Sitter och äter ostbollar och försöker bestämma parti. Nu när det börjar dra ihop sig känns det nästan som när man pluggar till ett prov; tidspressen finns där, man har krav på sig själv och varje minut är dyrbar. Och jag måste erkänna att det känns väldigt lockande att reagera som jag gärna gör så fort jag känner av någon slags press, det vill säga bli apatisk.

Det är en mycket enkel och bekväm väg. Man behöver bara tänka "varför i hela fridens namn ska jag slösa energi på den här ovidkommande saken när jag har bra mycket viktigare problem att ta tag som i?" och så har man övertygat sig själv om att det faktiskt är helt okej att ge upp vid minsta lilla ansträngning. Man gräver ner sig lite i sina problem och tycker synd om sig själv och så plötsligt framträder det så självklart att det minsta man kan göra för sitt välmående är ju faktiskt att skona sig från alla typer av stress och krav. Lätt som en plätt. För man ska ju inte behöva ta det det där jobbiga, inte det också.