Jaha. Usama bin Ladin har dött. Synd. Akitekturhögskolan har brunnit. Synd. Kunde inte bry mig mindre om någon av sakerna. Däremot var det uppfriskande (vet inte riktigt om det är rätt ord?) att se en handikappad kille utan armar och med stumpar till ben spela gitarr med tårna på tv4-nyheterna idag. 

 I soffan framför tv:n nuddade jag som hastigast vid tanken på att titta på Babel. Jag valde kanal 5 och Jobbjägaren istället. Ni vet det där programmet där en väldigt rödhårig kvinna med sönderrökta stämband coachar (andra) dysfunktionella människor till att få ett jobb. I kvällens avsnitt kunde jag verkligen identifiera mig med en av personerna som jobbcoachen hjälpte. En 19-årig tjej med minimal ansiktsmimik och oerhört bitter uppsyn som inte verkade anstränga sig ett enda dugg för att vara trevlig när chefen från företaget hon hade sökt jobb på ringde upp henne och erbjöd henne deltidstjänst. Hon lät rentav väldigt cynisk och nedlåtande, även om jag inte tror att hon var medveten om det. Hon utstrålade rent hat mot omgivningen. Det var faktiskt rätt underhållande att se jobbcoachen som tvingades uppmuntra varje livstecken hon gav ifrån sig och  besvara hennes genomgående socialt missanpassade beteende med idel överslätande skratt. Hehe. Mitt eget skratt fastnade lite i halsen, men vad gör det.    

Tv-kvällen avrundades med det sista avsnittet av panelprogrammet "Inför Eurovision", där en panel bestående av Sarah Dawn Finer, Lotta Engberg, Christine Meltzer, Andreas Jonsson och en finsk schlagerkille kommenterar och betygsätter alla 124239 låtar som ska medverka. Eller något. Men väldigt trevligt program det där, måste jag ändå säga. Har sett alla fyra delarna. Känner mig som en i panelgänget nu. Kan sjunga refrängen i Bosnien-Herzegovinas bidrag i sömnen och har på känn att Moldaviens bidrag kommer att komma på exakt 34:re plats. Nej, inte riktigt. Men godnatt.

Godnattsaga:

Sitter i min alldeles för stora gungstol och dinglar med benen. Väntar på någon, men jag minns inte vem. Tittar hålögt på den gigantiska klockan som hänger på väggen. De tre svarta visarna går alla moturs och är lika långa och lika tjocka. Dregglar lite. Jag glider av gungstolen, slår bakhuvudet i heltäckningsmattan och hasar  till ett angränsande arbetsrum. Där finfördelar jag min hjärna i en stor äggskivare/köttkvarn som först delar hjärnan i fina strimlor på längden, sedan på tvären och till sist på höjden. Efter den proceduren är det enda som återstår tusentals små millimeterstora hjärnkuber i en liten hög. Nästa steg i receptet är att knåda ihop hjärnkuberna till en befintlig hjärna och stoppa in den i kraniet igen. Lite ommöblering kan vara bra ibland.