Ikväll kollade jag på Idol. Jag kollar på Idol varje fredag. Så man blir ju lite insatt, det måste jag ändå erkänna. Tyckte Jays "Like a prayer" var bra. Coolt liksom. En riktig rockstjärna, den där Jay Smith. Och så knarkar han lite ibland också. En riktig rockstjärna.

Egentligen hade jag storslagna planer på att gå och hyra någon film på macken, så att jag för en gångs skull skulle få slippa Cirkus Möller, Modern Family och repriserna av Samantha, som alla kommer i anslutning till Idol. Men jag somnade. Och sen var det mat. Och Idol. Och en hjärna och kropp som strejkade mot att gå ut i kylan.   

Så utöver Idol tillbringades kvällen alltså framför Måns Möller, som inleder alla sina skämt med att skratta innan han har börjat prata och som sedan börjar fnissa igen innan han har levererat poängen. Klart att han är medveten om att han gör så - jag har ju sett honom skämta förut i andra sammanhang. Kanske är det ett vinnande koncept att bete sig som en sockerhög femåring. Det är ju uppenbarligen tillräckligt bra för att jag ska titta på det utan att byta kanal. Knasigt.

Nu kunde man ju tycka att ett adekvat avslut på kvällen kanske vore att läsa ett kapitel i en god bok (varför inte P.O Enquists Ett annat liv?), men jag har annat på gång. Måste nämligen klara värld 5 i Super Mario på Nintendo DS. Böckerna får vänta. Plus att jag varken äger eller har en tanke på att köpa den där boken. Men ibland tänker jag att jag borde. Läsa fina böcker. Jaja. Nu: Super Mario.