"Hundar har herrar. Katter har betjänter."
Det ständiga samtalsämnet mellan min syster Mikaela och mig är hundar. Det går inte en vecka mellan våra samtal om vilken hundras vi vill ha. Det kan bli ganska uttömmande samtal eftersom vi turades om att bläddra sönder Bonniers stora hundlexikon från ungefär tio till femtion års ålder, och därmed också kan de flesta av de typ 345 hundraserna. Just nu vill Mikaela ha en Cocker Spaniel. Eller var det en Tibetansk Terrier? Raserna skiftar som humöret, men vad gör det när det är så kul att tänka på? Själv har jag alltid väldigt svårt att peka på någon speciell ras. Men aldrig i livet en Chiuahua. Om någon av oss är på gång att skaffa hund? Inte alls.
Hundar var något som det pratades om i tv-programmet Debatt för några månader sedan, och då i synnerhet kamphundar. Smarta hundmänniskor mot okunniga andra, ungefär precis så. Hur som helst, det som etsade sig fast i mitt minne från den kvällen var hur Marcus Birro pratade om hundar. Och jag gillade det inte. Han, som i programmet är någon sorts sidekick till Lennart Ekdahl, fick frågan om han hade något att säga som slutord för att sammanfatta själva debatten. Birro fnyste lite roat och sa att han tyckte att det var helt orimligt att jämföra hundar med barn (en kvinna hade sagt att hundarna var "hennes barn"), och att han tyckte att det faktiskt daltades för mycket med hundar i allmänhet i samhället. Och då hade han ändå i början av debatten erkänt att han var kattmänniska och tyckte hundar var läskiga. Har alltid tyckt att Marcus verkat vara en trevlig prick. Men nu..jag vet inte. Minuspoäng, Marcus. Hundar är inte samma sak som barn. Men för en människa som inte har egna människobarn kommer hundarna alltid att vara hundbarn, tro mig.
Jag minns så väl en webbnyhet i somras: "Skulle rädda hunden - dödades av spårvagnen". En man som räddade sin hund från att bli påkörd av en rullande spårvagn men som istället dog själv. Jag tycker den händelsen definierar förhållandet mellan hund och hundägare rätt bra.
Vad Marcus Birro än säger kommer dom två härunder alltid att vara mina hundbarn. Eller kanske inte barn. Mer syskon.
Nawh, vilka fina hundar. Kanske inte helt optimalt att ha en liten pinne i pälsen när man ska vara med på bild, men ändå :)
Jag är också en hundmänniska, och kan helt relatera till vad du skriver. Hundar blir ju en del av familjen, precis som att för hunden så blir man själv en del av deras flock. Detta sker ju i viss utsträckning för alla djur, men jag skulle tro att just för hundar så är det i större utsträckning. Dels för att hundarna själva är flockdjur, så samhörighetskänslan är ju ömsesidig, och dels för att man normalt spenderar så mycket tid med dem (till skillnad från exempelvis hästar, som ju också är flockdjur). Lika mycket som med alla andra familjemedlemmar.
Det finns vissa skillnader (veterinärvård exempelvis), och det har ju inte alltid varit såhär; människans nära relation till hunden har ökat otroligt mycket de senaste 100 åren, men i slutändan har även vi en sådan flockinstinkt att art inte spelar så stor roll...
