Idag på tunnelbaneperrongen kom en äldre man fram till mig och frågade "Ursäkta, har du några kronor?". Han hade en brun mockajacka på sig och såg ovanligt välvårdad ut för att tigga. "Nej tyvärr, jag har inga kontanter" svarar jag, väl medveten om att jag visst har småpengar. En sekund senare stannar han en kvinna en meter ifrån mig som han frågar samma sak. Hon öppnar plånboken direkt och fiskar upp två tjugolappar som hon ger till honom med ett leende. Nu till frågan: KP, är jag onormal? Borde jag giljotineras för min eventuellt inhumana människosyn? 

Det där med tiggeri är indeed en väldigt komplex fråga. Ingen tigger för skojs skull. Även om personen som ber om pengar ser välvårdad ut så behöver ju han eller hon pengarna klart mer än vad jag gör. Alltså borde man helt enkelt bara langa fram pengarna, varje gång. Det där skulle ju även få till följd att förmögenhetsklyftan mellan innerstadsbor och ytterstadsbor jämnas ut (vad nu det skulle vara bra för), eftersom tiggare av naturliga skäl brukar uppbehålla sig kring folktäta platser.

Men helt iskall är jag ändå inte, det får ni inte tro. Förra veckan gav jag faktiskt hela elva kronor till en kille som bad om pengar, också det i tunnelbanan. Han verkade rätt bakom, så det kändes liksom som det minsta jag kunde göra.