När jag var ute med hundarna häromdagen gick jag förbi ett hus med en vildvuxen, nästan mystisk trädgård, och det fick mig att tänka på en bok som heter "Den gömda dockan" som jag läste när jag var runt tio år. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att berättelsen utspelade sig i en trädgård full med rosor, men det måste ha varit en bra bok eftersom den uppenbarligen har stannat kvar i mitt undermedvetna. Egentligen gjorde nog alla böcker ett väldigt starkt intryck på mig när jag var yngre, eller ja, ett barn. Jag var en riktig bokslukare. Nej, bättre upp - en läslus. Jag tänker tillbaka på klunskarunellerna i boken "Kung Midas" och kan känna både smaken och konsistensen i munnen. Men med tiden trubbas man av antar jag, hänförs inte lika lätt längre. Eller så är man bara lat, vilket jag tror är sanningen i mitt fall.

Måste. Ta. Upp. Läsandet!

Och på tal om läsande - Haruki Murakami har ju tydligen kommit ut med en ny bok. Om löpning. Jag förstår ingenting. Nu känner jag mig cool som skriver om en himla japansk författare, shit vad coolt. Men jag kan ju lika gärna gå och lägga mig.