(Hoppas att det gick fram att jag refererade till Johan Klings roman i förra inlägget. Är lite osäker. Och för dem som inte har hört talas om den boken så kan jag erkänna att jag inte ska skriva någon roman med ett sådant namn. För övrigt var den ovan nämnda boken rätt slätstruken, vilket i och för sig inte är särskilt förvånande med tanke på titeln.) 

Igår natt var jag ute på promenad. Klockan 03.08 stegade jag ut genom ytterdörren och fyrtio minuter senare var jag hemma igen. Promenader runt den tiden på dygnet är något jag varmt kan rekommendera. Runt tre, halv fyra-snåret på morgonen är det dessutom väldigt fin färg på himlen. Djupblå och med bleknande stjärnor samtidigt som horisonten har börjat skifta i turkost. Gatorna som ligger öde och fåglarna som har börjat morgonsjunga. I gryningsmörkret ser jag två små harar hoppa sida vid sida. Jag går så tyst och regelbundet som möjligt för att inte skrämma. Det lyckas.    

Merparten av husen jag går förbi är nedsläckta, men i något enstaka rum här och där lyser en lampa och i ett annat glimtar en påslagen tv. Det känns fint att vi är några tappra själar som revolterar mot den politiskt korrekta dygnsrytmen. Där och då är vi medlemmar i samma gemenskap: nattens. Det känns bra med lite sällskap. Nattens andedräkt är kylig och uppfriskande. Sommarjackan värmer bra men händerna måste jag emellanåt stoppa i byxfickorna. 

Märkligt prasslande i en buske och jag stelnar till. Kvistar knäcks och ut ur radhushäcken kommer en igelkott, vankande på sina pyttesmå ben, upptagen med nosen djupt ner i gräset. När jag rör mig antar den formen av en boll och stirrar argt på mig medan den väser. Efter några sekunders bedömning verkar den kategorisera mig som något ofarligt och pinnar vidare. Mot nya horisonter. Eller i alla fall nästa häck. Jag går de sista hundra metrarna hem och på vägen möter jag en katt. Den jamar till och slinker in bakom ett elskåp. Godnatt, kära du. 
   Och godnatt, natten. Vi ses snart igen.