Schizoid
Vid schizofreni är det många saker som inte fungerar på topp i hjärnan, bland annat språkcentrum. Det gör att gravt schizo personer ibland har väldigt svårt att föra ett vardagligt samtal eller skriva sammanhängande meningar. Meningarna dom får ihop skapas snarare av direkta associationer från föregående mening, vilket helt enkelt får till följd att det kan låta väldigt underligt när dom pratar eller skriver. Det har jag läst i min hjärnbok, så inga personliga erfarenheter där.
Jag åt just en nektarin. Nektariner smakar sommar. Snart är det sommar. I sommar ska jag åka till mitt landställe i Söderbärke. Söderbärke är fint. Mycket fiskmåsar.
Typ.
Det var nog dagens anekdot. ROLIGT VA?
Tankestörningar är ju en sådan där grej som skulle kunna vara värsta humorgrejen, just eftersom det ofta är så non sequitur, om det inte vore för att det finns folk som faktiskt lider av det på riktigt.
Jag tycker dock att det är intressant (och lite skrämmande) hur mycket man som person, och ffa vem man är som person, kan påverkas av sin hjärnkemi. Misstolka mig rätt, vi använder det (oftast) till bra grejer, men det känns ändå så... konstigt... Som om jag har någon slags föreställning om att vem jag är alltid är konstant.
Jag tror det är den där inre dualisten som de flesta har (eller iaf jag, jag är monist, men för människor tycks dualism falla sig allt för naturligt) som kommer i konflikt med verkligheten...
Magnus: Du är för smart för mig! Ska bara gå och slå upp dom svåra orden i ordboken så kanske jag återkommer sen med en åsikt :)
Psykofarmaka påverkar ju visserligen hjärnkemin, men det ändrar ju snarare stämningsläget än personligheten (även om man ibland skulle önska att sån medicin fanns).
:)
Monist: Någon som tror att medvetandet är fysiskt förenat med hjärnan, Dualist: Någon som tror att medvetandet och hjärnan är separata. Jag antar att det var orden det rörde sig om? :)
Jag tror inte att personlighet är skrivet i sten, att det finns en personlighet som är den man alltid är, eller i alla fall borde vara.
Jag hörde en intressant historia i ett utmärkt radioprogram — This American Life — om en man som av fysiologiska skäl slutade producera testosteron. Det resulterade i att han blev fullständigt initiativlös. Han kunde sitta på soffan hela dagen, utan att göra någonting (ingen TV, ingenting alls). Han åt några skivor limpa, utan något på. Han hade liksom inga egentliga önskningar eller mål, inget driv what so ever, på grund av en hormonobalans.
På vilket sätt är det inte en personlighetsförändring att gå från att vara en hyfsat normal människa som iaf hade någon form av driv, till att kunna sitta still på en soffa och inte göra någonting alls, dagar i ända?
På liknande sätt tycker jag egentligen att man kan se psykofarmaka. Ta en manodepressiv person som exempel. Att någon är väldigt hyper, har stor idérikedom etc. brukar man ju se som personlighetsdrag, och det är något som manodepressiva ofta upplever under maniska perioder. På samma sätt ses ju en hel del drag associerade med depression som personlighetsdrag. Needless to say så kan ju detta påverkas av psykofarmaka.
