Lust, Caution

Tidigare i natt tittade jag på filmen Lust, Caution, och ja, den var väl helt okej. Men jag stör mig på det faktum att det verkar ses som något fult att ha lyckliga slut på filmer. Jag vill att huvudpersonerna ska leva lyckliga i alla sina dagar, så är det bara. Jag vill att handligen ska knytas ihop med en råbandsknop i slutet så att jag kan lägga karaktärerna bakom mig och somna med ett litet leende på läpparna. Men regissörerna vill uppenbarligen annorlunda. De verkar alltid, hur underligt det än låter, vilja säga något med sin film. När eftertexterna rullar i vitt mot svart bakgrund är tydligen målet att det ska gnaga lite i en, och helst ska karaktärerna inte försvinna ur huvudet på åtminstone ett dygn. Och där sitter man och funderar på varför det blev som det blev och varför han gjorde som han gjorde och varför inte hon gjorde så, men inte blir man särskilt klokare för det. Sensmoralen är ändå densamma i alla filmer i "olyckliga eller öppna slut"-kategorin: inget i livet är svartvitt och ingen person har enbart en god eller ond sida. Livet är sällan särskilt enkelt, det händer att vi ställs inför nästintill omöjliga beslut, och genom historien har många människor, såväl skyldiga som oskyldiga, fått sätta livet till av olika orsaker. Tack, nu har jag lärt mig. Kan ni börja göra lyckliga slut nu?     

En av skådespelarna i filmen var de här killen, Wang lee hom. Of course googlade jag honom på momangen. Man ba ja tack.


 

HÅLLER MED. Gör ett lyckligt slut, or die trying.

Nu blir jag besviken. har är ju inte söt.

skönt att jag fick hjärnsläpp och postade en kommentar i ditt namn. Jag funderar på att skapa en egen blogg förresten. Kan du komma på något fyndigt jag kan döpa den till? mikael.blogg.se känns inte så hett.

Fast ett slut kan ju fortfarande vara lyckligt, typ, även fast det är öppet. Som i min favoritfilm Lost in Translation. Där är slutet väldigt öppet, men jag brukar ändå alltid sitta och le när jag ser slutet på den filmen. Eller så kan det vara ett väldigt ihopknutet och till synes lyckligt slut, även fast det egentligen inte alls är lyckligt, som i nummer två på min filmlista, Eternal Sunshine of the Spotless Mind.



Jag inser att den här kommentaren inte är särskilt vettig om man inte sett filmerna. Det är inte det att jag inte kan beskriva slutet på filmerna, utan snarare att det skulle spoila iaf den senare filmen ganska rejält. Dessutom, om man inte har sett Lost in Translation och Eternal Sunshine of the Spotless Mind borde man verkligen göra det.

M: Hehe, för ett ögonblick (av storhetsvansinne) trodde jag att jag hade fått en illasinnad stalker som utgav sig för att vara mig. Skulle i och för sig ha varit rätt spännande..

Magnus: Ja, du har rätt i att ett öppet slut kan vara lyckligt också, och sådana gillar jag ju. Jag har faktiskt sett båda filmerna en gång i tiden, men det var så längesen nu att jag har svårt att minnas vad de egentligen handlade om. Men jag vet att många tycker att de är bra, så det kanske snart är dags att se om.

Det tycker jag absolut du borde göra. De är väldigt bra.