av tre olika toner samt brus i högerörat. Men så igår var jag på den ungefär femte öronundersökningen i raden, och i vanlig ordning höll doktorn på och grejade i mitt öra så att ögonen automatiskt tårades av smärtan. Inget konstigt med det. Det konstiga var att några timmar efter undersökningen började jag höra min egen röst jättehögt i huvudet och i högerörat, det vill säga örat det är fel på (notera: detta hände alltså bara när jag pratade, läskigt vore annars). Alla ljud lät burkiga och förvrängda och allt kändes, ursäkta ordvalet, allmänt cp. Och så är det fortfarande. Googlade mig till att de här besvären kan bero på att den så kallade örontrumpeten, som vanligtvis ska vara stängd förutom när man sväljer eller gäspar, är öppen. Men vad jag däremot inte lyckades googla mig fram till är hur man stänger den där jäkla trumpeten. 

Eftersom det är lite jobbigt att känna sig helkonstig, desorienterad och höra sin röst dåna i högerörat varje gång man pratar så tänkte jag att det skulle vara bekvämt att kunna leva på den här bloggen. Att skriva ett inlägg motsvarar liksom höjden av den energi som jag klarar av att uppbåda numera. Men men.