Sitter och försöker plugga. Är ganska frustrerad. Men inte över pluggandet. Eller jo, över det också. Men att läsa böcker och lösa uppgifter är ändå ett relativt konkret problem måste ju erkännas. Det finns abstrakta problem också. Ogreppbara. Sådant som bara verkar glida en ur händerna. Som mitt liv till exempel. Jag griper och griper men det är lika halt som en löddrig tvål. Jag tappar tvålen, halkar på löddret och slår huvudet i kaklet. Och där, här, ligger jag kvar utan att orka resa mig upp. Till den typen av problem finns det definitivt inget facit. Golvad av livet utan att det ens har hänt något.

Ser att folk börjar på utbildningar av alla de slag. Blir stressad. Folk jag faktiskt upplever mig mycket smartare än. Folk som jag vet att jag hade bra mycket bättre betyg än, när det begav sig. Återkommer ständigt till det där; betyg, som om det faktiskt vore ett mått på någon sorts värde, vilket det verkligen inte är. Det jag läser är däremot bara på låtsas, även om jag lyckas ta alla 30 högskolepoäng. Ändå är det inte riktigt där skon klämmer. Jag klär på mig representabla kläder på morgonen, vandrar runt på universitet och går på föreläsningar som vilken annan student som helst. Men samtidigt så himla fejk, nästan så att jag ibland undrar om det syns utanpå mig. Jag kommer alltid vara en främmande fågel.

Ett litet smakprov från mitt rum just nu..



..och en av låtarna jag nyss lyssnade på.