Idag på avsnittet av Scrubs frågade Elliot vaktmästaren om han verkligen aldrig hade upplevt känslan av att vilja ändra på sig själv på alla tänkbara sätt. Det hade han inte, helt enkelt av den anledningen att han ansåg sig själv vara fullkomlig. Egentligen har jag ingen aning om varför jag började referera till det här Scrubs-avsnittet, men det kändes i alla fall väldigt angeläget när jag satte mig ned för att skriva.

Kanske var det det att jag kom på att det är nog ganska viktigt det här med att vi får ta del av andra personers - om än fiktivas - känsloliv, och förstå att var och varannan människa går runt och grubblar på samma saker. Vi är aldrig unika i vår olycka, även om känslan av att vara guds mest glömda person kan ge en förhållandevis skön känsla av total maktlöshet. Och vidare: när vi är bergsäkra på att vi har genomskådat livet och krasst konstaterar att det inte är värt att leva kommer vi ändå vara i gott sällskap med ett oräkneligt antal personer som har gjort, gör och kommer att göra exakt detsamma. Hanna Hellquist formulerade något liknande i sitt sommarprogram. 

För det är löjligt vad lite man egentligen är ensam om att känna och tycka. För att anknyta till vad den bortglömda rapparen Lilleman sjunger: "det du gör har jag redan gjort och det du säger har jag redan sagt". Nästan som om vi alla har samma grundpersonlighet, bara med gradskillnader i egenskaperna. Vilket omedelbart får mig att associera till The Sims-spelet där man bara behöver ange läget för hur starka de olika egenskaperna ska vara hos simmen och så vips har man skapat något som kallas personlighet. I min värld känns det inte alls långt borta att det skulle vara något liknande när det gäller oss människor. Inte alls.