De senaste dagarna har jag noterat mänsklighetens förfall oftare än vanligt. De verkar poppa överallt numera, människorna som uppenbarligen saknar antingen sunt förnuft eller uppfostran. Kanske är det våren. Kanske är de bara jubelidioter. Oavsett vill jag bara lugnt och stilla fråga hur de egentligen tänker.

Igår satt jag på bussen på väg hem, och i sätet snett bakom mig på andra sidan mittgången sitter en tjej i 15, 16-årsåldern. Hon är lite punkaktigt klädd men verkar annars hel, ren och rätt normal. Hennes kompis sitter i sätet precis bakom mitt och de pratar hjärndött tonårssnack om sina kvällsplaner, vilket i och för sig är tillåtet. Men i högra ögonvrån noterar jag plötsligt hur hon böjer sig fram och verkar lägga en loska på golvet. Fast jag är inte riktigt säker, så jag sitter uppmärksamt och väntar på att hon ska göra det igen. Och det gör hon. Den här gången hinner jag se. Sakta, en långsam spottsträng rakt på bussgolvet. Jag stirrar undande på henne för att låta henne förstå att de flesta människor inte uppskattar att sätta fötterna i andras spott. Blicken som möter min är svartsminkad och uttryckslös. Men jag vet att hon har fått mitt ordlösa meddelande och jag låter blicken åter falla ner i min Metro. Därför blir jag väldigt förvånad när hon bara någon minut senare böjer sig fram och skickar ned en tredje loska mot golvet. Själv sitter jag tyst och tittr in i stolsryggen framför. Knogarna vitnar bara en aning.

Det är väldigt sällan jag säger till i sådana här situationer. Det ligger också väldigt långt bort att jag skulle påpeka att de två ungdomarna på tunnelbanan idag kanske borde ta ned sina smutsiga skor från sätet framför, eller att säga till kvinnan som skalade apelsin på tunnelbaneperrongen och sedan i princip kastade skalet över axeln att ursäkta, du tappade faktiskt något. Nej, sådant där håller inte jag på med. Jag sitter så mycket hellre arg och knäpptyst och formulerar orden i huvudet istället.