Vardagshyckleriet

Ingen kan väl ha missat att Sveriges alla kor snart släpps ut på grönbete. I tidningarna, på mjölkpaketen, ja överallt, står det om denna tydligen överväldigande upplevelse att se ett gäng krumbuktande kor springa ut ur sin ladugård. Och enligt mellanmjölkspaketet var många av gårdarna också redan fullbokade, så nu gällde det tydligen att vara först  till kvarn om man ville knipa en sådan där åtråvärd plats. (den nya raden är btw inte mitt eget påhitt - bloggen är knasig och gör så av sig själv)

Jag ska inte säga att jag inte skulle tycka att det var roligt att stå utanför staketet och och se de där glada korna. Mitt favoritintresse är ju för guds skull att titta på djur, oavsett art. Men något känns ändå skevt när det framställs som ett familjejippo att titta på kor som - självklart - blir överlyckliga när de äntligen får gå ut i friska luften efter att ha hållits inlåsta en hel höst, vinter och vår.

"Titta vad glad kossan är!", "Oj, vad fort de springer ut". Ja, hur fort skulle inte du springa om du hade varit inlåst i ditt eget hus sedan oktober förra året?

Jag kan inte hjälpa att jag skulle känna mig respektlös om jag stod där och tittade på kossorna. För att inte säga hycklande, även om det kanske låter lite väl magstarkt. Inte nog med att vi bestämmer att ni ska vara inlåsta större delen av året - när ni finally släpps lösa ska vi dessutom stå och peka och skratta och anse oss ha rätten att njuta av det.

När jag tänker efter är "hycklande" å andra sidan mitt mellannamn. Utan ett par rejäla skygglappar och en lagom dos dubbelmoral i vardagen skulle mitt samvete antagligen inte må särskilt bra. Låt mig ge er två exempel på min utomordentliga karaktär.
 
Jag blir ledsen i själen när jag går in i en djuraffär och ser några undulater sitta och trycka i en alldeles för liten bur. När jag däremot är i affären och ska köpa ägg likställer jag äggpaketet med vilken läskflaska eller mjölpaket som helst. Visst tar jag alltid ett paket där jag ser att det står "frigående","krav" eller "ekologiskt" på förpackningen, men längre än så försöker jag att inte tänka. 

Och det här med att folk jagar djur i skogen för nöjes skull tycker jag är oerhört provocerande, rentav sjukligt. Att finna nöje i att jaga ett skräckslaget djur med hundar för att sedan döda det (även om det dör ögonblickligen) borde absolut vara olagligt. Ändå plockar jag skamset på mig det där  400-gramspaketet köttfärs som med all säkerhet kommer från en väldigt plågad ko, och gör mitt allra bästa för att låtsas som om det inte alls är ett dött djur jag har i matkorgen. 
    
Bekvämligheten och vanan har segrat över samvetet, igen.

Jag håller med dig lite, men jag tror du tillskriver korna lite för mycket mänskliga känslor. Det råder ju ingen tvekan om att korna blir glada av att få ta sig ut i det relativt fria igen, och de säkert inte har njutit allt för mycket av att vara instängda på vintern. Det är dock värt att notera att de säkerligen inte skulle njuta allt för mycket av att vara utomhus i -20°C heller, med både kyla och avsaknad av bete.



Huruvida det är respektlöst eller inte att ha horder med människor tittandes på när kossorna springer ut skulle jag säga handlar om ifall de blir störda av det. Eller ifall de blir skrämda. Eller något sånt. Nu vet jag inte hur det står till med det, men om så inte är fallet så ser jag inget problem med det.



När det gäller etiken kring att äta kött så är det något jag har funderat mycket på. Det jag har kommit fram till är att jag ser det som moraliskt tillåtet att äta kött, men att man då själv måste svara för att djuret i fråga har levt ett bra liv innan dödar det för mat.



Mitt resonemang går ungefär såhär: De djurarter som vi håller för mat har mer eller mindre skapats av människan. De har under tusentals år avlats fram från andra vilda djurarter till att leva i symbios med människan. I utbyte mot människans beskydd från andra rovdjur, mot att få sprida sina gener, så tar vi del av djurens mjölk, deras ull, vi tar hjälp av deras arbete, och efter ett gott liv, deras kött, deras ben och deras skinn. Det här gynnar båda parter, både som art och som individer.



Problemet uppstår när vi inte längre håller vår del av dealen, till exempel genom att istället ge djuren ett liv av lidande. Lösningen är ju att man väljer med plånboken, och ger sina pengar till de som upprätthåller en sådan standard som man kan ställa sig bakom.



Just kor råkar faktiskt ha det ganska bra i Sverige. Grisar har det sämre, men oftast inte jättedåligt. Kycklingar däremot, särskilt de som föds upp för kött, har det inte bra, jag ska inte gå igenom på vilket sätt, det är inte nödvändigtvis något du vill veta. Jag kan säga att jag väljer så långt jag kan bort kyckling som inte är kravmärkt eller likvärdig. I samtliga dessa fall ställer KRAV med ett par få undantag, vettiga krav.



När det gäller jakt håller jag helt enkelt inte med dig. Utan att själv jaga så skulle jag tro att man inte bara jagar för nöjes skull, utan även för mat. Nog för att vi kan få mat på andra sätt också, men jag ser det inte som ett mindre acceptabelt att sätt att införskaffa mat. Av de predatorer som finns så är en jägares kula tveklöst det smärtfriaste sättet att gå.



Att man sedan finner nöje i jakt är ett resultat av vår evolutionära bakgrund, jakt har tidigare varit absolut nödvändigt för att överleva. Allt som är nödvändigt att göra för att föra sina gener vidare brukar evolutionen se till är nöjsamt, skönt eller på annat sätt positivt. Det är av precis samma anledning som vi tycker saker som innehåller salt eller socker är goda eller som vi tycker sex är skönt (ganska bra parallel faktiskt, iom IVF är sex ju inte längre nödvändigt för att föra sina gener vidare). Det har helt enkelt varit gynnsamt.



Jag inser f.ö. också att det här blev en jäkligt lång kommentar, men jag hoppas iaf att den kan kompensera för längden med att vara intressant att läsa.

Magnus: Lång kommentar - ja, men också intressant.



Självklart skulle varken kossor, grisar eller hönor klara sig själva om vi släppte ut dem i naturen, men jag tycker ändå synd om dem. Sen tycker jag inte att det kan ses som att vi gör något i gengäld för dem bara för att vi tar hand om dem. Det väl ungefär som att skaffa barn och tycka att man är snäll för att man ger dem mat och husrum.



Det där om evolutionen måste jag ändå påpeka att jag har full koll på. Alla instinkter vi har är ju i princip resultat av evolutionen, som du säger, men å andra sidan tycker jag inte att man kan säga att ett visst beteende är berättigat bara för att det råkar ligga i våra gener. Tydligen verkar jag ju i alla fall sakna just de generna eftersom jag inte tycker att jakt är särskilt kul :)

Jag tycker det är självklart att det är något som vi gör i gengäld. Det är ingenting som vi behöver göra och vi gör det på vår egen bekostnad (se på exempelvis getter i fattiga länder, som brukar bli matade även om deras ägare svälter). 



Låt oss ta ett scenario ur den ideala världen, med just en get. Du bor på en gård, och där har du en get. Varje dag ser du till att geten, förutom att ha gräs att beta, har både vatten och tillgång till annan mat. Du har byggt ett stängsel, för att skydda geten från rovdjur, och du har till och med ställt in lite grejer som geten kan klättra på. Kort sagt tar du hand om din get. Kanske tar du in en bock, så geten kan få killingar, som du också tar hand om. Tycker du då inte att det är rimligt att i gengäld för det du gör för geten, att du, när det finns över, får ta av getens mjölk? Att du får använda den för att hålla gräset på dina marker i trim? Och att när dess tid kommer, att du får ta del av dess kött, hud, etc.?



Jag inser naturligtvis att få djur har lyxen att leva på det viset, men om det scenariot jag beskrivit är moraliskt tillåtet så blir andra scenarion helt enkelt en gradskala. Det blir att när man gått allt för långt från idealet så slutar det vara moraliskt tillåtet. 



Att jämföra med barn tycker jag blir fel. Anledningen till att vi ser det som så självklart att man ska försörja sina barn långt in i livet är ju att det är den strategi som människor har för att säkra sina geners fortlevande. En del andra arter gör ju istället så att de får massor av ungar och räknar med att iallafall några kommer överleva. Hos oss är det instinktsdrivet, och således helt självklart för oss att vi måste ta hand om barn. 



Jakt blir naturligtvis inte berättigat för att vi har en jaktinstinkt. Jakt är däremot (som jag ser det) berättigat som ett sätt att skaffa mat. Jaktinstinkten förklarar bara varför det upplevs som nöjsamt. Dessutom, kan du vara säker på att du inte skulle finna ett nöje i jakt utan att ha provat? Jag har inte provat, men jag skulle tro att det är rätt så oundvikligt att finna det nöjsamt när man väl står ute i skogen, med bytet på kornet och bössan i hand.