En vardag förra veckan tog jag och min mamma för en gångs skull samma buss på morgonen, och eftersom vi båda hade några minuter att slå ihjäl efter ha gått av bussen så gick vi in på McDonalds. Där, klockan halv sju på morgonen, satt vi lite sömdruckna med varsin kaffe medan lugn, behaglig morgonmusik strömmade ut ur högtalarna i den folktomma lokalen. Och jag kom att tänka på att trots att jag knappt klarar av att ta mig upp ur sängen så är riktigt tidiga morgnar faktiskt något alldeles speciellt. Luften frisk och kylig, människor ur vitt skilda samhällsklasser på väg till sina lika vitt skilda jobb, någon stressad, alla en aning morgontrötta. Men hur olika vi än är så förenas vi ändå kring det grundläggande: att vi tvingar upp oss på morgonen för att betala räkningarna. Alla är vi små arbetsmyror i ett stort system, och vi har inget annat val än att underkasta oss det. Morgongemenskapen har en alldeles särskild doft. Så där satt vi, mamma och jag, och plötsligt spelades den här låten som förvandlade en nyvaken morgon på McDonalds till en religiös upplevelse. Med kaffemuggen i handen tittade jag ut på de jäktande, morgontrötta människorna från restaurangfönstret. Våra liv skiljer sig åt, men till stor del delar vi ändå samma verklighet. Livet är som det är, och det enda vi kan gör är det bästa av sitationen. Vi är bara små myror. Men vi får göra det bästa av situationen.      

Och för guds skull, lyssna på låten. Utan låten blir ju mina ord bara tomma och klyschiga.